Triss i 92-åringar: Damklubbens veteraner håller hjärnorna i trim vid spelbordet

Ett massivt sorl fyller rummet på nedre botten i det röda tegelhuset. Det är tisdagseftermiddag och ett 20-tal spelsugna damer i sina bästa år är redan på plats. Gröna filtklädda spelbord står utspridda över golvet. Vid ett av borden sitter fyra fokuserade kvinnor.

– Nu ska min partner lägga ut alla sina kort så att alla kan se dem, förklarar Gerd Gyllenram pedagogiskt.

– Jag är träkarl. Jag får inte säga eller göra någonting, säger partnern Birgitta Melin, och radar upp 13 kort på bordet.

Sedan blir det Gerd Gyllenrams tur igen.

– Jag lägger den här, säger hon och spelar ut ett kort från sin hand.

– Där kom ett högt kort. Det är misstänkt. Då är det stor risk att det inte finns något mer högt sen, säger Annica Portland Bengtsson.

Hon är yngst vid bordet, bara 78 år gammal. Alla de andra är födda 1932, och därmed äldst i föreningen Kalmar dambridge, som träffas och spelar varje tisdag i Bridgens hus på Varvsholmen.

Gänget spelar en snabbomgång för att demonstrera spelet för Barometerns reporter – som är total bridgenovis.

Annica Portland Bengtsson fortsätter reda ut begreppen.

– Eftersom hjärter är trumf … Om hon vänder i ruter så kommer de andra att stjäla därifrån på trumfen. Hänger du med?

Det är inte helt lätt att förstå vad som händer. Bridge tar tid att lära sig, tröstar gruppen. Men det är fantastisk hjärngymnastik och ett härligt sätt att umgås, hävdar de bestämt. Man måste hela tiden tänka nytt.

– Det är aldrig samma kombination av kort som kommer tillbaka. Du känner aldrig igen de kort du får. Det är alltid nytt, säger Inga-Karin Spångberg, 92 år.

– Det är vitaliserande. Man håller i gång hjärnan. Man måste räkna alla kort i alla fyra färgerna. Och kan man inte det, då klarar man inte att spela bridge. Därför kräver det mycket hjärnverksamhet, säger Annica Portland Bengtsson.

Är det mycket prestige? Håller man reda på vem som är bäst?

– Nej, inte här inne, säger Annica Portland Bengtsson.

– Det beror ju på vad man är ute efter. Jag tror att de flesta i vår klubb är mer intresserade av att få spela, umgås och kunna få skratta lite, säger Gerd Gyllenram.

För den som vill går det att spela bridge nästan varje dag i Bridgens hus. Här finns förutom damklubben också Kalmarsunds bridgeklubb, som bland annat anordnar tävlingar och håller kurser för de som vill lära sig spela bridge.

Men möjligheterna till ett bra bridgeparti är egentligen obegränsade, förklarar Gerd Gyllenram.

– Vi spelar inte bara här. Vi har ju hemmabridge, där vi spelar i olika konstellationer. Då äter vi gott och dricker lite vin och sen spelar vi. Då går sex timmar på det viset. Och det är ju också jättetrevligt, säger Gerd Gyllenram.

– Det är också vitaliserande, inflikar Annica Portland Bengtsson.

Kalmar dambridge startade 1960 på dåvarande Teaterkällaren. Birgitta Melin har varit med sedan 1968.

– På den tiden så satt vi på Stadshotellet och spelade. Det var fint värre, säger hon och ler.

– Vi spelade varannan tisdag. I pausen gick vi ner i matsalen. Och på tisdagarna var det dans på Stadt. Så ibland var det någon som uppbjuden.

I dag blir det inte så mycket dans. Men det är fortfarande fika i pausen. Och gänget vid spelbordet är övertygade om att bridge förlänger livet. Inte bara på grund av hjärngympan – utan också den sociala delen.

– Det är oerhört positivt. Man tvingas iväg på någonting som man tycker är roligt, och träffar många människor som man inte brukar träffa i vanliga fall. Istället för att sitta hemma, säger Inga-Karin Spångberg, 92 år.

Hon och kamraterna vill gärna locka in fler till värmen i Bridgens hus.

– Du får skriva att vi önskar lite fler ungdomar, säger någon.

Fast ungdomar är ett relativt begrepp. Gruppen tror inte att stressade föräldrar, eller unga vuxna mitt i karriären, är beredda att ta sig den tid som behövs för att satsa på bridge.

– Jag brukar säga att 60-åringarna är de vi siktar in oss på, säger Annica Portland Bengtsson.