Christian Gustafsson: ”Jag vill se någon gå i bräschen, peka ut riktning, ta ansvar”
Jag ska börja med en klyscha. Det var inte den här helgen Kalmar FF åkte ur allsvenskan. Eller, ja, jo, det var det, men ni fattar. Det här har varit en rakt i genom erbarmlig säsong.
Det började dåligt, målen läckte in, Henrik Jensen drog till Burnley, Stefan Larsson kom in, det gick lite bättre, sommarfönstret blev ett praktfiasko, anonyma källor hävdade interna stridigheter, Larsson var uppenbart fel tränare, spelarna bråkade och snackade skit om varandra i tv-intervjuer, träningar stängdes, hoppet krympte.
I lördags kväll spelade KFF 1–1 på Gamla Ullevi. Det är väl i ett större sammanhang helt okej. Men på söndagen vann både Värnamo och Halmstad. Det medför den krassa verkligheten: tre poäng och elva minusmål upp till kvalstrecket.
Vi kan skippa ”i praktiken” och säga: tack och godnatt.
Kalmar FF spelar i Superettan 2025.
• • •
Med facit på hand fanns det absolut tecken i skyn, exempelvis backar som såldes, långtidsskador, spelare som inte ersattes, på att saker barkade åt fel håll, men på det stora hela var det – efter placeringarna sexa, fyra, sexa, en ganska god ekonomi, stabil organisation – positiva tongångar.
Som stickprov plockar jag fram Aftonbladets allsvenska bibel. Ingen av deras tolv reportrar tippade Kalmar FF lägre än tia. De flesta trodde på övre halvan. Så där såg det – även från mitt håll – ut över hela linjen.
Ingen såg det här raset, det här haveriet komma.
Men ett haveri, det är det. Ska vi hårdra det så blev ett av Jörgen Peterssons nyförvärv lyckat: Dino Islamovic. Tränarlösningen blev dålig. Jag tycker också att man från föreningens håll hade en i det närmaste von obensk och naiv hållning under framför allt våren. En mängd mål – Hammarby borta, IFK Göteborg hemma, Gais hemma för att ta några exempel – släpptes in på ren nonchalans. ”Vi spelar så, vi tjänar på det över tid, det är ni korkskallar som inte fattar”, sa inte Henrik och Jörgen, men det var andemeningen.
Det där riskminimerades bort med tiden, men alla de där bortskänkta poängen från våren hade kunnat göra all skillnad i världen i slutändan.
• • •
Efter drygt två decennier i allsvenskan identifierar sig gängse kalmarit som allsvensk, i någon mening.
Kalmars och kalmaritens identitet präglas mycket av fotbollen, av Kalmar FF. Stadens stolthet. Laget som sätter Kalmar på kartan, som gör folk stolta, glada och rakryggade.
Nu väntar en helt ny verklighet.
Det gör så klart ont, är svårt att acceptera. Jag pratar med supportrar, läser vad folk skriver. Det är bottenlös förtvivlan och ilska. Just nu ska alla avgå, alla ska bytas ut, alla ska fara åt helvete.
Helt naturliga reaktioner.
Men så här fungerar elitidrotten. Någon vinner, någon åker ur.
Ska jag agera den vuxne i rummet så är det inte konstigt, snarare logiskt att den här dagen kommer. Det är snarare osannolikt att KFF varit allsvenskt i 21 raka år. Stundvis som maktfaktor. Åren har innehållit guldet 2008, stora silvret 2007, lilla silvret 2005 och bronset 2009, 2013 och 2022. Ett cupguld, två cupsilver, Europaspel. Det är häpnadsväckande framgångar för en liten förening.
Bara tre allsvenska städer har under 100 000 invånare. Byn Hällevik, Värnamo och Kalmar.
Nu – lite ologiskt med tanke på ingångsvärdena – kom smällen.
• • •
Konsekvenserna blir så klart omfattande.
Det mest uppenbara är att man tappar ett antal miljoner i tv-intäkter, ett stort antal spelare och att istället för matcher mot AIK, Malmö FF och Hammarby så väntar Sandviken, Oddevold och Utsikten.
För Kalmar FF – som förening – handlar allt om att geschwint ta sig i genom faserna av förnekelse, uppgivenhet, likgiltighet och handlingsförlamning och snabbt bli konstruktiva.
Med det sagt.
Superettan är en relativt svag andraliga, toppkonkurrenterna kommer, typ, vara lag som Trelleborg, Sandviken och Helsingborg och antalet uppflyttningsplatser – två direkt, en kval – är generösa.
Kalmar FF kommer ner med ett stort – för Superettan enormt – eget kapital. I våras 21,6 miljoner. Man kommer ner med två decenniers erfarenhet från högsta serien. Det kan, rätt hanterat, komma goda saker ur en hård omstart. System rensas, surdegar försvinner.
Men för att bli en maktfaktor en nivå ner även i verkligheten krävs starka personer som går i bräschen, pekar ut riktningen, tar ansvar.
Frågan är: finns de personerna?
Ordföranden Anders Henriksson är starkt ifrågasatt. Klubbchefen David Måsegård anklagas för att vara osynlig. Stefan Larsson lär knappast träna Kalmar FF i superettan. Sportchefen Jörgen Petersson har gjort mycket bra, men nu gick allt åt fanders. Dessutom läckte det nyligen ut uppgifter om att han förhandlar med Värnamo. Blir han kvar?
Och så vidare.
Det är mycket som andas disharmoni i dagens degraderade Kalmar FF.
• • •
Så, vad händer nu?
Sett utifrån finns det bara en väg att gå. Gör som HV71 och Brynäs gjorde i hockeyn, gör som Malmö, AIK, Djurgården eller, för den delen, Degerfors gjort i fotbollen.
Ner och vänd. Det måste åtminstone vara målsättningen för att få med folket, näringslivet och staden.
Hur vi historiskt ska döma och värdera den här degraderingen handlar enkom om hur den hanteras.
Fritt fall och förfall?
Eller väcks det något, tänds det något?
