Christian Gustafsson: Äntligen tänder ”Så mycket bättre” till – tack vare naturkraften Kerstin

Arja Saijonmaa – Du & jag

Arja tar Kerstin Ljungströms fina ballad, stoppar ner i köttkvarnen och stöper om den på ett sätt som är ryggraden i konceptet ”Så mycket bättre” för mig.

Att göra något nytt, något eget.

Till skillnad från många andra, som bara gör en rak, trist cover så får vi här något helt nytt och eget. Arja Saijonmaa förvandlar ”Du & jag” till bredbent Bruce Springsteen-arenarock korsat med Melodifestivalen 1987.

Gubbrock signerat en 79-årig diva. Oemotståndligt. En refräng som är så fånigt effektiv och fotbollsläktare att den skulle kunna välta Åland.

En del kommer kalla det här lättviktigt – kamma er och skaffa ett kneg.

Hitpotential: Gammelsmurfschlager korsat med bredbent Springsteenrock brukar inte direkt rusa på listorna numera, men – hoppas!

Peo Thyrén – Vårt år

Det är något onaturlig och styltigt över Peo Thyrén när han ska aagera frontman. Samtidigt som han är älskvärd med sin Anderssonskans Kalle-stockholmska. Runt bordet går chockvågor bland barne...förlåt...de yngre deltagarna när han berättar att han skrivit ”Dansa i neon” och ”R.O.C.K.”. Men Noicemannen får inte riktigt till i den här tolkningen, vars nya text är inspirerad av det hemska mordet på Mikael i en tunnel i Skärholmen.

Peo ser ut som Louis Herrey anno 1984 och låten – som är en tolkning på Estraden och Tjuvjakts låt – bara stuffar på utan att vare sig lyfta eller svänga.

Hitpotential: Ska vi säga plats 32 på Spotify topp 50?

Alba August – Younger

Alba är påtagligt nervig när hon ska tolka sin favorit Seinabo Seys monsterlåt ”Younger”. Hon plockar in en förtjusande barnkör och försöker, men det blir lite...jaså? Där ”Younger” är bombastisk på ett James Bond-soundtrack-skt sätt, är det här laidback och tassande och akustiskt och fint och och bra och lite trist.

Når ungefär till ankelknölen på originalet.

Hitpotential: Svag.

Seinabo Sey – Jag vill tacka livet

”Nu jävlar!”, sa jag för mig själv i soffan.

En av våra störta nutidsröster ska ta sig an den monumentala – verkligen monumentala – ”Jag vill tacka livet”. En låt som bland annat sjöngs av Arja Saijonmaa på Olof Palmes begravning.

Därför är besvikelsen stor när Sey bara gör en rakt upp och ner-cover, där hon inte alls nyttjar omfånget i rösten. Dessutom läser hon texten innantill, vilket känns allmänt slappt.

Hitpotential: Noll.

Estraden – Efter efterfesten

”Summer of 99” är en av Alba Augusts bästa låtar. Banger, dänga. Här gör Estraden en inte så dum pastellig och pigg version på svenska. Jag gillar när man tar saken på allvar och exempelvis översätter en tolkning. Här får vi en småsnuskig variant där Louise Lennartsson – den tillgjorda (?) rösten är lite jobbig i längden – berättar om när hon träffade sin kille och båda hela kvällen visste vad som skulle hända, just det – efter efterfesten.

Hitpotential: Brakhit? Nä. Kommersiell b-rotation? Ja.

Kerstin Ljungström – En kväll i tunnelbanan

Jag har lyssnat – och gillat – en del på Kerstin Ljungström, utan att egentligen ha någon vidare koll på henne. Primärt är hon producent i stall Pontare/Al Fakir, men hon är alltså även soloartist.

Här drar hon in på Grå Gåsen som en virvelvind. Ett naturbarn som helt sömlöst bara tar över och blåser liv i den här sömniga säsongen. Man vill bara se mer av henne.

Ge henne en talkshow! Låt henne leda Mello! Ge henne nycklarna till Visby stad!

Kanske är jag lite färgad av den plötsliga tv-förälskelsen när hon ger sig på überklassikern ”En kväll i tunnelbanan”. Men det är en oemotståndlig tolkning vi får. Läckert galopperande trummor som leder oss fram till en refräng enkom kompad av piano innan låten spinner i gång på allvar. Sval och et på samma gång.

Älskvärd tolkning, älskvärd person.

Hitpotential: Stor.