Byteaterns nya pjäs ställer frågor utan svar: ”Modigaste jag varit med om”

”There are these two young fish swimming along and they happen to meet an older fish swimming the other way, who nods at them and says 'Morning, boys. How’s the water?' And the two young fish swim on for a bit, and then eventually one of them looks over at the other and goes 'What the hell is water?'”

Så inledde författaren David Foster Wallace sitt anförande ”This is water” när han talade inför avgångsstudenterna vid Kenyon Collage i maj 2005. Nu har titeln återbrukats av ensemblen på Byteatern Kalmar länsteater, som under ledning av regissören och teaterchefen Monica Wilderoth sätter upp en helt ny föreställning med samma namn.

– Det fångar den här längtan efter något som ska göra oss färdiga och klara, som vi är väldigt upptagna av i vårt samhälle. Det vore skrämmande om det fanns statistik över hur mycket av vår tid vi lägger på att längta efter någonting, istället för att leva här och nu. Titta, här sitter vi och pratar om den här föreställningen. Det är magnifikt! Livet blir inte större än så här. Vi existerar här och nu och det är så jäkla tufft, säger Monica Wilderoth.

Vi sitter på den tillfälliga läktaren i Madesjöskolans gymnastiksal. Takbelysningen är släckt och i dunklet omkring oss skymtar ribbstolar och romerska ringar som oformliga skuggor i kulissen. Plastmattan under mina fötter är precis så där gnisslig som jag minns den från mellanstadiets spökbollsmatcher – men en sak är annorlunda. Mitt i salen står en stor, upplyst kub med vita stolar och blanka pappersark utlagda i formationer – befolkad av fyra lika vitklädda skådespelare. Det enda som bryter av är den kulörta färgen på deras ögonlock.

De heter Agnes Forstenberg, Martin Ellborg, Rasmus Johansson och Agnes Hargne Wallander, och tillsammans gestaltar de den nyskrivna pjäsen på scen. Vägen hit har varit ganska annorlunda. När de tidigare i år informerades om den kommande föreställningen var manuset ännu inte skrivet. Det skulle de komma att arbeta fram – tillsammans.

– Jag tycker själv om det arbetssättet och har använt mig av det i många år. Det handlar om att få till ett samtal och ett samarbete med skådespelarna redan från början, där alla vet ungefär lika mycket eller lite. Föreställningen blir deras på ett annat sätt, berättar Monica Wilderoth.

Tematiken var satt från början: civilkurage, demokrati och vilka vi blir när vi inte vågar stå upp för den vi är. Det handlar om långsamma tankar, om att våga ha fel och att kunna be om ursäkt. Eller som de själva beskriver föreställningen: ”En humoristisk pärla à la Roy Andersson goes Matrix.”

Blev föreställningen som ni först tänkte er när ni påbörjade arbetet?

– Vi pratade faktiskt om en viss scen i turnébilen i morse. Någon frågade varifrån den egentligen kom, och när vi spårade bakåt kom vi på att just det, det var en artikel jag läste i Barometern. Vi utgick från den och gjorde värsta burlesken, men nu är texten inte kvar. Bara en enda mening, resten har vi gjort om. Så de minuterna, den scenen, har en helt egen resa, förklarar Agnes Forstenberg.

– Man hade aldrig trott att det skulle bli just det här, för det fanns ju inte. Det gäller att känna förtroende för processen, fyller Agnes Hargne Wallander i.

De fyra vitklädda skådespelarna spelar inte varsin karaktär i traditionell bemärkelse. Rollerna är mer flytande, och handlingen utgår från olika tankar, frågor och svårigheter som de utforskat gemensamt.

– En av våra arbetsmetoder har varit att inte grotta ner oss i karaktärer eller fylla ut allting, snarare tvärtom. Vi har skalat av så mycket som möjligt så att vi kan vara en katalysator som får publiken att skapa sina egna bilder, säger Martin Ellborg, och får medhåll av Rasmus Johansson:

– Vi är en öppen projektionsyta. Ungdomarna får tusen tankar om vad vi är. Är vi tankar i deras huvuden? Ett flöde på Instagram? Det är öppet för tolkning.

Monica Wilderoth utvecklar:

– Det är väldigt mycket psykologi på svensk teater överlag. Man ska förstå publiken, förstå vilka vi är, kan vi göra det tydligare?, och så vidare. Jag är så fruktansvärt trött på det resonemanget. Vi måste inte nödvändigtvis gå till hjärnan för att förstå något, vi kan använda våra sinnen.

Agnes Hargne Wallander återkommer till David Foster Wallaces tal, och förklarar att det varit en av flera viktiga inspirationskällor under processen.

– Talet är väldigt kärnfullt och det finns många sätt att tolka det. Det är en uppsträckning, absolut, men handlar också om det här med att man tror att man ska förstå allting när man blir vuxen. Nu inser man att så kommer det aldrig att bli. Allt bara pågår och pågår och det är det som är livet. Vi har undersökt saker som vi på riktigt undrar över, och som vi på riktigt tycker är svåra. Vi har inga svar, men det finns en uppriktighet i undersökandet som jag upplever har genomsyrat arbetet.

”This is water” är den första, stora ensembleproduktionen Monica Wilderoth gör sedan hon kom till Byteatern. Martin Ellborg förklarar att hennes sätt att arbeta har öppnat flera nya dörrar i hans inre.

– Monica är fenomenal på att dela ut ansvar. Jag har nog nästan aldrig blivit så avkrävd, skulle man kunna säga. Det har varit väldigt tufft men också skitspännande. Många bitar av en process som jag har tagit för sanningar förut – hur jag brukar jobba eller på vilket sätt jag vill förbereda mig – har jag fått omvärdera helt.

Föreställningen har premiär i dag, den 7 oktober, i Madesjöskolans gymnastiksal. Därefter spelas den för niondeklassare och förstaårselever på gymnasiet runt om i länet. Den kommer även till flera folkhögskolor samt sätts upp för allmänheten i Byteaterns lokaler i Kalmar senare i höst.

Enligt Monica Wilderoth hade ett sådant här projekt inte kunnat genomföras någon annanstans än just här – med Byteaterns ensemble.

– Jag har arbetat som frilans i 25 år och att ha en sådan här kompetens i ett teaterhus – jag blir blown away av samtliga medarbetare. På riktigt. Det är bara att lägga sig ner och med emfas säga att jag nästan varenda kväll kommit hem och tänkt ”tack gode gud för att jag är här”. Det är första gången i mitt liv jag känner så. Den här föreställningen är nog det modigaste jag har varit med om.