Nya Jeansson-pjäsen är en skruvad tillställning
Jeanssons får flott besök
Var: Villa Solbacken, Kalmar.
Manus och texter: Jörgen Nordström och Katarina Ellborg.
Med: Katarina Ellborg, Jörgen Nordström, Peter Hausenkamp och Martin Bergvall Nilsson.
Koreografi: Marie Thunborg
Musik: Martin Ellborg, Thomas Hertzman, Ove Lindqvist, Kjell Persson.
Spelas: 18 föreställningar är inplanerade
Algotsson ska inte bara fixa blomvasen i entrén, han ska hissa den engelska flaggan ute på gården och han ska ordna med bordsplaceringen till den stora banketten som stundar med anledning av det engelska flottbesöket i Kalmar. Och han ska se till att de prominenta gästerna, de brittiska sjöofficerarna, absolut inte får veta något om den pågående strejken bland arbetarna på Jeanssons företag Ångkvarnen i Kalmar.
Men den plikttrogne och vimsige betjänten sköter inte sitt jobb så bra den här dagen. Han har annat i tankarna, eller snarare i hjärtat. Karln är kär. I husets kokerska Emmy. Men – att det ska vara så svårt att få ur sig kärleksförklaringen!
Så snurrar farsen igång. För visst är det en riktig fars, som manusförfattarna Jörgen Nordström och Katarina Ellborg skrivit ihop. En fars med tillhörande förvecklingar och situationskomiska vändningar. Och visst är det småkul och ibland riktigt roligt, när de fyra skådespelarna tar ut svängarna i sina mer eller mindre skruvade karaktärer.
Martin Bergvall Nilssons kärlekskranka betjänt tål att skrattas gott åt, samtidigt som man inte kan låta bli att känna lite grann med honom, när han blir hunsad inte bara av Peter Hausenkamps barska egotrippare till konsul utan även av sin själs älskade.
Redan i den första pjäsen om Jeanssons, då Martin Bergvall Nilsson gjorde teaterdebut, visade han sin komiska ådra. Algotsson, som för övrigt tycks ha lånat vissa drag av nyårsaftonens överdrivet bugande tv-betjänt, lär bli något av en publikfavorit även i den här uppsättningen.
Kul är det också när Katarina Ellborg gör parodi på konsulinnan Sigrid, som i all sin glans, med sprakande örhängen och svart fjäderboa om halsen, presenterar dagens huvudrätt för gästerna, det vill säga oss i publiken. På bästa svengelska och Nobelfestmanér har hon ”the great honor”, den stora äran, att ”welcome” det brittiska sällskapet och tyvärr verkligen apologize för sin betjänts oförlåtliga tillkortakommanden. Alltmedan maten bärs in till de passande tonerna av Rule Britannia.
Lite koreografisk buskis bjuder Broakulla Brothers på, sångtrion som står för festens underhållning och bland annat dansar loss till Karl Gerhards kända Jazzgossen.
Något mer allvarlig blir tonen när det sociala perspektivet vidgas och publiken får lämna salongerna och titta in hos kokerskan Emmy i köket. Inte minst då en objuden gäst, strejkledaren på Ångkvarnen Karl ”Kalle Masse” Magnusson, dyker upp och försöker få henne att gå med i facket.
Liksom den första Jeansson-pjäsen, ”Jeanssons – en epok”, som blev en riktig publiksuccé, är den fristående uppföljaren en blandning av fiktion och historiska fakta, med intressanta glimtar ur Kalmar historia efter första världskriget. Genom Kalle Masse, som spelas av Jörgen Nordström, speglas dåtidens hårda arbetsvillkor på Ångkvarnen, med långa arbetsdagar och urusla löner. Att tidsandan var en annan och att det var stor skillnad på folk och tjänstefolk, vittnar också Katarina Ellborgs närmast livegna men ytterst lojala kokerska Emmy om, när hon vägrar gå med i facket. Inte kan hon ”förråda sina egna arbetsgivare”!
”Det vore fint om den nya Jeansson-pjäsen kunde visas utan mat eller kanske endast kaffe och kaka, så att fler hade råd att gå och se den. Det är den värd, inte minst för den sprudlande spelglädjen hos alla i ensemblen.”Tina Jeppsson
Kombinationen historia och fiktion tycks för övrigt vara ett säkert dramatiskt kort numera – med eller utan mat. Byteatern har sin ”infotainementföreställning” ”Kalasa med Vasa” till exempel. Kanske har det att göra med de oroliga tider vi lever i.
Att den nya Jeansson-pjäsen spelas i den lyxiga Villa Solbacken gör förstås sitt till för den speciella stämningen. Det var ju här familjen Jeansson levde och verkade. Men som föreställningens gäster får man begåva sig med ett visst tålamod, eftersom det uppstår en del longörer mellan de olika akterna, när man i olika grupper slussas runt i lokalerna.
Det vore fint om den nya Jeansson-pjäsen kunde visas utan mat eller kanske endast kaffe och kaka, så att fler hade råd att gå och se den. Det är den värd, inte minst för den sprudlande spelglädjen hos alla i ensemblen. De är visserligen inga proffs utan idel amatörer, men de lyckas ändå både bjuda på en stunds god underhållning och väcka en del funderingar om vad vi lärt oss – och framför allt inte lärt oss – av vår historia. Det är nog inte en alltför kvalificerad gissning att den nya Jeansson-föreställningen också kommer att gå hem hos många Kalmarbor. Premiärpubliken verkade i alla fall begeistrad, säkert också för att man äntligen fick komma ut och se teater igen.
Personligen skulle jag önska mig en ännu vassare satir, den är ganska snäll, kanske för husfridens skull. I vilket fall längtar jag redan efter tredje delen i denna Kalmars egen lätt-version av Downtown Abbey.