Ekroth lämnar Oskarshamn – för den här gången

Yvonne Ekroth blickar upp mot den gula trävillan i Saltvik. Om mindre än två dygn kommer mäklaren. Huset som hon ägt i så många år ska säljas. De senaste åren har det hyrts ut till hockeyspelaren Arsi Piispanen och hans familj, nu är det slut på det.

– Det är väl så här… jag har haft det uthyrt i tre år. Det har kommit till en punkt nu där det känns så kravfyllt att ha ett hus på distans. Nu får någon som kan sköta om det varje dag ta över, säger Yvonne Ekroth och ler.

Det är flera år sedan Ekroth bodde i Oskarshamn på permanent basis. De senaste åren har hon bott i Stockholm där hon jobbar på Svenska Fotbollförbundet. Oskarshamn har betytt mycket, det är här hennes två barn, Petronella och Oliver, är uppväxta. Men hon har inte, och kommer inte, att lämna ostkusten för gott.

– Då får jag köpa något annat helt enkelt. Men som det ser ut nu har jag minst ett år kvar i Stockholm. Sedan får vi se vad som händer därefter. Jag är öppen för det mesta och det är lite betungande att ha ett hus som man inte kan sköta om helt enkelt.

Känns det vemodigt?

– Ja, det gör det. Jag har bott här i 27 år nu. Det skulle bara vara två år när vi kom hit 1992 och jag har trivts. Barnen säger och kan reflektera över hur bra de hade det i Saltvik. De tar upp det även i intervjuer och de hade nära till allt. Det är barnen som gjort att jag inte sålt det tidigare.

Ekroths meritlista är både lång och diger. Hon har vunnit två SM-guld i handboll med Polisen, varit förbundskapten för flera olika ungdomslandslag, tränat Djurgården i allsvenskan och jobbar nu alltså på fotbollförbundet som projektledare.

– Från början var det ett Fifa-projekt, där man skulle stötta semiprofessionell fotboll. Det har vi ansett vara OBOS Damallsvenskan och Elitettan på damsidan samt division 1 herr. Det är 58 lag som jag jobbar med, ska stötta dem ekonomiskt, organisatoriskt och sportsligt, beroende på vad de vill ha hjälp med. Det är otroligt roligt och jag känner att det är ett arbete som gör skillnad, säger Ekroth.

På vilket sätt?

– Att man åker ut, besöker dem, vi sätter oss ner och tittar på vilka områden de vill ha hjälp med och gör handlingsplaner. Att prioritera och komma fram till ”actions” är en viktig del i arbetet och det känns uppskattat. Att öppna dörrar till de många resurser som finns för föreningarna blir viktigt.

Vad kan det vara för något som klubbarna behöver hjälp med?

– Nummer ett är oftast: kan vi får mer pengar och mer personal? Det hade varit ”heaven” och det går ju inte, jag har ingen pengapung tyvärr. Grunden är att ha en organisation och verksamhet som fungerar, då är det föreningsutveckling de flesta vill ha stöttning med. Sedan vill de ha hjälp med att sälja och paketera sin produkt till partners och även att ha attraktiva evenemang, hur ska de få mer publik till arenan?

I dagens föreningsliv pratas det ofta om att de ideella krafterna är för få. Ekroth berättar att det finns studier som visar på motsatsen.

– Skulle vi lägga ner fotbollsföreningar kommer det inte bli bra. Det står för hälsoaspekter, sociala aspekter och mentala aspekter. Uefa har gjort en utredning där man satt ett värde på det – och kommit fram till att en satsad krona för kommunen ger tio tillbaka. Det är värdefullt att ha föreningar som fungerar och då krävs det att vi blir fler. Ofta har man en trotjänare i en förening som gör allting och de orkar inte göra allt, säger Ekroth.

Känslan är att de ideella blir färre?

– Ja… det är ett säg, men det finns också studier som visar på att det ideella engagemanget är större än vad det någonsin har varit bland våra ungdomar. Men i idrottsrörelsen tror jag att vi är dåliga på att ställa frågan rätt. Det är farligt att komma in i att säga att folk inte vill vara med. Alla vill vara med i ett sammanhang och kunna hitta en vardag där jag gör något bra. Men eftersom vi är så få prioriterar vi inte att ställa frågan. Ska vi få fotbollen att utvecklas måste vi bli fler, hjälpas åt och hinna utbilda. Att få struktur är en skön känsla.

Tidigare i somras tog Sverige VM-brons i Frankrike. Yvonne Ekroth såg självklart matcherna och tycker att medaljen var viktig på flera sätt.

– Det har hänt jättemycket de sista åren och det är många som hjälper till att dra det framåt. VM hjälpte till, det är ett helt annat drag under galoscherna nu. Första omgången i OBOS Damallsvenskan hade fina publiksiffror och det är det intressanta i slutändan för våra föreningar, att publiken kommer till våra arenor. Så var det inte efter EM som vi hade på hemmaplan. Då trodde vi att det skulle spelas fotboll överallt, men så blev det inte riktigt.

– Nästa utmaning för klubbarna är att kunna rida vidare på vågen. Det krävs insatser och folk, men det är någon som ska göra det. Men kanske är det så att folk kommer, knackar på dörren och säger: ”Det här var kul”, säger hon och tar en bit mjölkchoklad.

Intervjun närmar sig sitt slut. Yvonne har hunnit med ytterligare någon ruta av mjölkchokladen, som är en av hennes stora laster i livet. Hon är säker på en sak.

– Jag lämnar inte Oskarshamn. Men jag har inte bott här på tre år nu, och på något sätt har det fasats ut. Jag känner mig mogen för det här, säger Yvonne Ekroth och skrattar.

Det är inte så länge kvar till pensionen. Vad ska du göra då?

– Det har jag inte ens tänkt på, inte ett dugg. Många säger att de ska gå ner i tid och jag förstår inte riktigt varför. Jag har haft en fördel att ha haft ett arbete där jag alltid längtat till jobbet. Då blir det väl kanske att jobba i föreningslivet på ett annat sätt. Det här är min första sommarsemester på tolv år och jag jobbar mycket. Det är nästan en livsstil.

Del 1: Sonja Sturesson, campingdrottning på norra Öland:

Del 2: Christofer Johansson, ung krögare som tog över Borgholms stjärnkrog:

Del 3: Ola Forssmed, en av publikfavoriterna i årets Krusenstiernskafars:

Del 4: Drömjobbet på polisen blev en mardröm för polisen Gela Forsell:

Del 5: Möt skaparen bakom succén som har satt Oskarshamn på kartan: