Matilda Johansson: ”Pinkande hundar – det är ett krig ni inte kan vinna”
1) Rastande hundar vs rabattälskande fastighetsägare
Min morfar var en fantastisk man på alla sätt och vis. Omtänksam, rolig och visslade ofta på något glatt. Men han hade en akilleshäl – hundar och dess ägare. När ett sådant ekipage kom nära hans territorium (läs tomtgräns) var det som att hela hans väsen skiftade. Det blev mord i blicken. Hans värsta mardröm verkade vara att en vovve skulle göra sina behov i hans vitblommande spireahäck. Innan det ens stod klart om hunden skulle göra ett pitstop i den omhuldade busken brusade han upp och hytte med näven. Själv förstod jag aldrig upprördheten, det är väl gödning? Jag tror det kallas guldvatten.
Nuförtiden när jag är ute och går med min brorsa Baloo så stöter jag inte sällan på sådana där karaktärer. Som innerligt och djupt verkar hata att hundar pinkar på deras planteringar. Alltså, okej om det är en fin krukplantering, men en trottoarros? Det behöver man väl inte banka på fönstret för? En tant tog fan priset. Hon sa att hon funderade på att lägga ut något starkt medel vid sitt hus så att hundarna skulle rygga tillbaka. Hon berättade sedan vidare om hur hennes granne var helt förstörd för att hundar brukade urinera på lyktstolpen utanför hans hus. Helt förstörd? En lyktstolpe? Kom igen!
”För pinkade hundar, det tror jag tyvärr är ett krig ni inte kan vinna. Speciellt inte när det är turistande hundar som omöjligt kan veta gatans oskrivna regler.”Matilda Johansson
Personligen tänker jag att om man blir i upplösningstillstånd för en sådan sak behöver man skifta fokus. För pinkade hundar, det tror jag tyvärr är ett krig ni inte kan vinna. Speciellt inte när det är turistande hundar som omöjligt kan veta gatans oskrivna regler. Var glad att det inte är vuxna karlar som slår en sjua på husfasaden om nätterna. Det är det i Stockholms innerstad och pundarpink luktar gudsförgätet!
Det finns liksom grader i urinhelvetet.
2) Gulliga hundar vs läskiga hundar
Ibland känns det som att jag lever i ett dåligt dataspel när jag går hundpromenad på Kvarnholmens gator. Bakom varenda gathörn kan det lura en blodtörstig gläfsande käft. Likt någon form av Gunvald Larsson-typ (förlåt, gammal polisreferens) checkar jag husknutarna innan Baloo får sticka fram sin lakritsnos. Totalt paranoid. Det sägs ju att hundattackerna har ökat de senaste åren och jag tycker mig faktiskt se att de har blivit rabiatare. Och det blir alltid värre på sommaren när det dyker upp hundar som man inte känner till. Annars har jag koll på klockslag, portar och gator som jag ska undvika. Jag har därför en vädjan till de som vet med sig att deras hund har siktet inställt på andra hundars halspulsåder – använd hängslen och livrem! Och lyft gamnacken från iPhonen.
3) Hundar vs badstränder
Vad är grejen med att hundar inte får vistas på badplatser? Alla andra djur i hela världen verkar vara välkomna. Elefant, javisst! Krokodil, välkommen! Kanadagäss, skräpa gärna ner här! Men människans bästa vän, stopp och belägg! Jag kan förstå att man inte får ha lösa hundar på en badplats och speciellt inte om de är i kategorin läskiga. Det är i alla fall tråkigt för Baloo som inte förstår varför vi inte kan gå hans favoritpromenad runt catass-badplatsen. Men det kanske finns anledningar som jag som hundperson inte förstår…
Fotnot: De hundar jag uppfattar som läskiga kan vara av vilken ras som helst. Praktiserande av utfall är det som är läskighetsgrundande.
