Eva Bergquist Andersson: ”För första gången i mitt liv äger jag exakt en sådan bil som jag innerst inne vill ha”
Min gode vän L är besatt av en pervers aktivitet. Han tycker det är kul att köpa bilar. Han hejade på ordentligt när jag nyligen nämnde att min duktigt begagnade kärra blivit påkörd på en parkering och troligen inte kunde användas mer och tipsade om den ena, enligt mig, vanvettsaffären efter den andra.
L anklagade istället MIG för att vilja göra vanvettsaffärer när jag letade begagnat bland bilannonser som jag ändå inte fattade något av. För mig var den enda begripliga parametern färgen på bilen. Men så pass mycket förstod jag att det var billigare att köpa en bil som inte var ny. Vilket vännen L påstridigt förnekade.
– Det är ju MYCKET bättre att köpa en ny bil i stället för att hålla på och harva med begagnat skit! Min gode vän bankdirektörern har räknat ut att värdet på en blablablablablabla, mässade han.
Jag slog ett osynligt lock för mina öron medan L lade ut texten. Jag ville inte veta vad hans gode vän bankdirektören hade sagt om att köpa ny bil eftersom jag förutsatte att direktörens uttalanden om bilköp byggde på att man åtminstone har en något sånär anständig månadslön.
Det här pågick någon vecka på så vis att L skickade mig tips på bilar jag aldrig skulle ha råd med och jag kontrade med att skicka tillbaka skärmdumpar på diverse annonser jag hittat. Inget dög. Men plötsligt fick jag ett sms av L med en annons på ett underskönt åtta år gammalt fordon. Enligt mig alldeles för dyr, så klart,men nu gav jag upp. Jag var ju tvungen att ha en bil.
Fordonet fanns i en bilaffär i Oskarshamn, och jag klev nervöst in i lokalen för att leta reda på en försäljare. Direkt bländades jag av det glänsande marmorgolv som prydde den enorma butiken och kände mig som om jag medverkade i finalen i Eurovision Song Contest, där, där dylika golv ju ofta brukar förekomma. Ingen försäljare syntes till men i ena hörnet noterade jag en man med ett slags golvboningsmaskin.
”Här kostar man på med boningsfirmor och allt. Det läggs väl på bilpriserna”, tänkte jag och trummade med fingrarna mot försäljningsdisken. Den golvbonande mannen i hörnet stängde plötsligt av maskinen och stegade fram mot mig på det blänkande golvet. När jag insåg att han var försäljaren smälte mitt hjärta direkt.
En bilhandlare som bonade golv! Inte kunde jag motstå att köpa en begagnad bil av denne man! En stund senare rullade jag ut från den glänsande bilhallen med mitt nya fordon. Ibland är det så skönt när man serveras självklara orsaker till att göra affär.
”Att bilen dessutom var fräsch inuti gjorde att det kändes som om jag snott en taxi.”Eva Bergquist Andersson
Nu följde en period av svår förvirring eftersom min nya bil var utrustad med en del, för mig, helt nya extravaganser. Bland annat kunde man öppna dörren utan att handtaget lossnade varje gång. Men även andra detaljer chockerade mig. I det nya vrålåket kan man exempelvis tala i telefon utan att röra telefonen, något som för mig gjorde att jag kände mig som om jag framförde rymdfärjan Challenger eller något åt det hållet.
Att bilen dessutom var fräsch inuti gjorde att det kändes som om jag snott en taxi. Däremot hittade jag snart ett fel som jag ondgjorde mig över när jag pratade med L.
– Det är nåt fel på luftkonditioneringen. Den funkar bara på förarsidan så jag måste ringa bilfirman innan garantin går ut. Aldrig får man vara glad, gnällde jag.
När L hade fnissat färdigt berättade han att min bil är så lyxig att man kan välja olika temperaturer vid de bägge framsätena, vilket tydligen är standard numera.
Jag slutade leta efter numret till golvbonings-bilförsäljaren och lutade mig bakåt i förarsätet. Jag filosoferade över den mentala metamorfos jag gått igenom; nu är det slut med att försöka verka intellektuell genom att visa att man inte lägger pengar på något så trivialt som en bil. Dessutom insåg jag att jag för första gången i mitt liv faktiskt äger exakt en sådan bil som jag innerst inne vill ha.
Nämligen en röd.
