Darin inleder på topp med en av sina starkaste låtar – ”Electric” från tidigare i år. Här är det världsklass. Den här delen av hans artisteri – dit jag även räknar låtar som ”Can't stay away”, ”Moonlight” och ”Superstar” – håller internationell nivå och skulle platsa på vilken större arena som helst. Här lever Darin ut sin fulla potential och det blir löjligt tydligt att det samtida disco-pop-soundet passar honom som handen i handsken.

Om hela konserten gått i denna anda hade jag gladeligen kastat fem fjädrar på honom. Dessvärre har han under de senaste åren kört på två parallella musikaliska spår där det andra är betydligt blekare. Hans svenska låtkatalog kommer inte i närheten av hans engelska och live resulterar det i en ganska ojämn spelning. Kontrasten mellan ”Step up” och ”En säng av rosor” är helt enkelt lite för stor. Klubbhitsen och de smöriga balladerna gifter sig inte med varandra, och det uppstår vissa transportsträckor.

Därmed inte sagt att publiken känner likadant som jag. Faktum är att några av de svenskspråkiga låtarna framkallar den bästa allsången. ”Satellit” och ”Starkare” från fjolårets album ”En annan jag” går verkligen hem, och stämningen framför scenen blir närmast extatisk. Alla låtar framförs på ett klanderfritt sätt och Darin har en fin kontakt med publiken. Känslorna flödar i några av de mest känslosamma serenaderna och när gamla goda hits från förr, typ ”Money for nothing”, ekar över Brädholmen möts olika generationer med bultande hjärtan för samma musik.

Darin bjöd på ett galant framträdande, en karismatisk show och många fantastiska låtar. Latitud-besökarna har alla anledningar att vara mer än nöjda. Och det, kära läsare, kan jag intyga att de var.