Så räddades Kvarnholmen

Men under första halvan av 1900-talet kom förändringens vind svepande i form av att boendet rasade. Från år 1900 till 1973 minskade antalet bosatta med två tredjedelar. Ön med sina fem broar och linjalgator var dock fortfarande bygdens handelsplats även om syret började tryta. I dag kan det exempelvis vara svårt att tänka sig att det 1940 fanns tio livsmedelsbutiker på Kvarnholmen, dubbelt så många mjölkbutiker, åtta konditorier och därtill ett stort antal specialaffärer med kläder, redskap och annat.

Denna summariska historiebeskrivning bottnar i Skotte Lindes stora kunskap om sitt kära Kvarnholmen där han i stort sett levde hela sitt långa aktiva liv som affärsman, fotograf och skribent. Tyvärr är han borta sedan snart ett och ett halvt år men han berättar fortfarande genom alla sina tidningsartiklar och böcker. Han och jag hade dessutom ständig kontakt vid fika- och lunchbord och via telefon och mejl. Enligt Skotte räddades Kvarnholmen av tre andra köpmän, en husförsäljare och Domus. De gav nytt blod in i systemet och hjärtat började arbeta lugnt och målmedvetet.

De tre köpmännen var Tage Alfredsson, klädeshandlare från Bergkvara, Åke Bjärklid som hade affär i Funkabo och Lars-Göran Larsson med järnhandel vid Jordbroporten. De öppnade 21 juli 1964 Kalmar Stormarknad i fabrikslokal i hamnen där det sedan 1905 hade gjorts margarin. I entré fanns upp till andra våningen stans första rulltrappa. Bara den drog nyfikna och kunder.

KS blev 1977 Baronen med nye ägaren baron Gustaf De Geer. Jag hade en gång nöjet att besöka denne hästkarl och tidigare galoppjockey i hans stora våning vid Strandvägen i Stockholm. Jag minns inte minst en studsmatta i ett hörn där han dagligen tränade ben, kropp och balans.

Ännu större betydelse för Kvarnholmen fick Domus som knappt två månader efter Stormarknaden öppnade sitt varuhus i hörnan Storgatan-Kaggensgatan. Även om det Berggrenska husets vackra fasad försvann så var det ett offer värt priset, skriver Skotte Linde i en artikel på 1980-talet. Visst slog Domus undan benen för några gamla butiker i centrum men samtidigt vitaliserade det handeln och stimulerade till nya friska affärer.

Nästa storslagna injektion på Kvarnholmen kom 1973 då Kopparslagaren blev färdig. En drivande kraft till detta köpcentrums tillkomst var Gösta Lillienberg. Han hade några år tidigare flyttat till Kalmar för att sälja Myresjöhus, bland annat till det växande Lindsdal. Ännu viktigare personer bakom det gamla kvarterets förändring var arkitekt Evald Jonnegård och byggmästare Edvin Claesson.

1970-talet var en storhetstid för Kvarnholmen affärsmässigt sett. Rekordåret 1975 spenderades där cirka 200 miljoner. En dåtida otrolig summa. Jag undrar vad som i dag mest bidrar till att Kvarnholmen lever vidare och lever gott. I första hand förstås duktiga köpmän men därtill att universitet i hamnen drar folk, att det åter börjat byggas bostäder och att ett modernt mediahus signalerar centrums självklarhet och säkrar Kalmarbornas tillgång till säkra nyheter och reklam. Av yngre människor har jag också hört att nöjes- och kroglivet är lockande.

Vad det än är så har Skotte Linde beskrivit Kvarnholmen som en klenod i det sällsynt vackra smycke som hela den småländska ostkusten med Öland utgör. Han såg också ett månghundraårigt city som sprudlande och vitalt alltid anpassats efter rådande förhållanden. Inte undra på att han sällan begav sig till förorten Tullslätten eller till rena landet i Funkabo, Berga och Djurängen för att inte tala om Vimpeltorpet och Snurrom som han skämtsamt tyckte låg halvvägs till Oskarshamn.

Men jag undrar ändå om han inte någon gång i kvällsmörkret smög sig ut till östra delen av soldaten Vimpels domäner för att titta på skylten med sitt namn. Det är ju där som stan hedrat Skotte Linde och några andra kända Kalmarbor med egna gator.