"Dark Water” är ett hisnande, vackert och förföriskt dansverk
Dark Water
Var: Byteatern Kalmar länsteater, Kalmar.
Med: Brittanie Brown, Daniel Staaf och Yonas Pérou.
Koreografi: Fredrik Quiñones.
Koreografiassistent: Patricia Vázquez Iruretagoyena.
Musik: Christoffer Berg.
Scenografi: Daniel Åkerström-Steen.
Kostymdesign: EllenX Elias.
Ljusdesign: Angela X.
Maskdesign: Linda Sandberg.
En dansare gestaltar en person som kommer ut ur en dimma och allt eftersom blir alla tre dansarna allt synligare. Medan musiken pumpar som hjärtslag rör sig dansarna var för sig och tillsammans. De är imponerande skickliga.
I takt med att musiken ändrar karaktär, mellan skärande, droppande, fräsande, brusande, ett ständigt pulserande beat och mer melodiska klanger, pendlar dansarna mellan häftiga, snabba rörelser och mer harmonisk dans. För att emellanåt drömlikt fastna i slow motion.
De gestaltar olika upplevelser i livet, olika relationer och olika känslor – sorg, glädje, frustration, oro, djup ångest och ren skräck. Jag har svårt att definiera alla motstridiga känslor som dansarna förmedlar, men i några sekvenser blir det mer tydligt vad de berättar om. I ett kapitel, verket är uppdelat i olika kapitel som påminner om filmklipp, får vi följa de två manliga dansarna i ett gripande kärleksförhållande, från den starka förälskelsen till det som tycks vara det bittra slutet. I ett annat kapitel rör sig dansarna i gemenskap som en enda kropp för att i en annan scen dra sig undan två och två medan den tredje blir lämnad utanför.
Det är en drömvärld Fredrik Quiñones har skapat. Eller kanske en förhöjd verklighet? Stämningen blir ännu mer förtätad när det stora, violetta tygstycket som ligger på golvet i fonden börjar röra på sig. Det växer och tornar upp sig över dansarna likt ett jättelikt tält, ett inre landskap med toppar och dalar, för att ändra färg till intensivt rött när dansarna möts i lustfylld glädje. De dansar tillsammans men var och en med sin personlighet och sina känslor. Det känns som en befrielse.
Så förvandlas tygstycket till ett skummande hav med höga vågor som brer ut sig över scengolvet. Musiken mullrar och mörknar. En dansare ger sig ut i vattnet, kämpar i vågorna. De två andra står på ”stranden” och ser på, utan att göra något för att hjälpa. Det är oerhört skrämmande. Och oerhört suggestivt.
Kanske handlar det om en livskris, men det är samtidigt lätt att associera till både båtflyktingar och jordens undergång. En av dansarna lever ut sin ångest, som i en hemsk mardröm, till hotfullt åskknallande ljud.
Så stillnar musiken, tygstycket sjunker ner, havet lägger sig.
Men efter en stund börjar det röra på sig igen. Långsamt ålar sig dansarna fram under det slinkiga tyger, som ett slags urdjur som kryper upp ur havet. De befriar sig från tyget, reser sig och står så med ryggen mot publiken medan de blickar ut över vattnet de kom ifrån. Det känns som en slags födelse, på nytt.
Det är ett hisnande, poetiskt och vackert verk som Fredrik Quiñones har skapat, där ljus, ljud och dans och musik smälter samman till en spännande fusion. Man blir djupt tagen, även fysiskt, av Christoffer Bergs suggestiva musik som går rakt in i kroppen, av dansarnas briljans och utstrålning och inte minst av den förföriska ljussättningen.
Fredrik Quiñones finns på plats på Byteatern den här kvällen, och efter föreställningen frågar jag honom vad han vill med sitt verk. Han säger att det handlar om känslor och relationer, och om unisex, könsneutralitet. Mer får jag inte veta, han vill inte styra min upplevelse, vill att dansen ska vara öppen för alla att göra sin egen tolkning. Det finns inga rätt eller fel, säger han. Men min hjärna är envis och van att dominera. Jag frågar om han kan mejla mig och berätta, när turnén är slut. Han lovar.
