Christian Gustafsson: ”Kalmar FF:s (nästan) perfekta helg”

Ulf Lundells klassiska rader, här fritt tolkade, från ”Aldrig så ensam” var ett soundtrack för Kvastastan den här långkalsongkrävande septembersöndagen.

Därtill låg en hinna av ångest som ett täcke över hela 0480-regionen när domaren Tess Olofsson blåste i gång Kalmar FF–IFK Värnamo.

Det var som att hela stan tog ett djupt andetag.

Hemmalaget – kanske stärkta av en fin före avspark-Romáriohyllning, där speakern Martin Bergvall Nilsson hittade sin inre primalkrögare och skrek så det hördes till Larmtorget – inledde som om man vore ett Europajagande lag in medvind.

KFF piskade upp ett våldsamt tryck mot Värnamomålet.

Inte ens två minuter hade förlupit när först Dino Islamovic nickade i ribban, sedan Robert Gojani cykelsparkade returen i samma ribba, innan Lars Saetra nickade in 1–0.

GFA exploderade.

Faktum är att det kunde ha stått 2–0 efter en furiös tiominutersinledning.

Det var som att Kalmar FF klätt ut sig, druckit självförtroendehäxbrygd och plötsligt kommit på att: ”Fan, vi kan ju lira boll”.

Men snart var allt som vanligt. Värnamo virvlade, Värnamo vann dueller, Kalmar FF sjönk allt lägre, blev allt ängsligare. Kvitteringen dröjde till 57:e minuten när Victor Larsson nickade in en synnerligen välförtjänt 1–1-boll.

Känslan?

Det här vinner Värnamo – som hade med sig en härlig klack på ett 20-tal personer som stod på led på kortsidan och kändes som att den bestod av främst föräldrar till spelarna – och skickar KFF ytterligare ett hack mot Superettan.

I synnerhet som båda KFF-mittbackarna, Vince Osuji och Lars Saetra, klev av skadade.

• • •

Men oväntat nog fungerade 1–1-bollen som väckarklocka för hemmalaget.

2–1-målet var både vackert och bar ”bolljäveln ska in”-signum.

Johan Karlssons djupledsboll var värd entrépengen bara den, Max Svensson (jag gillar hans snabba ”små ytor”-fötter) spelade in, Jonatan Ring direktsköt och när chansen såg ut att rinna ut i sanden slungade sig Dino Islamovic fram och medelst våld förpassade bollen i nät framför en lycksalig Sydostkurva.

På stopptid klantade Victor Larsson till det och Abdussalam Magashy kunde nicka in 3–1.

När Tess Olofsson – bra insats; jag gillar att hon fick flyt i spelet, blåste inte sönder matchen, lät lagen göra upp – stoppade pipan i munnen och blåste av var det som att tre miljoner ton ångest tillfälligt rann av spelare, tränare, ledare och åskådare.

Romário sjönk ner på knä och tackade högre makter.

Folk på läktarna skrek rakt ut i något som såg ut som ilska, men nog var temporär lättnad.

• • •

Bäst på plan?

Dino Islamovic och Samuel Brolin.

Men jag vill också nämna Jonatan Rings våldsamma kampinsats.

• • •

Romários, Kalmar FF:s meste spelare i allsvenskan genom tiderna, tacktal till klacken efter matchen var rekordkort. Under tio sekunder. Men lagkamraterna tvingade honom att dra i gång en sång. Det gjorde han innan han kastade mikrofonen i gräset.

Älskvärd spelare, älskvärd person.

En av Kalmar FF:s största. Någonstans var det fint att han fick vinna ”sin” match.

• • •

Smolk?

Det är klart att Stefan Larsson kliar sin kliniskt välrakade skalle över faktumet att både Saetra och Osjui (dessutom avstängd nästa match) klev av skadade. Det ligger i tangentens riktning att Rasmus Sjöstedt och Melker Hallberg – som både gjorde det bra när de byttes in – är KFF:s mittlås mot AIK nästa helg.

• • •

Men när vi packar ner den här tillställningen är det en förening och en stad som – högst tillfälligt – kan pusta ut lite.

Framför allt faktumet att Kalmar FF själva tog tre poäng, det var så klart det viktigaste. Första segern på nästan två månader, dessutom mot en direkt avstigningskonkurrent. En räddningsplanka. Torsk och tåget mot Superettan hade börjat rulla.

Därtill gick varenda resultat som kunde gå Kalmar FF:s rätt väg.

• Krislaget Halmstad förlorade hemma mot Elfsborg. HBK har på sina tio senaste matcher, håll i er nu, en seger och nio förluster.

• IFK Göteborg ledde länge och väl på Hisingen, men på sex minuters tillägg kvitterade Häcken till 3–3.

• Västerås, detta stackars Västerås, som gör så mycket bra men aldrig får något med sig, hämtade upp 0–3 till 2–3. På tilläggstid kom kvitteringen. Klang och jubel – ända till domaren tog bort målet för en liten knuff. Ny nolla för Kalle Karlsson & Co.

Kalmar FF lämnar därmed jumboplatsen och parkerar nu på det man brukar kalla säker mark. En förrädisk sanning, för säker är det sista marken är, men ja...ni hajar.

Det här var precis vad Kalmar FF behövde den här bedrövliga säsongen.

En perfekt helg.