Jonasson har läst på och har koll på priset. Nu har han berättat för Hampus Karlsson hur det går till – och han ser smått chockad ut när han får reda på att han är årets vinnare.

Inledningsvis möts vi av tystnad.

– Tack så mycket! Jag hörde att Hugo hade kommit tvåa eller något förra året, och då kände jag att jag inte har någon chans. Jag läste igenom alla nominerade och trodde att någon lite yngre skulle vinna kanske. Jag är väldigt tacksam och glad över att det blev jag, säger Hampus Karlsson till sist.

Vad minns du av övriga nominerade?

– Jag tyckte det var många lite udda sporter. Inget fel alls, men det är ingenting jag har testat på själv och att de var ganska unga.

Hur känns det att vinna 25 000 kronor?

– Är det till mig? Nä, men alltså… det är mycket pengar för mig. De är faktiskt välbehövliga också. Jag är som sagt väldigt tacksam och ska iväg och hälsa på min brorsa i Vancouver (Hampus Karlssons storebror, Linus tillhör NHL-laget Vancouver Canucks) efter säsongen.

Kan inte brorsan betala det?

– Jo, men han är ju snål. Det kan du gott skriva, haha.

Faktum är att Hampus Karlsson är den första ishockeyspelaren att vinna priset sedan det infördes 1992. Något han också känner till – tack vare lagkompisen Hugo Jonasson (som onekligen har örnkoll på läget).

– Jag läste det och sedan har Hugo sagt det. Jag tänkte att det skulle vara svårt för mig att vinna i och med det. Jag är sjukt tacksam och glad.

Karlsson, som nyligen fyllde 23 år, har tagit en lång och krokig väg till den absoluta eliten. Han är uppvuxen i Landsbro, fostrad i klassiska Boro/Vetlanda, som i sin tur fostrat NHL-spelare som Johan Franzén, Erik Karlsson och numer även storebror Karlsson. Hampus själv var inte oäven som liten, men han var inte personen som stod i rampljuset och planen var att stanna kvar i moderklubben.

– Jag fick en liten dipp när många växte ikapp mig och jag har alltid legat lite i bakvattnet jämfört med brorsan. Jag var inte med i Tv-pucken, tyckte inte det var kul att åka på de där uttagningarna. Jag var ofta själv från Boro, det var många som var ganska kaxiga, men jag var lite mer tillbakadragen. Jag satt mest i ett hörn i stället för att visa upp mig. Om jag hade gått in helhjärtat hade jag nog haft en bättre chans.

Att inte komma med i Tv-pucken var inget större bakslag och Hampus Karlsson kämpade på hemma i Borohallen. När det var dags att börja söka hockeygymnasium blev det spel i Karlskrona, även om det inte var tanken initialt.

– Jag spelade mest för att det var kul, men jag har en släkting i Ronneby som var U16-tränare och han hade tipsat om mig två veckor innan deadline. Karlskrona ringde och bjöd in mig till en provträning. Efter första övningen bestämde de sig. Planen var egentligen att stanna hemma. Min brorsa var också där då, vi bodde tillsammans och det betydde mycket.

Vi kommer att återkomma till Hampus och Linus Karlssons relation till varandra längre fram i den här intervjun.

Hampus Karlsson kom att bli en framstående juniorspelare i Karlskrona HK, poängen rasslade in och han fick debutera i såväl Hockeyallsvenskan som det svenska juniorlandslaget. Under det sista junioråret, som var under pandemin, skrev han på för Rögle och fortsatte att ösa in poäng, men säsongen ställdes in och han återvände till Karlskrona. Här någonstans började han tvivla på sig själv.

– Jag hamnade i ett fack som fjärdecenter och fick varken utväxlingen eller förtroendet. Jag kände ingen riktig glädje och många tror att jag stack hem till Boro för att jag skulle sluta satsa, men det handlade inte om det. Jag tyckte inte att jag fick ut min offensiva sida på seniornivå. I stället började jag jobba och det var mer ett taktiskt val på det sättet. Jag behövde tryggheten hemma, landa lite.

Resten är som det så fint heter historia. Kalmar HC:s sportchef Daniel Stolt hade fått upp ögonen för Hampus Karlsson och de var på vippen att spela upp sig själva i Hockeyallsvenskan. Då hade Karlsson redan skrivit på för SHL-laget IK Oskarshamn.

– Jag skrev på i slutet av januari någon gång, det höll väl i en dag, sedan var det ute i Expressen, haha. Kalmar HC tog dit mig och jag fick en superroll. Utan dem hade jag inte varit här, säger Karlsson.

Han fortsätter:

– Det är ju många elitspelare som har fostrats i Boro; Erik Karlsson, Johan Franzén och Daniel Ljungkvist till exempel. Jag och brorsan har tränat en del med ”Ljunkan” på somrarna, vi har blivit väldigt tajta. Det blir kul att de ska flytta hit nu.

Vad var målet när du klev in i säsongen?

– Att slå sig in. Sedan hade jag väl i bakhuvudet att jag kunde bli utlånad. När Kalmar HC gick upp trodde jag att de skulle låna ut mig, men jag har slitit på. Jag har fått chansen och tycker att jag har tagit tillvara på den helt okej. Jag spelade i Hockeyettan förra året, allting kan inte vara perfekt direkt. Jag är väldigt stolt över att spela i SHL, att jag får spela i Sveriges bästa hockeyliga. Det har varit en dröm. Nu hoppas jag bara att vi kan lösa den här skiten vi har satt oss.

Vilka hänger du med i laget?

– Hugo en del, sedan hänger jag faktiskt med Oscar Engsund en hel del. Jag hänger med många, men jag har börjat hänga med några av de äldre också.

Hur kommer det sig?

– Jag sitter nere i det hörnet med Johannes Salmonsson, Jonas Engström, Lukas Pilö. Jag tror att de tycker jag är rätt rolig att hänga med, jag är lite barnslig fortfarande, gillar att ha lite tjo och tjim. Det är något som vuxit fram under säsongen, men det tar lite tid. Det tog väl en och en halv månad innan jag berättade för ”Q” (David Quenneville) att vi bor grannar, haha.

Det skiljer bara 14 månader mellan Hampus och hans storebror. Under åren har Hampus hamnat lite grand i skuggan av Linus Karlsson – men att de är goda vänner är ingen underdrift.

– Han är en av mina absolut bästa vänner. Han har stöttat mig väldigt mycket och när han är hemma hänger vi hela tiden. Det är jobbigt att ha honom så långt borta nu och det ska bli kul att åka över till honom i vår. Vi kan snacka om allting och han betyder oerhört mycket för mig, säger Hampus Karlsson och medger:

– Ibland har jag ju blivit less också. Det har varit mycket ”succéspelarens lillebror klar för…”. Det har så klart varit tufft ibland, ibland är det som att man inte har haft något eget namn, att jag bara är hans lillebror. Nu försöker jag skapa mig en egen karriär.

Hur ser du på avslutningen?

– Vinsterna nu är inte så viktiga poängmässigt, men vi skulle behöva någon vinst och få upp lite självförtroende. Sedan behöver vi vinna fyra matcher i slutet – och det är det som räknas. Vi ska göra allting för att lösa det här – för föreningen och hela staden.