Ulf Carlsson: Karantän i 14 dagar: ”Som att sitta i fängelse”
Dagens höjdpunkter är middagen och hundpromenaderna. Jag kan föreställa mig att det är ungefär så här som det känns att sitta i fängelse. När man sitter som klistrad framför den 48:e reprisen på Sällskapsresan, har det gått rätt långt.
Ett moraliskt lyft sker fortfarande klockan 20 varje kväll. Då hyllas de som arbetar mot corona med att vi alla applåderar dem från öppna fönster och balkonger. Nationalsången spelar och polisen kör runt med påslagna sirener.
Våra små hundar har väl aldrig varit så uppskattade. Värda sin vikt i guld, när vi med gott samvete kan gå ut på promenad, så länge de är med.
Ytterligare ett exempel på sysselsättningsproblemen. Vi köpte en hel hoper med skåp till vardagsrummet, från IKEA i Malaga, innan coronaeländet drabbade det här landet. De monterade vi upp hyfsat snabbt. Nu kan jag ägna timmar åt att justera in dörrarna på skåpen så att de linjerar perfekt. Alla som försökt justera dörrarna på ett IKEA-skåp vet vad jag talar om.
Spanjorerna tar utegångsförbudet på allvar. Det är inte en människa på stan. Istället har vi märkt att spanjorerna flyttat ut sitt liv på balkongerna. I normala fall är de bara plats för tvättlinor och skräp. Nu kommer det ut människor där och pratglada spanjorer har upptäckt att det går att prata med varandra där ute också. Och då bryter man inte mot några förbud.
Polisen håller koll. Polisbilar patrullerar runt hela tiden och varje eftermiddag kommer det en bil med tuffingarna från Guarda Civil och kör upp på vår trottoar. Sedan står de här i gathörnen i en timma och stoppar folk och avkräver besked om vilket ärende som gör att man måste lämna bostaden. Vi brukar vänta tills de åkt och lägga hundpromenaden lite senare. En del, väldigt plikttrogna representanter för ordningsmakten, tycker att det räcker med att gå maximalt 100 meter från huset med hundarna. Det tycker inte våra jyckar.
Och poliserna håller koll. En god vän till oss gick ut med soporna häromdagen, det är tillåtet, tack och lov. Här slänger man soporna i containrar som står ute på gatan. Frestelsen blev för stor och istället för att gå raka vägen hem, fortsatte han promenaden för att få sträcka på benen. Genast var två poliser där, som tämligen bryskt meddelade att de minsann sett att han kastat sopor och inte gått hem direkt.
En mycket motionsinriktad granne i vår trappuppgång klarade inte av att sitta stilla längre. Han började springa upp och ner i trappan, mellan bottenplan och femte våningen, 150 steg i vardera riktningen. 20 sådana rundor motsvarade en vanlig joggingtur, påstod han. Tillåtet? En gråzon, han är ju inte i bostaden. Men livsfarligt om någon smäller upp dörren, samtidigt som han ångar nerför.
En annan stackars granne (en mycket trevlig polisman) har två killar, 7 och 9 år. Fotbollstokiga yrväder. De har inte fått lämna lägenheten på två veckor och tvingas alldeles säkert hålla sig inomhus ytterligare fjorton dagar. Alla som haft barn med spring i benen bävar inför upplevelsen.
Även om det sliras lite på regelverket här och där är fortfarande förståelsen för de tuffa åtgärderna stor. För det är nu det ska avgöras. Precis den här helgen, då det är 14 dagar, sedan undantagsbestämmelserna, ska det börja märkas att smittspridningen avtagit. Inkubationstiden brukar anses vara 14 dagar.
Men ännu märks inget av det. Dödstalen de senaste dygnen har vart 832 respektive 769 personer. Ett gott skäl att hålla sig inomhus.
