Bluesettes firar 30 år i bluesens tjänst: ”Folk var precis galna”

Året är 1994 och det är dags för den allra första upplagan av festivalen Mönsterås Blues & Roots. Evenemanget är egentligen tänkt som en fest för att uppmärksamma Mönsterås Blues Bands 20-årsjubileum, men längs vägen har det vuxit till något mycket större. Och ännu större ska det bli.

Ett av banden som ska uppträda heter The Wolves. De kommer från Mönsterås och har nyligen börjat spela tillsammans. På repertoaren finns ett antal välkända bluesklassiker med helt nyskriven, svensk text. Bandet består av flera medlemmar men i centrum finns de två grundarna; Eva Bergquist på klaviatur och Linette Engström på sång.

– Linette är gift med en av mina barndomsvänner – Calle Engström i Mönsterås Blues Band – så vi träffades genom honom och upptäckte att vi delade intresset för musiken. Vi började dricka vin och sitta och översätta kända låtar tillsammans, det var då vi märkte att vi har precis samma humor när det kommer till texter, berättar Eva Bergquist.

De bestämmer sig för att dra igång ett gemensamt musikprojekt och får möjlighet att uppträda på den första bluesfestivalen. Eftersom The Wolves är ett nystartat, lokalt band våren 1994 äger deras livs första spelning rum mitt på dagen. Trots att de aldrig tidigare stått på en scen tillsammans märker de snart att festivalpubliken börjar strömma till.

– Vi spelade på Storgatan, i den så kallade kyrktrappan, och så hade vi fått ett kvällsgig i Blomstermåla Folkets hus på någon av de mindre scenerna. Det konstiga var att redan på Storgatan så samlades det en massa folk. Jag tror att det var för att vi sjöng på svenska, och kanske för att vi var flera kvinnor i bandet. Sedan måste ordet ha spridit sig, berättar Eva Bergquist.

Några timmar senare, när det är dags för gig nummer två, möts de nämligen av en chockerande syn. Blomstermåla Folkets hus är fyllt till bristningsgränsen – och de flesta tycks vara där för att lyssna på The Wolves.

– Det var helt fullproppat. Det var så mycket folk att man inte ens hade kunnat trycka in en linjal i rummet. Folk var precis galna, det blev slagsmål framme vid scenen och en mikrofon trillade så att Nettan (Linette Engström) fick den på tänderna. Men vi bara körde på. Det var helt sjukt.

En bättre debut än så är svår att få till. Dessutom visar det sig att en av åhörarna på Storgatan driver ett eget skivbolag – så redan efter sina två första spelningar har The Wolves rott hem ett skivkontrakt.

Men det där namnet, The Wolves, blir inte särskilt långvarigt. När debut-cd:n kommer 1995 heter bandet istället Wollves – men inte med ett engelskt uttal. Här är det ett svengelskt ”Woll-vess” som gäller.

– Namnet ”The Wolves” tog vi i panik för att vi var tvungna att heta något inför festivalen, haha. De behövde ha något att skriva i programmet. Jag hade haft ett annat band som hette Lucia and The Wolves så vi tänkte ”vad fan, okej då!”, och så tog vi det därifrån. Efteråt kände vi att vi inte kunde heta The Wolves när vi bara sjunger på svenska, säger Linette Engström, och Eva Bergquist inflikar:

– Så det blev Wollves på mönsteråsiska istället.

Bandet har haft många olika namn genom åren och idag kallar de sig Bluesettes. I samband med årets bluesfestival firar de 30 år tillsammans, och det är därför vi träffas i replokalen i Mönsterås denna ljumma eftermiddag i maj. Solen gassar men inne i repan är det svalt och skönt. Linette Engström och Eva Bergquist öppnar ett skåp och plockar fram... tja, vad ska vi kalla det? Ett livsverk, kanske? Pärm efter pärm är nämligen full med svenska översättningar av kända blues- och soullåtar.

– Vi är sjuka. Vi har så jävla mycket pärmar, varje gång vi ska leta reda på någon gammal låt tar det två timmar att hitta den. Det går inte att organisera, säger Eva Bergquist.

Har ni någon personlig favorit?

– Jag gillar ”Vakthund”, där har vi direktöversatt ”My man is a watch dog” till ”Min man är en vakthund”, det tycker jag blev bra. Det är en jättebra, rätt så okänd låt av Etta James från början, säger Linette Engström.

Eva Bergquist har en annan favorit:

– Det finns en go låt som heter ”300 pounds of heavenly joy”, som i vår version fått namnet ”60 kilo himmelsk extas”. Den fick vi till riktigt bra.

Trots att Bluesettes främst varit kända i Mönsterås med omnejd kan man säga att de fått smaka på rockstjärnelivet. På spelningar i länet sjunger publiken alltid med och under åren har de byggt upp en riktigt trogen fanskara. De har också fått möjlighet att träffa några av sina egna största musikhjältar – däribland den amerikanska soulstjärnan Ann Peebles. Eva Bergquist berättar:

– Hon har bland annat skrivit ”I can't stand the rain”, du vet, som Tina Turner blev känd med. Hon är min stora husgud och verkligen en gemensam idol. En gång i slutet av 90-talet skulle hon spela på bluesfestivalen och hon kom med ett stort entourage. Det var helt otroligt att de lyckats boka henne. Samma år hade vi släppt en ny skiva och blev tillfrågade att ha vårt releaseparty på Munken någon av kvällarna innan festivalen, för alla funktionärer och sponsorer.

Bandet tackar ja och tänker inte mer på det. När de väl står på scenen ser de plötsligt i ögonvrån hur ett gäng i väldigt speciella kläder kommer in i rummet. När de inser vilka det är tror de inte sina ögon.

– ”För fan, det är ju Ann Peebles och hennes band!” Vi hade massor av hennes låtar i vår repertoar och tänkte att de kommer ju att skratta ihjäl sig när de hör oss! Men de kom in, slog sig ner längst fram vid scenen och applåderade. Efter spelningen gick vi till ett hotellrum och klädde om. Då knackade det på dörren. Vi trodde att det var ett lokalt fyllo men då kliver Ann Peebles in med sin make och flera av sina musiker. De kramade om oss och sa att det var jätteroligt att höra sina egna låtar på svenska. Det är det största ögonblicket i hela min musikkarriär.

Det finns fler minnesvärda stunder från bandets 30 år på scen. Linette Engström skrattar rakt ut när hon tänker tillbaka på en episod som bara har fem–sex år på nacken:

– Du kan väl berätta om när du gjorde en kullerbytta av scenen!

Eva Bergquist gör som hon blir tillsagd:

– Förr när jag spelade solo så brukade jag få feeling och gå ner på knä och spela på pianot med händerna över huvudet. Sedan dess har det gått 25 år och tillkommit 25 kilo, men häromåret när vi spelade på ett ställe i Mönsterås kändes det gutt att stajla lite så jag gjorde den grejen. När jag var där nere på golvet kände jag – jag kan inte komma upp igen.

– Jag såg henne sitta där och tänkte: Vad håller hon på med? Herregud! Så ramlade hon baklänges, rullade runt ett helt varv och ramlade av scenen.

– Ja, jag låg där som en skalbagge med underbyxorna i vädret. Tack och lov var de rena och hela. Men i publiken satt kommunalrådet, mitt gamla ex och hur mycket folk som helst. Nästa år, när vi kom tillbaka till samma ställe, hade en person i publiken gjort en jättestor skylt där det stod ”Gör skalbaggen!”

Det råder inga tvivel om att Linette Engström och Eva Bergquist har roligt tillsammans. De storknar av skratt och slänger kärleksfulla gliringar till höger och vänster. Kanske är det just därför de lyckats hålla ihop i tre decennier.

– Ja, gud vad vi skrattar, säger Linette Engström. Att översätta en låt är lite som att lösa en rebus eller ett sudoku, man vill få ihop det på ett roligt sätt. Den ena kan säga ”Ska det verkligen låta så här?” och den andra utbrista ”Är du inte klok!?”. Vi tycker inte alltid samma men har aldrig haft helt skilda visioner.

Bluesettes 30-årsjubileum uppmärksammas på två sätt under bluesfestivalen; dels med en konsert, dels med en skärmutställning med bilder från bandets historia.

– Är det inte otroligt tråkigt av oss – att göra en skärmutställning? Vi orkade inte hitta på något annat, säger Eva Bergquist och frustar. När vi hade vårt releaseparty på 90-talet gjorde alla andra musikvideor, det var det som var grejen då. Själva visade vi diabilder!

Vad gäller festivalkonserten så lär de trogna fansen få precis vad de vill ha. När jag frågar vad publiken kan förvänta sig utbrister Eva Bergquist nämligen utan omsvep:

– Det blir samma gamla mög som vanligt!