Pauline Fransson laddar sitt måleri med frånvarande närvaro

Egentligen tycks det enkelt. Pauline Fransson målar det hon ser. Det är ingen tvekan om vad målningarna föreställer men berättelsen bakom ytan verkar vara en annan.

Hennes bilder bågnar av dubbelheter. Under lager av lager finns hela tiden något nytt att upptäcka.

– Jag söker det som rubbar vanda tankar och invanda cirklar. Mitt måleri ska inte vara en motorväg rakt in i bilden. Jag vill måla det du känner men inte riktigt kan sätta fingret på. Trots att motivet vid en första blick syns så tydligt.

Mossan är fuktig. Gungar mjukt under stegen. Bortom träden spelar skuggor, en solglimt lyser som en spotligt på ett stenblock. Vi står mitt i Pauline Franssons motivkrets. I skogen i Förebo, sydost om Nybro. Vid en grusväg. Mitt i tystnaden.

I skuggorna bakom en trädridå skymtar vedboden. Rödmålad och flammig av grönalger. Precis som Pauline porträtterat den. Trogen motivet. Ändå rymmer målningen något mer. En hotfull och levande förändring, en historia som tvingar sig fram. Gömd under lager av tid.

Vad vill du med ditt måleri?

– Jag vill att betraktaren ska uppleva samma sak som jag upplever när jag ser en målning. Ett knytnävsslag i magen, en eruption. Jag vill att det du ser ska rubba din jämnvikt. Du ska inte vara säker på vad som är verkligt i bilden.

Pauline Fransson söker ofta sina motiv men låter dem lika gärna komma utan inbjudan. Överraska henne med sin intensitet.

– Jag ser något, målar det och tar ett steg tillbaka. Plötsligt upptäcker jag att jag inte bara målat en sten, eller ett skjul. Bilden är mycket större. Rymmer en känsla som jag kanske inte varit helt medveten om.

Just nu går Pauline Fransson sista året på Konstakademin i Köpenhamn. I vår tar hon, efter sex år, sin master i fri konst.

– Efter åren på Ölands folkhögskola var jag säker på att jag skulle syssla med konst men jag behövde också välja väg. Vara säker på vad som var bäst för mitt konstnärskap. Hur jag skulle behålla det som är kärnan i mitt måleri.

– Efter min kandidatexamen för tre år sedan slappnade jag av och tillät mig att se mitt konstnärskap som ett livslångt åtagande. Vägen har varit lång. I många år frågade jag mig – får jag verkligen satsa på konst? Borde jag inte först ha ett ordentligt yrke? Och måla vid sidan om.

Tvekan har kommit och gått. Det har sällan handlat om måleriet som språk. Snarare varit en fråga om hon verkligen ska satsa på en lång utbildning.

– Jag är intresserad av så mycket. Av samhället, av konst, musik, litteratur och historia. Ändå är driften att måla alltid starkast. Jag vill verkligen berätta något. Det är nästan ett tvång. Jag måste få ur mig mina tankar och känslor. Jag vill att min röst ska höras.

Under gymnasietiden sökte sig en mycket ung Pauline Fransson till Markus Åkessons målarkurser i Pukeberg.

– Jag var yngst i gruppen. Det var förstås viktigt att måla, men ännu viktigare var kanske samtalet i gruppen. Att jag fick tala om både måleriet och samhället.

Det var också Markus Åkesson som pushade henne att söka till Ölands målarskola.

– Efter första året var jag tveksam. Jag behövde vänta in mig själv, känna efter vad jag egentligen ville. Värna den kärna som är mitt möte med mitt eget konstnärskap.

Det blev ett andra år.

Det doftar fuktig skog. Ett stråk av höst drar genom luften. Pauline Fransson går på Konstakademin i Köpenhamn men bor inte i Köpenhamn. Inte heller i Malmö och med viss tvekan i Kalmar.

Jag behöver tystnaden som inspiration, säger hon. Som här vid skogsbrynet. En tystnad så kompakt att den nästan går att ta på.

Hennes måleri pendlar mellan ljus och mörker. Hon undersöker en natur som helar och söker svar på om det är människan som söndrar?

Hon hittar ofta sina motiv i skogen. Ibland bokstavligt talat. I ateljén hänger en målning av en grov granstam marterad av granbarkborrar. Runt roten ligger stora stycken bark. Stammen är sårig. Järnockrans färg drar mot blod.

Pauline Franssons måleri är vackert och lyriskt och på samma gång obehagligt, nästan litet äckligt.

Du har målat mögel, hussvamp och såriga kroppsdelar. Vad är det du berättar?

– Jag har flera autoimmuna sjukdomar. Sjukdomen finns i min familj och i min släkt. Den är starkt närvarande. Extra synlig för mig. Kanske har jag sökt det osköna i sjukdomsbilden för att lära mig mer och för att förstå. Och för att få berätta.

– När jag fångas av ett motiv söker jag kunskaper överallt. Allt jag vet glider in i mina bilder som en överlagring, som ett osynligt skeende och raster. Jag målar ofta i ett rasande flöde till hög musik. Då är det målningen som får komma till tals. Nästan som i trans.

Ibland tar naturen mest plats i doftiga bilder, ibland ilar obehaget inför bortvända ryggar och blinda blickar. Ibland blir den råa färgen ett knytnävsslag i magen.

– Jag har målat en rishög många gånger. Till sist såg jag rishögen som en kropp med en uppsträckt hand. Jag målade grenhögen i järnoxid och köttigt rosa. Kroppsligt. En bild bågnande av känslor.

Är det ett sätt att komma ifrån det föreställande?

– Jag har alltid målat föreställande och jag har också fått försvara varför jag målar så naturalistiskt. Under många år var det föreställande måleriet inte riktigt accepterat. Men det är mitt sätt att visualisera det jag tänker. Och jag målar inte av. Jag porträtterar inte. Det jag ser silas genom det jag läst, hört och upplevt.

Betraktaren ser kanske en föreställande bild, men känner säkert också tvetydigheten, att det finns en annan berättelse förborgad i färgen. En helt annan historia som speglar den dolda berättelsen.