180 meter, ungefär lika många steg. Många tankar måste ha farit i huvudet på Sebastian Hammarstad när han gick på Kalmarsundsbryggan den där natten i slutet av oktober. Han sjönk till den sista vilan på några meters djup.

”Och så fanns du där ändå. Storebror. Precis under oss hela tiden.”, skrev hans syster Miriam Andersson på Instagram.

Det var kulmen på fyra fruktansvärda dygn för hans anhöriga. Nu var det slut, definitivt. Beskedet var väntat, fruktat, hatat. Sebastian fanns inte längre.

Att hans vänner och släktingar letade just utanför Kalmarsundsbryggan handlade om uteslutningsmetoden. Tidigare hade man koncentrerat sökningarna runt Stensö, det kanske var mer av förhoppning än av strategi. Pappa Lennart Hammarstad hoppades att Burr, som Sebastian kallades, hade gömt sig någonstans på halvön. När inget annat återstod fokuserade man på Kalmarsundsbryggan.

När Sebastian anmäldes försvunnen åkte 25 personer från Stockholm till Kalmar. Det var en salig blandning av släktingar och gamla barndomsvänner som alla tog hans försvinnande på största allvar. De kontaktade Missing People och engagerade frivilliga krafter så gott de kunde, de vägrade ge upp. Lennarts lägenhet i Oxhagen var ockuperad av anhöriga, madrasser på golvet, folk som låg skavfötters, pizzakartonger. Man letade dygnets alla ljusa timmar och en hel del i mörker också. De hyrde en drönare som svepte över södra Kalmar för att leta efter honom.

Så kom den där söndagen. Burrs kompisar hade varit hos Kalmarsunds dykarklubb för att låna utrustning. Hans bästa kompis bror tog på sig torrdräkten, öppnade luftventilen, satte regulatorn i munnen, dök ner och hittade nästan omgående Sebastian på botten. Räddningsdykare bärgade kroppen på fem meters djup. Sikten var god. En polispatrull hade kontrollerat bryggan samma dag som han försvann. Samma patrull var också ute en kortare sväng vid Värsnäs och hörde av sig till psykakuten. Det var den insatsen polisen gjorde. Detta enligt ett internt PM.

Vi träffar Lennart den 13 november, knappt två veckor efter tragedin. Det är hans första dag utan ångestdämpande. Inte för att han inte behöver det, världen är fortfarande upp och nervänd, utan för att han är rädd att bli beroende. Han är angelägen om att berätta, rösten är stark men brister ibland när han minns.

Sebastian Hammarstad mådde dåligt de sista åren, det är tveklöst. I maj tog han beslutet att lämna Stockholm och flytta ner till pappa Lennart i Kalmar. Planen var att komma ifrån ett umgänge, hitta nya rutiner, justera livet lite till det bättre.

– Vi har suttit sedan i maj och pratat, jag tror inte man kan komma närmare en människa än jag gjorde med min son. Han har vänt ut och in på sig själv och berättat om sina symptom, säger Lennart och minns tillbaka.

– I somras dansade vi på Alvaret. Med bara kor som publik, ingen musik, vi sjöng. Det var helt galet men det säger lite om vår relation.

Lennart var ganska klar över sonens mående. Tidigare i somras ville Sebastian ge sig ut i naturen och drog i väg till ett naturreservat utanför Växjö.

– Han tyckte det var kul, han var friluftsälskare. Men lite senare på kvällen ringde Sebastian. Han sa: ”Pappa hjälp mig, jag mår så himla dåligt”.

Lennart satte sig i bilen och åkte direkt. Men innan han kom fram ringde räddningstjänsten.

– Sebastian hade haft sinnesnärvaro och ringde dit och berättade att han mådde dåligt. Så de var där före mig.

Polisen agerade snabbt, pejlade hans telefon och hittade honom. Sebastian togs in på Sankt Sigfrids sjukhus, fick stanna där i tio dagar och fick en remiss till Kalmar. Alla tecken på att Sebastian mådde dåligt fanns där. Senare var han inlagd på en psykiatrisk klinik i Norrköping, där tog de honom på största allvar.

Enligt journalen från Norrköping från den 16 augusti 2018 så var det illa med Sebastian.

”Diagnos: Svår depressiv episod med psykotiska symtom. Strukturerad suicidriskbedömning. Suicidtankar och paranoida symtom. I behov av behandling och slutenvård. Akutremiss till Kalmar psykiatriska avdelning. Vårdats i Växjö 20-22/7 med samma sjukdomsbild. "Känner sig ensam men den enda han har kvar i livet är pappan. Har dödstankar och suicidtankar och har impulser att dränka sig. Ser ingen annan utväg. Skyddsfaktor mot suicid: hjälpsökande, pappan."

Det var nånting med vatten och Sebastian. Och Lennart förstår inte varför.

– Vi badade så fort vi kunde, säger han. Så jag förstår inte varför han valde sjön.

Enligt en journalkopia från Landstinget i Kalmar så blev han rädd när han fick se vatten.

– De sa att han fått medicin mot ångest. Jag undrade om annan typ av vård, som exempelvis samtal. Men då fick jag bara till svar att det var tre månaders väntetid.

Dagen före Sebastian försvann fick Lennart lite olustkänslor. Han skickade därför ett SMS till sin son som då var och hälsade på en bekant som hyrde ett hus i Gamla stan nära slottet.

”Sebastian, vi fixar det här tillsammans du och jag.”

”Det värmer pappa.”

– Det gjorde mig lugn, jag blev av med den där konstiga känslan i magen.

Klockan åtta på morgonen den 31 oktober fick Lennart besked om att Sebastian var försvunnen. Allt var kvar, plånbok, pass, bilnycklar, vattenflaska och mobiltelefon.

Han ringde polisen och fick komma in på förhör.

– Jag informerade dem då om Sebastians mående och hans historik.

Kalmarpolisen uppger att man tog det på allvar. Men två dagar senare ska de ha blivit hindrade från att göra vidare eftersökningar. Skälet var, enligt Kalmarpolisen, att ett vakthavande befäl i Malmö ansåg att de inte hade tillräckligt underbyggda skäl för en insats.

Den 8 november publicerade SVT Småland en intervju med Thomas Delerud, gruppchef för polisens vakthavande befäl. Han påpekade då att redan första dygnet gjordes bedömningen att en större sökinsats inte behövde inledas.

– Man har inte ansett att det fanns någon konkret fara för liv och hälsa som det bör finnas om man ska dra på en sökinsats, sade Thomas Delerud till SVT Småland.

Men i förhör och den tilläggsanmälan som Barometern tagit del av framgår det på flera ställen att Sebastian mådde dåligt och flera gånger tidigare hade uttryckt att han inte ville leva längre.

Några dagar efter att Sebastian hittades försvann ett 12-årigt barn från sitt hem i Falkenberg. Då inleddes en av de största sökoperationerna i landets historia. Detta alltså samtidigt som man tog ett helt annat beslut gällande en försvunnen person i Kalmar.

– Varför skiljer sig fallen mellan ett saknat barn i polisregion väst och en saknad 33-åring i polisregion syd?, undrar Lennart.

Rutinerna vid en saknad person är att en anmälan upptas av ett vakthavande befäl som fattar beslut om personen ska läggas in i registret över försvunna personer. Det är i detta fall viktigt att få kunskaper om den försvunne. Finns det någon sjukdomsbild? Tar personen droger? Finns det annat som förklarar ett försvinnande? Befälet gör en farlighetsbedömning. Granskar väderförhållanden, terräng, topografi.

För polisen är letandet efter försvunna vardagsmat. Det görs nästan ett eftersök per dag. Under insatsen bedömer en räddningsledare som alltid är en polis när det gäller försvunna personer, vilka resurser som behövs vid sökandet, till exempel hundar, hästar, helikoptrar, motorcyklar och båtar.

Men för att detta ska ske måste polisen anse att de kan tillämpa lagen om skydd mot olyckor, LSO. Myndigheten får då långtgående befogenheter att kräva hjälp från andra, kunna gå in i hus, leta i skjul och lägga alla tillgängliga resurser på ett sök.

Ulf Martinsson är kommissarie i Kalmar och jobbar på avdelningen grova brott, som har försvunna personer på sitt bord. I en tidigare intervju uttryckte han sig så här: ”Om man inte kan lita på polisen, vem kan man då lita på?”

Ulf Martinsson har varit kritisk till att ledningscentralen i Malmö inte gav klartecken till en LSO-insats.

– Jag tycker det här fallet inte var så komplicerat för att sätta igång ett eftersök. Jag har sett betydligt sämre underlag som man har agerat på. Jag är oerhört besviken och förvånad på beslutet.

Har du varit med och räddat liv vid självmordsförsök?

– Ja, det har hänt flera gånger. Vi har kunnat rädda liv. Men inte på senare år. Vi jobbar måndag till fredag här på avdelningen, säger Ulf Martinsson.

Lennart Hammarstad har kontaktat företrädare för polisregion syd och önskat få svar på en rad frågor. Den 17 januari 2019 skickade en handläggare på Regionala Operativa Enheten i Malmö ett brev till honom.

I brevet konstateras att polisens regionala ledningscentral, RLC, tidigt fick ledningsansvaret och utförde ett antal operativa åtgärder innan ärendet övergick till Lokalpolisområdet Kalmar. Däremot ges ingen konkret förklaring till varför det inte beslutades om en LSO-insats.

Handläggaren avslutar brevet med följande besked:

”Det finns ingen dokumentation om att RLC skulle ha hindrat Lokalpolisområdet att söka efter Sebastian.”

2015 skedde en av de största organisationsförändringarna i svensk förvaltningshistoria. 21 polisregioner blev 7. Kalmar fick då ingå i en region med huvudsäte i Malmö och mycket av ansvaret flyttades till Skåne.

Polismyndigheten är alltså en statlig, centraliserad myndighet med en regionindelning. De förväntas arbeta efter samma metodik och enligt samma regler. Trots det förekommer skillnader mellan regionerna och från fall till fall när det gäller försvinnanden.

Rebecca Stenberg är räddningsforskare vid Linköpings universitet. Hon driver ett forskningsprojekt som ska bidra till kunskap om den polisiära räddningstjänstuppgiften: eftersökning av försvunna personer, ett relativt outvecklat och nytt forskningsområde i Sverige.

Rebecca Stenberg menar att en del av problemen när det gäller beslut om LSO-insats handlar om den nya polisorganisationen.

– Det är stora regionala skillnader när det gäller LSO-beslut. Jag förstår inte varför man avvaktar så med att besluta om en större sökinsats? Beslutet i sig kostar ju inget men man får större möjligheter att lösa uppgiften. Möjligen tror man att beslutet i sig kan kosta mer pengar, säger hon.

Den 15 december 2018 försvann en 21-årig ung kvinna. Hon var från Eksjö och berättade för anhöriga att hon skulle ta tåget till en släkting i Malmö. Men hon kom aldrig dit. Polisen använde sig av räddningslagen. Hennes sista timmar innan hon försvann kartlades och polisen konstaterade att hon reste mellan Nässjö och Eksjö där spåren efter henne slutade.

Polischefen i beredskap vid Höglandspolisen gav då klartecken om sökning enligt LSO.

– En av anledningarna var att man lyckades pejla hennes telefon och den markerade i ett skogsområde. Vi hade därför en god indikation på var hon kunde befinna sig, säger Jonas Lindell, lokalpolisområdeschef vid Höglandspolisen som tillhör polisregion öst.

Polis, försvarsmakten, Missing people, Hemvärnet, Sjöräddningssällskapet och frivilliga deltog i sökandet efter kvinnan. Hela 27 kvadratkilometer undersöktes. Hon hittades avliden i det skogspartiet där man genomförde sökinsatsen.

Just polisregion öst blev uppmärksammad för snart ett år sedan. Polisen hade fått ett larm om att en kvinna och två barn hade synts lättklädda, ingen av dem hade skor på sig. Det dröjde tolv timmar innan beslut om räddningsinsats. Sonen räddades. Dottern hade kraftiga köldskador och fick senare amputera båda fötterna. Kvinnan var redan död. De hittades av Missing People som letade med hjälp av drönare.

Polisen i region öst anmälde sig själva för insatsen, men förundersökningen lades ner eftersom det inte gick att bevisa att polisen begått något brott. Enligt förhör fanns befäl som ifrågasatte varför det inte fattades beslut om LSO-insats i sökandet efter kvinnan och flickan.

– Vi är en lärande organisation. Men vi har inte ändrat våra arbetssätt på grund av den händelsen, säger Jonas Lindell.

Beslut gällande Sebastian togs 28 mil från den plats där han försvann. Forskaren Rebecca Stenberg menar att svårigheter att besluta om en LSO-insats kan ha att göra med att regionledningscentralernas arbete inte anpassats till omorganisationen. Man kan, enligt Rebecca Stenberg, sakna både personal, kunskaper om efterforskning och lokalkännedom.

Den nya omorganisationen kan innebära att beslutsfattare inom polisen ska hantera tre gånger så många ärenden och ett tre gånger större geografiskt område idag. Gruppcheferna i Kalmar som är helgansvariga övervakar ett område från Olofström i söder till Gamleby i norr. Rebecca Stenberg menar också att det inte är lätt för ett vakthavande befäl att ta beslut.

– Det finns ofta rätt mycket brus, alltså mycket annat som händer. Att samtidigt bedöma räddningsbehov kanske inte alltid är lätt, säger Rebecca Stenberg.

Det är Carina Persson som är chef över Region Syd där Kalmar ingår. Hon vill inte svara på den här typen av frågor utan hänvisar istället till Peter Martin, vakthavande befäl, som har som tillika uppgift att hitta försvunna människor.

Peter Martin är medveten om den interna kritiken som kommit från Kalmar och fallet Sebastian. Han vill inte gå in i det specifika fallet men menar att polisen har stora möjligheter genom att tillämpa polislagen, man behöver inte använda lagen om skydd mot olyckor.

Polisregion syd är det området som har flest försvinnanden. En stor anledning är att det är nära till Danmark. Peter Martin säger också att det skiljer väldigt mycket mellan regionerna. Uppe i norra Sverige där man inte har så många poliser, hundförare och sökmöjligheter kopplar man oftare in LSO än i vår region.

– Här i region Syd är vi bra bemannade och har rejält med resurser. Då kan vi göra väldigt mycket inom ramen för polislagen, säger Peter Martin och fortsätter:

– Vi vet att antalet anmälda försvunna har ökat. Det har med den psykiska ohälsan att göra. Men om vi tittar på just LSO så är det faktiskt flest i Kalmar och Kronobergs län i vår region.

Men där är det också sämst bemannat?

– Ja, så är det, säger Peter Martin.

Det har gått tre månader sedan jag först träffade Lennart Hammarstad. I mitten av januari träffas vi igen. Han berättar att han fått obduktionsprotokollet där rättsläkare konstaterar att de varken funnit droger eller alkohol i Sebastians blod. Sonen ska ha varit i fysisk toppform. Höstens ljumma väder har bytts mot vinterkyla. Mötesplatsen är Kalmarsundsbryggan.

– Jag hade mardrömmar i natt där jag brände ner bryggan så jag skulle slippa träffa er. Det här blir mitt sista besök här. Jag kommer aldrig att gå ut här igen.

Han var på bryggan en vecka efter att Sebastian hade hittats, då skrev han ”Burr” på en planka med ett läppstift som han hade hittat på vägen dit.

– Det är märkligt att inte texten raderats, men jag tror att de förstår, att man låter det vara kvar, säger Lennart Hammarstad

Ovanför Burr har någon skrivit ”Ohana” följt av ett hjärta. Det är ett hawaiianskt uttryck för familj och vikten av att hålla samman.