På vandring genom en stad i förändring

Kenneth Ottosson har varit verksam på tidningen Barometern i över 50 år. De senaste två decennierna har han profilerat sig som Flanören, i en artikelserie där han i kåserande form delar med sig av minnen, reflektioner och fakta om platser, byggnader, händelser och människor i Kalmar.

När jag av nyhetschefen fick frågan ”Vill du flanera med Flanören?”, blev jag glad. Vi har ju varit kollegor i snart 30 år. Nu skulle jag på nära håll få ta del av hur Kenneth Ottosson betraktar sin stad.

Vi träffas en kylig vinterdag för att flanera tillsammans och börjar inne på Kvarnholmen vid kvarteret Gesällen, i hörnet Västra Sjögatan och Fiskaregatan, där det ena höga huset efter det andra vuxit upp de senaste åren.

Kenneth ser upp mot husen där människor flyttat in under året. Han ser fundersam ut och säger att området Gesällen länge var ett av Kvarnholmens sorgebarn.

– Husen förföll alltmer och staden satsade inte på dem som bodde där. Det kom att bli ett område för de mindre bemedlade, säger han och skakar på huvudet. Kvarnholmens fattigkvarter med enkla små hus.

Till slut kom beskedet från kommunpolitikerna att hela kvarteret skulle rivas. Området förvandlades till en stor parkeringsplats.

– Det var på 60-talet och visst förstår jag att rivningen var nödvändig, säger han, men att det här fina området mitt på Kvarnholmen skulle förvandlas till parkeringsplats hade jag inte väntat mig. Och absolut inte att det skulle förbli så i fem decennier.

Det är skönt att kvarteret äntligen har fått sin bebyggelse, parkeringsplatsen var ett eländigt fult inslag.

– Synd bara att även nykterhetsborgen, IOGT/NTO:s hus med scen, också revs. Tänk så mycket som det huset varit med om genom åren. Jag hade gärna sett att det hade fått vara kvar.

Kenneth ser sig omkring. Han tittar ner mot Fredriksskansbron och ler.

– Äntligen har Kvarnholmen fått en värdig infart från norr. En riktigt fin entré har det blivit när man kommer in till centrum via Fredriksskansgatan.

Sedan förklarar han att han hoppas att även parkeringsplatsen på östra sidan om Västra Sjögatan ska bebyggas snart. Han pekar österut mot området där hundratals bilar står parkerade.

– Tänk dig så fint det blir när även den här delen av Kvarnholmen får en stadslik bebyggelse. Då blir Kvarnholmen en helhet igen.

Medan vi står där på Västra Sjögatan är det många människor som kommer förbi på trottoaren. Det är ingen tvekan om att reportern och flanören Kenneth Ottosson är en välkänd profil. Det är många som hälsar och några stannar upp för att säga några ord.

– Många kommenterar sådant jag skrivit och jag får också många tips om sådant jag kan skriva om.

Han har hunnit skaffa sig ett otroligt stort kontaktnät under de över 50 år han skrivit för Barometern.

Det börjar bli dags för oss att flanera vidare över bron till Fredriksskans. Kenneth vänder sig om och ser upp mot Gesällens spetsiga gavlar. Han blir tyst en stund.

– Tänk att få bo i en lägenhet där uppe, säger han. Det skulle jag så gärna vilja. Vilket läge och vilken utsikt.

När vi är på Fredriksskansbron säger Kenneth att Kvarnholmen nu äntligen börjar få en värdig entré från norr.

– Du har öppnat mina ögon så att jag också ser det, säger jag. Du är bra på det och det är det som gjort dig till en uppskattad flanör bland Barometerns läsare.

Vi stannar till framför portalen i muren som omger Fredriksskans idrottsplats.

– Jag hoppas verkligen att de låter hela portalen stå kvar när det här området ska förvandlas till bostadsområde.

Han ser ut över gräsplanerna och ser tankfull ut.

– Så många minnen jag har från Fredriksskans, säger han. Otaliga, faktiskt. Jag var 13 år när FF 1949 nådde allsvenskan.

Kenneth växte upp i Algutsboda socken i Sutaremåla by. Det var långt från Kalmar men det hindrade honom inte.

– Jag cyklade många gånger de en och en halv milen till Emmaboda för att ta tåget till Kalmar för att se FF-matcher.

Ville du bli fotbollsspelare som ung?

Kenneth ser förvånat på mig.

– Det fanns inget annat! Fotboll var allt för mig.

Vad tror du om en framtida bebyggelse här?

Han ser tankfull ut en stund innan han säger att det visar sig.

– Men en sak är säker – finare idrottsplats än den här på Fredriksskans finns inte.

Han ser ut mot träningsplanerna där det ska bli bostäder.

När Kenneth var barn åkte familjen regelbundet till Kalmar där de hade släktingar på Stensö och Gamla stan, områden som på den tiden inte var fashionabla, betonar han.

På Stensö bodde också Kenneths pappas kusin Sven Karlsson.

– Han var en känd tyngdlyftare eftersom han var både svensk och nordisk mästare. Jag var imponerad av honom och vi delade idrottsintresset.

Sven Karlsson brukade ta med gossen Kenneth på cykelturer genom staden.

– Han lyfte upp mig på pakethållaren och sedan bar det iväg. Jag var lycklig och förväntansfull där jag satt på cykeln och dinglade med benen. Han cyklade först till hamnen och sedan vidare till Fredriksskans. När han öppnade dörren till omklädningsrummet stack vi in näsorna för att känna lukten av liniment. Gissa om jag var lycklig då, säger han glatt.

Sedan gick cykelfärden vidare norrut några kvarter.

– Det ingick alltid att köra förbi ”choklaan”, alltså chokladfabriken, för att njuta av den söta doften av choklad och godis.

Kenneth funderar en stund och förklarar att det var nog då under de där turerna som grunderna lades till att han med tiden blev en flanerande reporter.

Vi går ut genom Fredriksskans portal och beger oss norrut mot Erik Dahlbergs väg och de nya stora byggnaderna med lägenheter.

– Det här är det mest positiva som hänt på många år i Kalmar, säger Kenneth. Jag tycker det blivit vackert och de knyter samman det här området med centrum. Husen som ligger så här längs gatan bidrar till en stadskaraktär.

Vi står framför Monte Cavallo, en äldre villa på norra sidan av Erik Dahlbergs väg, mitt emot de nya husen. Framför det ska en nytt bostadshus byggas.

– Jag gillar när även de här små gräsytorna bebyggs numera. Det ger liv åt området som förtätas.

– Men när stan förtätas är det avgörande att kommunen ordnar fler parkeringsmöjligheter. Det borde vara dags att planera för parkeringshus centralt.

Vi står kvar vid Erik Dahlbergs väg och Kenneth konstaterar att den nu i och med raden av högre bostadshus blir ”en fullvuxen gata”.

– När man kommer in mot Kalmar centrum från väster på Erik Dahlbergs väg blir även detta en snygg entré, säger han. Särskilt när även ytan här framför Monte Cavallo-villan snart bebyggs.

Har du några minnen från den här delen av stan?

– När cirkusar kom till Kalmar var det här de fick resa sina tält och jag och barnen Lotta och Pelle gick ofta dit för att titta. Artisterna övade utomhus och vi gick dit för att titta på dem och på djuren.

Min promenad med Flanören är slut. Det är gråkallt och blåsigt så vi bestämmer oss för att avsluta på ett kafé. Vi värmer oss med kaffe och ser ut över Stortorget som ser ganska öde ut.

– Tänk om även det här torget kunde bli mer levande så som Larmtorget blivit, funderar Kenneth.

Jag märker att allt han tittar på av platser i stan väcker engagemang i honom.

När började du med Flanören på Barometern?

– Det var på 90-talet som dåvarande chefredaktören Anders Wendelberg kom med förslaget Flanören på stan efter att jag haft en hjärtinfarkt och bara kunde arbeta halvtid.

Hur många Flanörer har du gjort de här över 20 åren?

– Jag vet inte, kanske har det blivit tusen stycken.

Visste du redan som ung att du ville bli journalist?

– Nej, det var en tillfällighet att jag blev det, säger han. Eller kanske inte.

Så berättar han om den gången då han som ung cyklade till Johansfors tillsammans med några andra pojkar för att gå på bio.

– När jag kom hem skrev jag en lapp för hand om vilken film jag sett och att den var så bra så att andra inte skulle missa den. Jag skrev under med mitt namn och satte upp lappen på ladugårdsväggen.

– Sedan gömde jag mig och satt kvar i mitt gömsle för att se om de som kom förbi skulle skulle läsa vad jag skrivit. Visst är det konstigt att jag skrev en ”recension” då när jag bara var 10–12 år.

När jag skjutsar hem Kenneth ”Flanören” Ottosson till Berga pratar vi om vilken roll man som reporter har i förhållande till läsarna.

– Du förstår att folk vill gärna läsa om sådant de redan vet och känner igen, det är en anledning till att Flanören når en stor läsekrets, tror han.