Därför skriver Johan Theorin inte sina böcker på Öland: ”Har landskapet i mig”

När Johan Theorin som barn besökte sin mormor och morfar i sommarstugan på norra Öland lekte han ibland vid en bunker från andra världskriget. På platsen fanns också ett pumphus i betong.

– Jag förstod inte riktigt vad det var då, men mina föräldrar varnade oss för att vara där. Nere i bunkern hittade vi pappsoldater som någon hade skjutit prick på, det tyckte vi var spännande.

Jag träffar Johan Theorin i en bokhandel i Kalmar där han ska berätta om sitt författarskap samma kväll. Vi slår oss ner i två svarta skinnfåtöljer och han plockar upp en beige faktabok med en Ölandskarta på ur sin ryggsäck. Det var först när han läste den, i början på 1990-talet, som han förstod vad det var för ställe som hade agerat lekplats i barndomen. Han frågar om jag har hört talas om den där gången när Öland delades i två.

– Det är inte så många som känner till det. Men under den första krigssommaren 1940 tänkte de att det vore bra med en kanal tvärs över ön om Tyskland eller Ryssland skulle invadera i norr. Då kunde de dra sig tillbaka till den södra delen och panga på fienden därifrån. Den här vallgraven grävdes men problemet var bara att Öland var för torrt, så det blev inte tillräckligt mycket vatten i den.

Historien om kanalen finns med i hans senaste bok ”Ristmärken”, som är den sjätte delen i den så kallade Ölandssviten. Han berättar att Rysslands invasion av Ukraina fick honom att vilja skildra hur det var på Öland under andra världskriget.

– Jag tänkte på alla människor, både soldater och civila, som kommer att dö i det här kriget. De har inte bett om att få gå ut i krig, så lite är den skriven för dem.

Den som har läst hans tidigare Ölandsromaner kommer att känna igen sig. I början av boken har den gamle skepparen Gerlof en lite trist tillvaro på ett äldreboende på norra Öland. Men snart vaknar 87-åringens privatspanarådra till liv igen när hans brorsbarnbarn, polisinspektören Tilda Davidsson, hittar ett dött äldre par i en dubbelsäng på en i ödslig kustgård. Gradvis förstår Gerlof att händelsen kan kopplas till mystiska dödsfall i det förflutna och att en mördare går lös.

Hur mycket Gerlof är du?

– Han började ganska mycket som min morfar, han var skutkapten precis som Gerlof. Han hette Ellert Gerlofsson, så det är ett släktnamn. Men morfar dog ganska tidigt så jag försöker få tillbaka honom lite genom att skriva om Gerlof. Men ju äldre jag blir desto mer blir jag väl som Gerlof, säger Johan Theorin och skrattar lite.

Även om han har kvar sina morföräldrars stuga i Djupvik på norra Öland och ofta besöker den händer det sällan att han sitter där och skriver.

– Det är som att man kommer för nära, jag snöar in på detaljer på något sätt. Jag är där och får inspiration och sedan åker jag hem till Stockholm och skriver. Jag tror det var Hemingway som sa: ”Miljö blir tydligare om man ser den på avstånd.” Men jag har varit där sedan jag var nyfödd i princip så jag har landskapet i mig.

Tycker du att det är läskigt på norra Öland?

– Det kan det vara och speciellt så här års, nu är det en mörk by jag bor i. Men på 80-talet var det helt tomt och då var det inte kul att komma dit själv och sova. Nu är det kanske tio hushåll i byn, och när jag inte är ensam går det bra.

Johan Theorins första kriminalroman som utspelar sig på Öland, ”Skumtimmen”, kom ut 2007. Men det var just på det ödsliga 1980-talet som han fick känslan att han ville skriva om platsen.

– Då började jag med noveller, men idén till ”Skumtimmen” fick jag för ungefär 20 år sedan. Då var jag journalist och intervjuade en man som berättade om en mördare som hade dödat en person och sedan flytt utomlands. Därefter hade han skickat hem en annan väldigt sönderslagen man i en kista. Mördarens föräldrar fick säga att det var deras son som låg i kistan och sedan begravdes den. Men föräldrarna började sedan få vykort utan avsändare från utlandet. Och då gick ryktet om att mördaren inte hade varit personen i kistan.

Bygger dina böcker ofta på verkliga händelser?

– Man vill ju inte vara en parasit, men ja, på något sätt gör de det. Det är alltid någonting som jag hör eller läser som får igång fantasin. Jag har en anteckningsbok, läderinbunden så att den ska hålla, för varje roman där jag skriver upp saker som jag tycker är intressanta.

I början av ”Ristmärken” är det en kvinna på äldreboendet som slänger sitt garnityr på en annan. Är det något du har upplevt?

Johan Theorin skrattar:

– Jag har barn som har jobbat på äldreboenden, och det har jag också, och sådana konstiga grejer hände. Man tänker att gamla ska vara sams och så där, men det var en del bråk när det kastades saker. Att någon har kastat sina löständer, det har jag inte varit med om, men det skulle kunna hända. Man tar en liten del av verkligheten, och så byter man till exempel ut en bok till ett lösgarnityr.

Johan Theorins Ölandsromaner var länge tänkta som en kvartett, men sedan kom ”Benvittring” för två år sedan. Åtta år efter den sista. Och nu verkar det som att det kommer komma en sjunde också.

– Sju är ett jämnare tal och det finns en cliffhanger i slutet i ”Ristmärken”. Och nu när kvartetten är omdöpt till sviten kan det egentligen bli hur många böcker som helst.