Maria, 39, får eleverna att växa genom musiken: ”Det som är så speciellt”

Efter en förmiddag fylld av lektioner på tre olika skolor med en dryg handfull elever har Maria Shaik mellanlandat på Oscarsgymnasiet där hon förvarar de flesta av sina instrument.

Hon förklarar att rummet ”mest är hennes” men att kollegorna också delar lite. På en av de gula tegelväggarna sitter ett gammalt tidningsklipp från Oskarshamns-Tidningen. En helsida med en då 18-årig Maria Karlsson, elev på Oscarsgymnasiets estetiska program, som berättade om sina drömmar om att bli jazzmusiker.

Hon blev inte musiker, men väl musiklärare. Faktum är att hon i praktiken kom att ”ta över” tjänsten från Leif Camnerin, som var hennes lärare i tolv års tid.

– Cirkeln är sluten, säger Maria, som numera heter Shaik, med ett skratt.

Hon berättar att hon fortfarande har kontakt med ”Leffe” och förklarar att relationen med läraren betydde mycket.

– Han frågade hur läget var och blev ett personligt stöd för mig i vissa perioder när det var tufft i tonåren, ibland kunde jag sitta på lektionen och gråta.

Nu är det hon själv som har lärarrollen.

– Det är det som är så speciellt med det här jobbet. Att man får lov att hjälpa en person i dess utveckling genom musiken.

Sedan förklarar hon att undervisningen ofta handlar om mer än bara musik. För att kunna ”spela ut”, vilket på icke musikerspråk betyder ungefär att ”spela starkt och så att det låter bra”, behöver man vara trygg och säker.

– Om du inte har självförtroende så vågar du liksom inte spela ut riktigt och då kommer det inte att låta bra. Så då måste jag hjälpa till lite grann mentalt också.

Som musiklärare kan hon, i bästa fall, följa barnen i elva år, från att de är åtta år tills de är vuxna.

– Det är häftigt att se hur de bygger självförtroende, växer upp och tar ansvar och hjälper yngre elever, säger Maria Shaik och förklarar att bland det bästa med att vara lärare är att få uppleva hur barnen växer som personer av att lyckas med något.

För drygt 30 år sedan var hon alltså själv det barnet. Hon är uppväxt i en musikerfamilj, mamma spelade fiol i Camerata Nordica medan pappan arbetade på OKG. Men när det var dags att välja instrument ville hon gå mot strömmen.

– I släkten finns många stråkmusiker, jag skulle bara göra något annat.

Det blev trumpet för att det ”hörs och syns mycket”. Hon tjatade sig till att få börja spela redan innan hon var stor nog för musikskolan, som det hette då.

Så kom det sig att hon började ta privatlektioner i Leif Camnerins källare. När det var dags att börja på musikskolan ville de att hon skulle lägga trumpeten åt sidan för att börja spela – blockflöjt, för det var så man började på den tiden.

Men då tog hennes mamma strid och till slut slapp hon blockflöjten.

– Men i dag älskar jag blockflöjt, jag tycker att det är ett fantastiskt vackert instrument, det kanske är för att jag inte blev tvingad att spela själv, säger Maria Shaik.

Efter estetiska programmet på Oscarsgymnasiet flyttade hon till Norge för att förverkliga sin dröm och studera till musiker i Bergen.

– Jag ville bli musiker, men jag orkade inte öva så mycket som behövdes för det.

Hon skrattar lite och berättar att en del var kvar i övningsrummen medan hon och andra i klassen satt och spelade kort.

Men det handlade inte bara om ork att öva, blivande musiker behövde också själva skaffa sig ”rätt” kontakter och se till att få komma ut och provspela, det var sådant som inte ingick i utbildningen.

När hon väl fått jobb som musiklärare fick hon i en hast se till att lära sig fler instrument. I dag ger hon lektioner i trumpet, baryton, trombon, valthorn, tuba och så undervisar hon i orkester också.

– Men kan du ett så kan du ju i stort sett alla. Det svåraste är trombon, den är lite lurig och skiljer sig från de andra.

Om du inte hade blivit musiklärare, vad hade du gjort då?

– Kanske att jag skulle jobba med integration på något vis, i och med att jag har en man som har invandrat till Sverige. Vi har väldigt många vänner som inte är svenskar.