Christian Gustafsson: ”Bara ett mirakel kan rädda Kalmar FF från Superettan”
Låt mig börja med att definiera ”sämsta insats”. Kalmar FF har möjligen gjort sämre totalinsatser, Västerås hemma till exempel, men jag håller ändå den här ickeinsatsen mot Mjällby som etta när jag väger in tabelläge och historisk dignitet.
Det är nästan så att jag så här efter matchen sitter och tänker: Vill Kalmar FF-spelarna ens hänga kvar?
Det vill de så klart, men det såg fasen inte så ut.
”Vi vill se KFF”, skanderades från Sydostkurvan, som en sarkasm för att det här rödvita laget som irrar runt på Guldfågeln Arena, minsann inte är det riktiga Kalmar FF.
• • •
Första 25 minuterna var bland det sömnigaste man sett i fotbollsväg. 0–0 i skott, 0,00–0,01 i xG, enkom spel på mittplan. Det är mer action i ”Den stora älgvandringen”.
Sedan började Mjällby göra mål.
1–0 såg smått parodiskt ut, ett mål man nästan aldrig sett förut. Samuel Brolin skickade upp en utspark, Mjällbys Arvid Brorsson vann luftduellen och nickade (!) fram en genomskärare i djupled som friställde Jacob Bergström. Ett obegripligt mål.
2–0 kom just före paus. Ett inlägg touchade Simon Skrabbs rygg och landade hos Elliot Stoud, Romario var inte direkt vindsnabbt framme i pressen, utan Stroud kunde snyggt dunka in tvåan.
Upprustningen av den svenska försvarsmakten har inte direkt sipprat ned till Kalmar FF, om vi säger så.
Med dryga timmen spelad stängde Abdoulie Manneh matchen med ett vådligt vackert skott i krysset. Klasskillnad både i målprotokoll och på plan.
Kalmar FF hade två skott på mål under matchen, ett i 88:e och ett i 92:a. Krasst sett skapade man ingenting. Håglöst. Karaktärslöst. Ingen samlade laget, ingen höjde rösten, ingen sparkade sönder en reklamskylt.
Förfallet bara pågick.
Efter slutsignalen buade publiken och Kalmar FF-lägret spankulerade bort till de mest inbitna supportrarna i Sydostkurvan och lyssnade vad de hade att säga. De såg ut som skamsna småbarn som hade blivit påkomna med att stjäla i mataffären.
• • •
”Superettan, här kommer Kalmar”, skanderade de tillresta Mjällbysupportrarna.
De har en poäng.
• • •
Med tre omgångar kvar ser det inte illa ut i tabellen, det ser inte prekärt ut – det är full blown mardrömsläge.
Särskilt som Halmstad, som inte vunnit sedan Bockstensmannens heydays, lyckades med konststycket att besegra Sirius på lördagen.
Även Värnamo lyckades ta en poäng borta mot Gais.
Kalmar FF har därmed hela fyra poäng upp till kvalplatsen. Därtill en miserabel målskillnad. Dessutom har Norrköping, just nu på kvalplats, en hängmatch.
FF:s restschema består av Brommapojkarna borta, IFK Göteborg borta och Häcken hemma. Det kommer antagligen inte ens räcka att vinna två av de tre matcherna. Och ärligt talat, vad talar för att Kalmar FF ska göra det? Laget har ömsom kryssat, ömsom torskat sig i genom hösten. En seger – Värnamo hemma – tolv senaste matcherna. En.
Man blir ju trött på sig själv när man börjar klyschgaffla om mirakel, men här och nu kommer jag inte på någon bättre metafor. Kalmar FF kommer spela i Superettan 2025. Om så inte ska bli fallet, ja, då krävs någon form av mirakel.
• • •
Till sist.
Jag proponerade redan före landslagsuppehållet att Kalmar FF skulle göra sitt sista drag, dra sitt sista kort.
Byta tränare.
Jag tycker nästan synd om den gemytlige, vänlige Stefan Larsson, som inte når fram, som kört fast, som gör besynnerliga byten, som känns som att han vill vara någon annanstans. På frågan om vad som talar för Kalmar FF svarade han: ”Att vi brukar vara bra i varannan match”.
Plocka in en ny röst.
Nån som kan ruska om. Spelar egentligen ingen roll vem, men för tillfället tror jag att Petter Wastå, Stuart Baxter, Tobbe Carlsson, Jocke Lantz, Billy Lansdowne eller Pablo i Buenos Aires skulle ha bättre chans att få fart på den här nedsövda patienten.
Det finns liksom inget att förlora. Det kostar inget. Det är världens enklaste grej.
Problemet? Det är nog försent.
