Dansen fortsatte på Latitud 57 under lördagen

– Oskarshamn! Vad kul att ni är här. Nu vill jag se er klappa och dansa.

På scen uppmanar Theo publiken att inte stå still medan hans två bakgrundsdansare visar vad den övervägande majoriteten av dem antagligen inte bör försöka sig på. Om de inte vill hamna på sjukhus. Ett gäng med tonårskillar verkar ha insett det och nöjer sig med lite kollektiv rumpvickning, stående på rad med armarna runt varandra.

Och med det är dag två av Latitud 57 igång.

Efter konserten bildas en vansinnigt lång kö bredvid scenen. Det är dags för signering. Medelåldern är låg, men förväntningarna höga. ”Jag har pratat med honom och han har tagit på min arm”, hörs det från en tonårstjej i vimlet.

– Jag ska säga till Theo att jag tycker att han är jättebra, säger Majken Lööw, 12, från Finspång

– Jag har lyssnat på honom när han var med i Melodifestivalen och så ibland i bilen, svarar kompisen Juni Dahlström, 11, på frågan om hur länge hon har lyssnat på Theo.

De har kommit till Oskarshamn bara för att gå på Latitud 57.

– Det är andra året och vi bor på campingen på Gunnarsö, säger Majkens mamma, Elin Lööw.

– Vi hängde på min kusin ifjol och nu fortsatte vi på egen hand, säger Junis mamma, Marie Dahlström.

Några som redan fått sina autografer är Moa Wanre, 9 och storasyster Ida Wanre, 11, från Stockholm. De har dessutom skaffat sig en extra.

– Den är till vårt kusinbarn som inte kunde komma, förklarar Moa.

Bredvid dem står pappa, Henrik Smitterberg, som var med i arrangörsgruppen när Latitud 57 startade.

– Jag kommer ihåg osäkerheten det första året, berättar han. Vi började inte arbeta med festivalen förrän i mars, men vi lyckades ändå få ihop en bra festival på kort tid.

2017 flyttade han till Stockholm, men han är ändå här varje år. Senare under kvällen kommer han nämligen stå på scen med sitt band Fake, som han gjort varje år sedan festivalen startade. Den stora frågan är då förstås hur pappa Henrik sköter sig live?

– Det är roligt att se honom på scen, säger Ida.

– Han är bra, säger Moa. Men ibland blir det lite pinsamt.

– Behövde du verkligen ställa den frågan? skrattar Henrik.

Vad är det som är pinsamt?

– Hans miner, men det är kanske bara en gång var femte år, skrattar Moa när hon med uppenbar brist på tidsperspektiv försöker släta över sitt uttalande.

– Nä, det är varje år, rättar Ida.

Innan de går vidare visar Mia och Ida hur pappa Henrik ser ut på scen.

– Jasså, ser jag ut så? säger Henrik med ett leende.

Det är ett tag till nästa band och folk njuter av öl och mat i solen. Inte en regnponcho i sikte. Trots gårdagens väder verkar de som driver bar eller restaurang på området ändå vara nöjda med första dagen.

– Till en början var det lite segt men det brukar det vara, säger Kajsa Häggström på Figeholms bryggeri. Det är kanske inte publiken som dricker öl som är här då. Annars gick det helt ok.

Deras ölstånd ligger på Park 57-området, precis som ett väldigt nytt inslag, foodtrucken El Encanto & Friends.

– Jag har bara haft den här i tre veckor, så det här är första stora grejen, säger Ellen Alexandersson, som till vardags jobbar på Påskallaviks Gästgifveri och vip-restaurangen i Be-Ge Hockey Center. Och det gick jättebra igår. Mycket folk och lagom tempo.

På ett bord inte långt därifrån sitter Marie Lundin. Med Sven-Ingvars dansanta toner i bakgrunden äter hon en av Ellens burritos.

– Det var jättekul att testa den nya foodtrucken, säger hon. Den får fem av fem.

Hon och hennes man David, samt barnen Samuel, 9 och Julian, 6, var här igår också. Då var det Smash Into Pieces och lego som gällde.

– Jag byggde en tvåhjulig bil med gigantisk motor, säger Samuel mellan tuggorna.

Idag hade de egentligen inte tänkt komma alls.

– Men så tänkte vi att det kunde vara lite kul med rörelse, säger David.

– Och så firar vi in semestern, inflikar Marie.

Det finns sämre sätt att göra det på.