“Firsov Dmitry Borisovich. Född 05.01.1980 – död 06.03.2020. 93-e mekaniska brigaden.”

Den informationen är tillräcklig för att öppna fönstret in i din 40-åriga livsresa. Ett hittills okänt livsöde för mig, som jag bestämmer mig för att rekonstruera genom att följa alla spår du har lämnat på internet. Att det blir just jag som gör det är ett sammanträffande. Eller kanske inte… Jag är bara en svensk turist på tillfälligt besök i ditt hemland. Jag älskar att vandra i främmande städer och låta allt de har att erbjuda komma emot mig. Byggnader, statyer, människor.

Jag älskar att gå på avenyerna och de mindre gatorna och känna inuti mig hur staden växer, hur dess historia tar tag i mitt hjärta och gör det till sitt. Det är skälet till att jag en kylig söndagseftermiddag tar en väldigt lång och oplanerad promenad i en av de coolaste städer jag besökt. Kiev har många ansikten. Staden är en arkitektonisk tidskapsel fylld med majestätiska byggnadsverk, som i sin tur innehåller tusentals berättelser om vår gemensamma historia. Det är en europeisk stad som tillhör oss alla.

Jag promenerar och möter gatumusikanter, glada ungdomar, barnfamiljer. Allt verkar normalt. Men skenet bedrar. Bakom den till synes lugna gatubilden döljs befolkningens oro. Krigets kalla vindar pinar dess cirka tre miljoner invånare. I flera dagar har jag umgåtts och utbytt erfarenheter med kloka och pålästa kollegor, som granskar den politiska och ekonomiska makten i Ukraina. Det finns mycket som inte funkar på rätt sätt, men det som bekymrar dem allra mest är det ryska hotet.

Redan i början av december 2021 står det klart för reportrarna jag möter att Ryssland är på god väg att invadera Ukraina. Ett par av dem berättar hur de känt sig tvungna att flytta sina äldre föräldrar från städer i landets östra sida till nya boplatser så långt västerut som möjligt. Kvar i öst stannar de som inte har råd att ge sig av samt de som kan och är redo att göra motstånd.

“Putin vill ha alla områden som ligger öster om floden Dnepr. Han kommer inte att nöja sig med mindre än så“, säger en kollega under vår sista lunch.

Dnepr är en av Europas längsta floder och rinner genom Kiev. Hotellet Bratislava, där journalistkonferensen äger rum, ligger på den östra sidan.

“Vi kommer nog inte att få mötas här igen om ett par år”, säger en annan kollega, som själv är orolig eftersom hon äger en lägenhet i närheten. Om ryssarna invaderar huvudstaden kommer hon att förlora allt hon äger.

“Kan det verkligen hända?“, vågar jag fråga mina nya vänner.

“Ja, och EU och USA kommer att låta Putin göra det”, säger den manliga kollegan.

Dagen efter sitter jag på hotellrummet och eftersvettas efter att ha sprungit en mil i det närliggande rekreationsområdet Peremoha Park. Jag tänker på kollegornas oro och på alla dessa statyer och gamla krigsmaskiner utställda i “Segerns park”, som jag sprang förbi och som vittnar om allt död och elände som ukrainarna fått erfara under tidigare, brutala krig.

Det är då jag bestämmer mig för att ta tunnelbanan till centrum. Jag vill se staden innan det är för sent. Jag vill uppleva dess puls medan den fortfarande lever i frihet. Jag älskar det jag ser från tågvagnen. Ibland skymtar väldigt moderna byggnader förbi, ibland är det enorma betongkolosser från Sovjettiden. Och jag sitter och betraktar medresenärerna och diktar ihop olika berättelser om dem. Mina påhittade historier stämmer nog inte med verkligheten, men det är så jag säkerställer att de inte förblir främmande människor för mig. De ska bli en del av min resa. De ska följa med mig i minnets bagage.

Jag är på gott humör när jag kliver av vid Khreshchatyk Metro Station och börjar den oplanerade vandringen, som tar mig hela vägen till en av de många kullarna som härskar över staden. Plötsligt har jag framför mig Sankt Michaelskatedralen med alla dess otroliga guldkupoler. Det är en riktigt häftig byggnad, men min blick fastnar snabbt på murverket som omgärdar katedralen. På muren finns det mängder av bilder på män och kvinnor uppställda. Under varje bild står en kort text på ukrainska, som jag inte begriper betydelsen av.

Jag tar oreflekterat upp telefonen och börja filma medan jag går längs med muren. Jag inser snabbt vad bilderna föreställer. Ju fler steg jag tar desto större blir ilskan och sorgen jag känner. Tårarna börjar falla. Så mycket mänskligt liv till spillo! Det känns som att något i mig går sönder. Så fruktansvärt smärtsamt! I slutet av promenaden stoppar jag kamerarörelsen då jag kommer fram till bilden av dig. Din blick är vänlig och den skänker mig lugn. Du välkomnar mig in i ditt liv.

Firsov Dmitry Borisovich. Du är en helt vanlig man som bor i en lägenhet med din familj i utkanterna av Donetsk i östra Ukraina. Du är gift med Tamara och er älskade son heter Georgy. Din fru är väldigt duktig på att laga georgiska rätter och ni lever ett fridfullt, bra liv. Men hösten 2014 förändras allt, när styrkor lojala Ryssland invaderar er stad. Du känner dig tvungen att delta i försvaret av Donetsk, ditt hem.

Du är först volontär i Donbass-bataljonen och hjälper till att evakuera sårade ukrainska soldater. Efter några månader flyttar du till 93:e brigaden och deltar i försvaret av flygplatsen. När striderna rasar som värst i januari 2015 visar du prov på stort mod. Du är orädd och behärskar krigskonsten. Du anpassar dig snabbt till alla situationer och är villig att alltid komma till undsättning. Dina kamrater beundrar dig för du är en krigare utan ilska, en mycket viktig egenskap som gör dig tillförlitlig.

Och du har dessutom en otrolig tur. Tre gånger skadas du svårt i striderna men överlever. Det är som att minorna inte kan ta ditt liv… Men den 6 mars 2020 sker det oundvikliga. Du befinner dig i ett stridsfordon nära byn Krymske i Luhansk-regionen, när en av fiendens sprängladdningar exploderar. Du dör. Ytterligare tre militärer får allvarliga skador. När fienden dödar dig har din familj redan övergett Donetsk och flyttat till Vinnytsia i västra Ukraina.

Staden ligger cirka 250 kilometer från floden Dneprs strand, och det är där du blir tre dagar senare begraven i den centrala stadskyrkogården. Det är så din historia slutar. En av tusentals okända livsberättelser som kriget redan satt stopp för. Förhoppningsvis kommer du att få vila i fred i Vinnytsia. Och jag hoppas innerligen att inga fler ukrainare gör dig sällskap på minnesmuren i Kiev. Det är min sista önskan, när flygplanet lyfter och tar mig tillbaka till Sverige.