Gunilla Petri: Hur får vi följa dem? Knappast någon satsar på unga oprövade konstnärer
Kon Rosa griper genast tag. Hon hänger och dinglar i konstmuseets stora trapphall som för en gång skull kommer till sin rätt. I skulpturen, av tidningspapper och papperstejp, ställer Aron Göransson som är uppvuxen på en gård den berättigade frågan: Vad är en ko när vi slutar tänka mjölk och kött. Möjligen en varelse som lever ojämlikt på människan villkor. Så icke Aron Göranssons ko skildrad med stor ömhet i varje knölig linje.
Utställningen fortsätter med ytterligare ett kraftfullt verk. Saga Melbacke Roséns dominerande ”En midvinternattsdröm” i starka färger och med stora och generösa penseldrag. Hela duken vibrerar kring berättelsen av en grupp människor samlade kring ett bord. Ett klassiskt motiv genom konsthistorien. Saga Melbacke Rosén förvaltar det vardagliga motivet med kraft och känslighet. Hennes målningar är sugande interiörer med färger som både triggar och lugnar. Den blodröda färgen, genomlyst av synliga och dolda ljuskällor, ger det krängande perspektivet ytterligare en dimension.
Utställningen rymmer mycket måleri till skillnad från tidigare år. Då handlade det ofta om objekt av varierande kvalitet, men Judith Cavallin har hittat sitt eget och kreativa sätt att skapa bild av udda föremål. Ett bord – ett kuriosakabinett – rymmer allt vad en ficka eller en väska kan dölja. Lånekort, småsten, snäckor, lösnaglar, salt, peppar och parfym.
Uppdukningen är rolig och Judith Cavallin går också steget längre. Hon skapar av sitt hopplock dekorativa bilder i en scanner. De snygga uppdukningarna förvandlas till ett läckert bildalfabet späckat med berättelser.
Så gott som alla tekniker är representerade på utställningen. Ellen Svedberg använder kol närmast som färg. Miniöst har hon tecknat en svanedans där rörelse i svärtan ställs mot det vita pappret. Det är poetiskt och skickligt med stor känslighet i varje linje.
Vendela Lengyels kunskaper om akvarellens personlighet är lika imponerande. Hon låter färgpigmenten leva och forma böljande rörelser i mjukt fördrivna färger.
Ylva Dahlstedt tar klivet tillbaka till Almstriden i Stockholm i början av 1970-talet. Då gick många till Kungsträdgården för att försvara parkens almar. Idag kan vi inte försvara almarna mot den förödande och utbredda almsjukan. Parallellt med verket ”Almarna åt folket” stiger Ylva Dahlstedt in i ett stycke planterad skog – det som idag i Sverige anses vara skog. Vi har glömt eller skövlat den urskog vi en gång hade. Nu återskapar Ylva Dahlstedt skogen som känsla i ett verk av långa egenfärgade tygstycken som påminner om slanor.
Utställningen i konstmuseet är mogen, rymmer många tankar och lyfter många begåvningar. Hur får vi följa dem i framtiden? Knappast något galleri i länet satsar på unga oprövade konstnärer och våra institutioner gör endast då och då, knappt ens någon gång per år, nedslag i ung konst.
Länets konstföreningar och gallerier satsar på säkra kort och därmed hög medelålder för att överleva.
Kanske skulle våra bibliotek kunna ta ett ansvar. Öppna en vägg då och då men hålla hårt på kvalitetskravet med hjälp av jurybedömning.
Rötterna blir starka när det blåser
Vilka: 14 elever från Konstskolan II/Ölands folkhögskola.
Var: Kalmar konstmuseum
När: 24/4-5/5. På lördagen den 4 maj framförs ett queert performance, ”Tredskas”, som tillhör utställningen.
