Christian Gustafsson: ”IKO-Wagner ser ut som en blandning av Alsgaard och ”Fredagen den 13:e”-Jason”

Det började egentligen redan borta mot Färjestad, där den annars ostoppbara serieledaren tämjdes. Plumpen var väl hemma mot Malmö. Därefter la Martin Filander en filt över Leksand, det blev målkalas mot Modo och Frölunda i Scandinavium såg ut som bortamatcherna Färjestad och Leksand, ungefär.

Martin Filander har de senaste veckorna varit lite som bröderna Bronettes gamle lejontämjare. Hållit farliga djur på mattan.

Fått stopp på på papperet bättre lag, följt den förbannade gameplanen (hör jag en spelare till intervjusäga ”vi måste följa gameplanen bättre” svarar jag inte för följderna) och, tja, tämjt farliga djur.

Mot HV71 – not so much.

• • •

Matchbilderna mot HV71 har en tendens att dra åt det Honoluluska hållet. Full fart framåt, inte så tätt bakåt. Böljande anfall. En Hawaii, tack.

Precis så blev det nu också.

HV71 är mycket. Lite på dekis, sist i ligan, halvt under isen. Men svårtämjda. De har liksom bara ett läge på växellådan och det är sannerligen inte ”José Mourinhos parkerade landsvägsbuss”-mode, direkt. IK Oskarshamn fixade inte att hantera det den här lördagen.

När Patrik Karlkvist kontrade in 2–1 i andra perioden var det sannerligen inte rättvist.

Nick Shores våldsamma happy go lucky-skott i början av tredje blev matchavgörande. 4–2 och 5–2 kom i tom kasse. För övrigt för mig obegripligt varför man fortsatte med tom kasse i slutsekunderna och gav bort femman.

Med allt på bordet: HV vann rättvist.

Även om IKO höll statistiskt jämna steg i expected goals (ungefär, förväntade mål sett till kvalitet på chanser), så var det här HV:s match. De var bättre. Därtill gjorde de psykologiskt välavvägda mål rent tidsmässigt. 1–1 i slutet av första, 2–2 i slutet av andra, 3–2 i början av tredje. Skolbok.

För lejontämjare Filander & Co var det här ett steg bakåt.

Men förlusten ska egentligen inte bedömas enskilt, utan efter hur IKO reagerar på den. Därför blir hemmamatchen mot Linköping på torsdag extra intressant.

• • •

Viktor Lodins avslut vid 1–0. En inverterad Kenta Nilsson. Så ska frilägen tuktas.

Och IKO saknade sannerligen inte lägen. Exempelvis skrinnade Logan Hutsko (pigg!) till sig ett friläge och lyfte en puck i ribban. 2–0 där – eller när Lodin var fri i 2–1-ledning – och HV hade nog varit ett tämjt lag.

• • •

På söndagen damp det ner tung post i mejlkorgen. IK Oskarshamns utlovade offensiva värvning är klappad och klar.

Austin Wagner – ett oklatschigt namn är det INTE – heter 26-åringen som ska komma in och täta ihåligheterna i den här ganska bra, men lite schweizerostiga truppen.

Om han är rätt man för uppdraget? Ja, fan vet. Det är faktiskt helt omöjligt att säga. Jag vet fortfarande – 14 matcher in – inte om Lukáš Jašek är en bra, dålig, eller helt okej värvning. På förhand är det helt ogörligt att säga om en spelare kommer passa in eller inte. Den här ligan är speciell, IKO:s system är udda.

På den Wagnerska frågeteckensidan sidan finns exempelvis: han är ingen utpräglad center. Vilket är det IKO sökt efter. Visst, han kan spela center och har gjort det, men han är ingen klassisk centertyp.

Vänder vi på myntet: det är en spelare på väldigt hög nivå – med IKO-mått mätt – man har hämtat in.

• • •

Han har tillbringat hösten på den amerikanska östkusten och försökt slå sig in i stjärnspäckade Pittsburgh Penguins. Det blev inget kontrakt, men enligt rapporter har han gjort det bra. Så sent som för tre veckor sedan rapporterade sajten PGH Hockey Now att han svarat för en an ”eye-opening performance”, med bland annat ett mål på cv:t, mot Detroit Red Wings.

Wagner är alltså bara 26 år och mitt uppe i någon form av NHL-karriär där han ena sekunden ser ut att ha fått fäste i världens bästa liga och nästa inte. Men han har defacto gjort 42 poäng på 172 NHL-matcher. Han är heller inte over the hill, rent åldersmässigt.

Sin bästa NHL-säsong rent poängmässigt hade han 2018-19 med ett poängsnitt på 0,34. Exakt samma som Los Angeles Kings-lagkaraten Adrian Kempe. Därefter har deras karriärer tagit divergerande riktningar, men säger ändå en del om kvaliteten som finns i Wagner.

Förre lagkamraten Helge Grans säger så här om Wagner på X, formerly known as Twitter: ”Austin är en grym kille utanför isen, på isen är han den snabbaste spelaren jag spelat med under mina år och gör allt för laget och gör ett stenhårt jobb i båda riktningarna av isen”.

På samma plattform säger USA-baserade NHL-experten Sebastian Norén: ”Wagner är riktigt bra på skridskorna och under sin rookiesäsong lyckades han göra lite mål när han fick chansen lite högre upp i hierarkin. Föll av lite ju längre ner i kedjorna han hamnade. Stark i tvåvägsspelet, kan nog bli vass om han klarar av att ta en mer bärande roll”.

Jag har ägnat helgen åt att lyssna på lite intervjuer (extremt vältalig) och titta på Wagner-highlights.

Och det finns som sagt en detalj med Austin Wagner som onekligen sticker ut: den våldsamma speeden.

Trots att han är 185 centimeter så har jag knappt sett en snabbare spelare. Det är som att para det japanska höghastighetståget Shinkansen med ett godståg från en Liam Neeson-rulle. Det ser ut att gå sakta, men det går fort.

Lite samma effekt som när Thomas Alsgaard åka skidor, ni vet, eller när Jason Voorhees jagar ynglingar i ”Fredagen den 13:e”. Den där ENORMA utväxlingen. Ni minns hur Voorhees bara ökade steglängden lite, så stegade han lekande lätt i fatt de tältande, stackars dödsdömda ungdomarna.

Lite så – minus det uppenbara – är det när IKO:s nytillskott trampar i väg.

Det går undan när Austin Wagner snörar på sig skridskorna och det ska onekligen bli vådligt spännande att se hur den egenskapen växlar in i SHL-valuta.