August Sörenson utforskar med sagolikt resultat

Det gröna uppläggningsfatet har ingen spricka. Men tre plåster. Vad har hänt här?

Och vad har hänt med hästskon som också blivit omplåstrad.

August Sörensons luftiga ateljé i en gammal affärslokal i Mörbylånga på Öland rymmer en lång rad rebusar. Eller serierutor. Eller kommentarer till verkligheten. Eller kanske helt enkelt lust och undersökning. Resultat av ett utforskande.

På bordet står vackert formade skålar. En servis för Capellagårdens trädgårdscafé.

Det är svårt att få ihop uttrycken. Borde inte en keramiker antingen göra vackra bruksföremål, eller också helt enkelt kasta sig in på konstens område och betrakta sina verk som installationer.

August Sörenson protesterar lågmält men intensivt.

– Det är en kärnfråga. Det är materialet som är det viktiga. Leran. Köttig, medgörlig, omedgörlig, egensinnig. Som kan formas till bruksföremål men lika ofta med ömsint ironi till tvetydiga objekt.

– Leran är kladdig, tung och motsträvig men blir till sist skör. Det finns en spänning i föränderligheten som fascinerar mig. Leran utmanar mig och ger mig möjlighet att utforska verkligheten och mina egna tankar. Min yrkesväg har kanske inte varit rak men jag har aldrig lämnat leran.

Ett minne bubblar upp. En sexårig August på resa med föräldrarna i Frankrike får tumma en skål hos en keramiker.

– Det var kanske en början. Som 15-åring gick jag en sommar en första keramikkurs. Den konstnärliga banan var inte märklig i min familj. Jag är doppad i kultur sedan barnsben, men när jag genom min farmor, filmvetaren och journalisten Elisabeth Sörenson, mötte krukmakaren Ingegerd Råman upptäckte jag att det var möjligt att vara keramiker till yrket. Att få skapa av lidelse och lust. Och med stort allvar.

På ett podium i ett ateljéhörn står en märklig figur. Den ser ut som en baby på en potta med fötter som små tassar. Där tar det naturalistiska slut. Istället för överkropp och ansikte har August Sörenson knådat ett växande och levande väsen utan tydliga drag.

Verket ”Transformation” har många släktingar. Delvis föreställande, delvis oformliga. Det ser ut som om August Sörenson har påbörjat ett verk och plötsligt kommit på andra tankar. Väntar han kanske in en form, eller har han bara tröttnat på det föreställande?

Ur en illrosa kruka på för små fötter sjuder och bubblar något som påminner om kladdig mjukglass. Snart rinner massan över.

Vad händer här – i mötet mellan det realistiska och det oformliga?

Den turkosa hunden som döljer nos och ögon i ett virrvarr av lockig päls, påminner om 1960-talets populära prydnadshundar i porslin. Och den lilla figuren som dragit en skynke över huvudet och försvunnit ur syn påminner om en trädgårdstomte som fått nog.

August Sörenson leker uppenbarligen med kulturella referenser.

– Mina objekt har följt mig ända sedan jag under en period jobbade i Barcelona, säger han. Jag är inspirerad av serierutor och av konstnären Joan Miró. Egentligen vill jag spegla världen i mina objekt. I lera kan jag arbeta med hemligheter och tvetydigheter. Precis som vi människor har ett synligt yttre och dolt inre har leran ett yttre och ett inre.

– Ofta provar jag hur mycket jag kan skala bort innan berättelsen går förlorad. Hur långt följer din fantasi och dina associationer med mig.

Objekten känns retfullt bekanta – en sorts kitschig välkändhet med svårtolkade tillägg. Vem har bitit huvudet av chokladpojken och tagit ett bett av klockan.

Ett litet djur döljer huvudet i en kruka och trädgårdstomten har lämnat sina gröna stövletter på tuvan. Det är ömsint och sårbart men också litet hotfullt.

–Jag fascineras av leran möjligheter, säger August Sörenson. Att leran tillåter mig att både vara tuktad och gränslös. Lera är ett av vår civilisations mest ursprungliga material. Människan har alltid tummat behållare. Lera lånar sig till små delikata prydnadsföremål men också till stora katedralen.

August Sörenson har en gedigen bakgrund. Keramiklinjen på Nyckelviksskolan i Stockholm, en kort tid i en ”skrubb i Barcelona”, Capellagården på Öland, Konstfack, praktik på konstskolan Archie Bray i Montana i USA, ateljé i Gustavsberg utanför Stockholm, en tid på konstakademin Cranbrook också i USA och slutligen en master från Konstfack 2015.

– Capellagården blev en vändpunkt, säger han. Jag hittade tillbaka till lusten och nyfikenheten.

I dag är han huvudlärare i keramik på sin gamla skola.

– På Capellagården fick jag för första gången tala om mitt keramiska språk. Tillsammans med andra analysera det jag gjorde. Det var ett uppvaknande. I dag är det en viktig del i min undervisning. Jag vill lära studenterna mod, att våga prova sig fram, släppa kontrollen och följa impulsen.

– För mig är leran existentiell. Jag vet inte själv vad som ska hända när jag sätter händerna i lerklumpen. Det skapar den nyfikenhet som är min drivkraft, men jag behöver också vila i att dreja en vacker skål. Det är tröttsamt att vara nyfiken och sökande hela tiden.

August Sörenson för inte bara en dialog med leran. Han delar också diskussion och skapandet med hustrun och kollegan keramikern Stina Lord.

– Vi har samma inställning, kanske litet av samma formspråk och vi är båda intresserade av mekanik. Och vi har samma humor. Jag tycker att våra verk påminner om varandra, summerar August Sörenson.

Figuren med de små toppiga skorna som dolt sig under sitt skynke står kvar i tystnad. Har han lyssnat till August Sörensons långa berättelse?

Ingen rörelse anas under skynket.