– På 60- och 70-talen var Mönsterås väldigt känt för sin dansbandmusik. Tonix och Bennys var ju stora, men det fanns även mindre band som Ten Eyes, Dandix och Sandys. Per-Martin och jag spelade i ett som hette Reflex.

Han som säger det heter Tommy Gustavsson. Per-Martin är Per-Martin Petersson, ”Pemce” i folkmun. Vi träffas på musik- och kulturskolan i Mönsterås en höstruskig dag. Duon utgör två fjärdedelar – de övriga två är Peter Martinsson och Ronnie ”Balder” Nilsson – av bandet som den här texten handlar om: Plebb.

Historien om Plebb tar sin början i Mönsterås i mitten av 1970-talet. Närmare bestämt 1975, då bandet bildas av några tonårsgrabbar. Initialt bestod bandet av Tommy Gustavsson, Ronnie "Balder" Nilsson, Per-Martin "Pemce" Petersson och Leif Bergqvist. Den sistnämnde drabbades emellertid av en elak sjukdom och blev tvungen att lämna bandet.

– Vi var som vilket lokalband som helst. Vi spelade covers och konserterna var i början på Parkskolans juldanser och andra skoldanser med läsk som gage. Senare uppmärksammades vi för våra livespelningar och det skrevs en del om oss i tidningen, säger Tommy Gustavsson, som sedan länge är bosatt i Stockholm.

– Jag fick vara med för att jag hade en elgitarr, säger Per-Martin Petersson, som är den ende som bor kvar i Mönsterås, och garvar.

Det var när Peter Martinsson anslöt till gruppen i slutet av 1977 som de började skriva egen musik. Replokalen var under 1978-1979 förlagd i Roxybiografen i Mönsterås, där många alster skrevs och där vi tillbringade många härliga timmar. Det var vårt andra hem.

1978 spelade bandet in en kassett med ett 20-tal låtar. Kassetten, som sålde i 60 exemplar, gav blodad tand och snart bestämde sig kvartetten för att spela in en skiva.

Eftersom bandmedlemmarna fortfarande gick i skolan fick inspelningarna förläggas till lov. Skivan spelades in på jullovet 1978 och sportlovet 1979. Hangover MC:s klubbstuga på vägen ut mot Mörkeskogs soptipp fick fungera som inspelningslokal. En del spelades också in i Krungårdsskolan i Blomstermåla.

– Vi använde Mc-klubbens vind som inspelningsplats. Det var bara en vanlig lokal och ingen studio. Vi hade inget mixerbord eller så. En riktig studio kostade 500 kronor i timmen att hyra och vi hade inga pengar, så det var det vi kunde göra.

Skivan spelades in med så kallad sound on sound-teknik.

– Det är en ganska speciell och enkel teknik och inget som används professionellt, säger Tommy Gustavsson, som var den som, förutom att spela bas, även höll i inspelningarna och fungerade som producent.

– Du sov aldrig, du var både producent och ljudtekniker, minns Per-Martin "Pemce" Petersson.

Bland inspirationskällorna fanns storheter som Led Zeppelin, Wishbone Ash, Deep Purple, Yes, 10cc och Nationalteatern.

– Vi skrev låtarna gemensamt, men Peter Martinsson var drivande i många av dem. Texterna var ömsom på svenska, ömsom på engelska.

Det något märkliga bandnamnet kräver också sin förklaring. Namnet Plebb är en sammansättning av ursprungsmedlemmarnas förnamn. P för Pemce, LeB för Leif Bergqvist och sista b:et för Balder.

– I början stavade vi det PLeBb, av någon anledning. Det är ett ord som faktiskt finns i många olika sammanhang. Dels plebejerna i det gamla romarriket. Men också uttrycket ”I feel pleb”, jag känner mig lite nere, ungefär. Sedan finns det även sexuella strömningar på ordet som vi inte hade en aning om.

Den 11 augusti 1979 släpptes så albumet, som fick den något egendomliga, låtsasengelska titeln "Yes it isn't it". Vi återkommer snart till varför skivan fick ett så besynnerligt, ja, rent felaktigt, namn.

Vid den här tiden var det ovanligt att lokala band spelade in skivor, så bara faktumet att Plebb gav ut ett album blev en grej i sig. Skivan trycktes upp i 485 exemplar.

– Vi hade ett bra kontaktnät i kommunen och sålde ganska många exemplar. Dels sålde vi själva, dels såldes skivan i musikaffärer i Kalmar och Oskarshamn. Kan den ha kostat 35 spänn? 40?

Hur skulle ni beskriva att ni lät?

– Numera skulle man kalla det "progressive rock", då visste man inte riktigt vad för typ av musik. Ronnie vill påstå att vi lät lite latinamerikanskt emellanåt. Vi hade ingen tanke på form. Vad som helst kunde hända i låtarna. Nu inser man ju vilken avancerad musik det var vi spelade, hur sjutton kom vi ihåg allt? säger Tommy Gustavsson.

Vad, skulle ni säga, stack ut med ert sound?

– Stämspelet på gitarrerna. Tonen på Peter Martinssons gitarrspel. Han spelar inte snabbt, utan mer med en melodisk och harmonisk ton, som gav ett helt eget sound. Han har en helt annan spelstil än andra gitarrister, säger Tommy Gustavsson.

Per-Martin "Pemce" Petersson:

– Vi stack nog ut ganska mycket, men vi var tio år för tidiga. Tio år senare hade det nog hänt mer, vid den här tiden var det lite för avancerat för publiken.

Plebb var en kort period Mönsterås stora rockstjärnor – utan att veta om det.

– Långt efteråt har vi fått höra att kidsen hade oss som förebilder. ”Ni var ju störst i hela Mönsterås”, har man fått höra. Så sannolikt var vi lite rockstjärnor utan att veta om det, säger Per-Martin "Pemce" Petersson.

En som hade Plebb – och sedermera systerbandet Purple Haze med ungefär samma medlemmar – som inspirationskälla var Jolle Atlagic. I dag känd rocktrummis i Electric Boys och The Quill.

”Pemce” minns hur lille Jolle sprang runt i replokalen.

– Han hängde ofta där när vi repade. Han var ju den där snorungen som vi tyckte var lite jobbig, men han fick prova på att spela lite, säger ”Pemce”.

Jolle Atlagic berättar:

– Jag bodde mittemot "Unkan", fritidsgården Solhem, och ibland hörde jag band repa och blev nyfiken på vad som hände. Det lät högt och spännande. Jag var för ung för att få komma in och lyssna, men någon gång såg fritidsledaren Helga till att jag ändå fick komma in i Plebbs replokal. Jag kommer ihåg hur fascinerande det var och att det var på riktigt. Men mitt starkaste minne från den tiden var när Plebb blev Purple Haze. Då fick jag hänga med min kompis storebrorsa till gamla Roxy-biografen på ett nyårsgig och se Purple Haze live. Det var det häftigaste jag upplevt och blev i högsta grad ett viktig momentum för vilken riktning och resa jag tog och gjorde. "Kan dom så kan jag", tänkte Jolle nio år, säger Jolle Atlagic och skrattar.

– Jag vill också tillägga att Ronnie ”Balder” Nilsson i Plebb och Uffe ”Mini” Becker i Purple Haze var de två som lärde mig att spela mina första takter på knäna.

I november 1979, blott tre månader efter debutskivan, splittrades Plebb.

– Man kan säga att lumpen kom i vägen. I november funkade det inte längre. Alla bodde kvar i Mönsterås och vi umgicks, men började spela i andra konstellationer, som Återtåg, Purple Haze och Kiwi, säger Tommy Gustavsson.

Tiden gick, skivan föll i glömska och medlemmarna spriddes sedermera för vinden ut i landet. Här kunde historien om Plebb och "Yes it isn't it" ha varit slut.

Sanningen var att den knappt hade börjat.

Vi skriver tidigt 1990-tal. Exakt årtal är oklart. Skivkännaren Magnus Knopf går och rotar i skivbackar på Vaksala torg i Uppsala. Han är skivsamlare och brukar köpa på sig skivor som han tycker ser ut att låta bra. Han hade vid den här tiden ingen aning om vad Plebb var för något.

– Jag köper mycket skivor, går loppmarknader och i skivbutiker. Jag skrotade omkring bland skivhandlarna och visste aldrig vad jag skulle hitta. Så en dag hittade jag den här Plebbskivan, säger Magnus Knopf, som bor kvar i Uppsala.

Han fastnade för det speciella skivomslaget och köpte skivan.

– Vad är det här? minns jag att jag tänkte. Jag tog hem skivan och lyssnade och tyckte direkt att det var bra och häftigt. Det lät tufft, det var skönt med det lite råare ljudet. Fler än jag måste gilla det här, tänkte jag.

Magnus Knopf tog kontakt med Per-Martin "Pemce" Petersson och frågade: ”Har du några fler skivor jag kan få köpa?”.

– Jag hade ju en kartong. Det var kanske 20 plattor i den. Knopf sa: ”Jag köper rubbet”. Jag fick väl en 500-ing eller så för hela lådan, sen tänkte jag inte mer på det, säger  "Pemce", som bara behöll ett exemplar.

En tid senare hörde Plebbmedlemmen Ronnie ”Balder” Nilsson av sig till bandkompisarna och sa: ”Har ni hört att ett ex av vår platta har sålts i Brasilien för 5 000 kronor?”.

– Jag bara...5 000...ajdå...nu blev det dumt, säger ”Pemce” och skrattar.

Det var början på en, låt oss kalla det, prismässig kapprustning i fallet "Yes it isn't it". Den stora anledningen till att skivan här börjar fortplantas över världen och stegra våldsamt i pris kan tillskrivas nämnde Magnus Knopf.

– Jag tror att jag har varit en bidragande orsak i alla fall. Den här skivan fanns ju inte i folks medvetande, ingen visste vad det var innan jag uppmärksammade den. Jag är bara en glad amatör och när jag pratar med såna som mig, så var det ingen som visste vad Plebb var. Men de flesta tyckte som jag när de fick höra. ”Det här var ju jättebra”.

Tommy Gustavsson:

– Det är mycket tack vare Magnus. Han har prånglat i väg massor av skivor i skivsamlarkretsar.

Magnus Knopf, och här är vi fortfarande kvar på 90-talet, kontaktade i nästa steg sin vän Michael Piper, som numera är död, men som då var en aktad och känd skivsamlare i USA.

– Några av de exen jag hade skickade jag till Michael, vi brukade byta skivor. Så han fick några Plebbskivor och jag fick något annat. Med facit i hand skulle jag ju inte ha skickat flera stycken, men det visste man ju inte då, det går inte att se in i framtiden, säger Magnus Knopf.

Magnus Knopf och Michael Piper spred det Plebbska ordet på varsitt håll av Atlanten och nu tog det fart på allvar.

Skivan började dyka upp på skivhandlarsajter och skivmässor.

– Priserna har pendlat ganska mycket fram till för några år sedan. Jag vet att jag sålde ett par ex för 1 500–2 000 kronor på en skivmässa 2014. Det är väldigt mycket, det, för en skiva. Men de summorna är borta nu, säger Magnus Knopf.

Har du något original-ex kvar?

– Självklart. Jag har ett ex kvar. Hade man vetat prisbarometern, så skulle man ha behållit flera.

Den världsomspännande handelsplattformen Discogs har omkring sju miljoner besökare i månaden. Under 2020 såldes där tolv miljoner skivor. Varje månad sammanställs de dyraste skivorna som bytt ägare på sajten.

I juni i år hamnade "Yes it isn't it" på plats 30 över de dyraste skivorna som sålts på Discogs – i hela världen.

Ett ex som hade gått för 1 547 dollar. Knappt 15 000 kronor. På samma lista trängdes Mönsteråsbandet med celebriteter som Kiss, AC/DC och Led Zeppelin.

Men faktum är att det inte är den dyraste Plebbskiva som sålts – långt därifrån. För några år sedan såldes ett ex för 24 000 kronor. En smått osannolik summa i sammanhanget.

– ”Balder” kan höra av sig och säga: ”Har du sett vad den säljs för nu?”. Vi följer det lite på nätet och Magnus håller oss uppdaterade vad de säljs för, säger Tommy Gustavsson.

Och det är de här 485 exemplaren det handlas med?

– Ja, det är det.

Var finns de som köper?

– Vi har ingen aning. Samlare finns överallt. De som köper och säljer kan finnas var som helt i hela världen.

All handel sker dessutom över huvudena på Plebbmedlemmarna.

– Tyvärr. Vi får ju inget för det. Det är lite jobbigt. Ibland hör folk av sig till oss och frågar om de kan få köpa ett ex. Men då får vi svara: ”Tyvärr, den är slutsåld sedan många, många år tillbaka".

Tommy Gustavsson och Per-Martin "Pemce" Petersson säger att de har något enstaka exemplar kvar i sin ägo. Däremot har de något som ingen annan har.

– Vi har var sitt exemplar som är helt unikt. Ett provex utan omslag.

Vad kan en sådan vara värd?

– Ingen aning och det spelar ingen roll, för jag har inte ens övervägt att sälja den. Det exet behåller jag, säger "Pemce".

Hur kan det då komma sig att just den här skivan efter att den spridit sig i världen har dragit i väg så enormt i pris? Det är en mångbottnad fråga som i mångt och mycket saknar konkreta svar. Men det finns några teorier på vägen. Sannolikt är det en kombination av lycklig slump, skivsamlares kontaktnät och – en ganska apart skiva både sett till utseende och namn.

Här är några sticka ut-saker som bandmedlemmarna och skivsamlare Knopf tror har påverkat intresset för skivan:

• Den felaktiga titeln "Yes it isn't it".

– "Yes it isn't it". Det är ju inte riktig engelska, men det är en titel som sätter sig. Namnet kom sig av en historia från skolan där en elev satt och sov på en engelskalektion. När läraren frågade honom: ”What do you say?”, svarade han yrvaket: "Yes it isn't it", berättar Tommy Gustavsson.

• Bandnamnet.

– Plebb är ju ett bandnamn som onekligen sticker ut. Man kommer ihåg det.

• Det tecknade, nästan serietidningslika, omslaget.

– Omslaget är verkligen speciellt. Conny Nilsén, en driven man i Mönsterås, gjorde det. Det fångar verkligen blicken, säger Tommy Gustavsson.

Samtidigt är det ju många band som har knasiga namn och speciella omslag – finns det några andra teorier?

– Det är svårt att säga. Men jag har ett par teorier. Dels är det en väldigt bra platta, annorlunda och inte mainstream. Ljudbilden är speciell och opolerad. Den är utgiven på eget bolag och i liten upplaga och skivsamlarna är ofta av den sorten att de vill ha alla plattor som "man ska ha" från ett visst land. Pratar du Sverige så är Plebb-skivan verkligen en sådan skiva, säger skivkännaren Magnus Knopf.

– Sedan har jag en teori till. Ofta tror man att, när det kommer en nyutgåva, ja, då kommer originalpressen att sjunka. Jag tror snarare tvärt om. Desto fler människor som får nys om att det här finns, desto fler vill ha originalutgåvan. Jag tror att den nya upplagan påverkat priset här och dragit åt skruvarna ett snäpp till.

Nyutgåvan omfattar 500 exemplar och har gjorts av ett spanskt bolag som heter Sommor.

– De hörde av sig för två år sedan. Nytrycken ligger fortfarande på humana priser, men de börjar bli eftertraktade, de också, säger Tommy Gustavsson.

I skrivande stund finns ett enda originalexemplar av "Yes it isn't it" till salu på Discogs. 19 500 kronor – eller 2 190 dollar – vill säljaren i Sydkorea ha. Magnus Knopf säger att det är snudd på unikt för en svenskt skiva.

– Det är verkligen jätteovanligt med den här typen av priser. Det kan inte finnas många svenska skivor som är där uppe på den nivån. Det finns några grupper som är dyra, men det är så märkligt med Plebb. Jag vet inte att jag ens sett så höga summor på den här typen av skivor.

Tommy Gustavsson och Per-Martin Petersson bara skakar på huvudena åt den osannolika prisutvecklingen på deras gamla skiva.

Finns Plebb på något sätt i någon form i dag?

– Inte som band, men vi träffades alla fyra för elva år sedan och spelade ihop. Tre av oss, jag, ”Pemce” och ”Balder” träffas återkommande och spelar ihop på mitt sommarställe i Mönsterås på somrarna.

Er skiva är en raritet världen över. Ni har inte tänkt tanken att ge er ut och spela – att ni kanske har en publik därute i världen?

– Haha, vi är realister. En comeback är långt bort, men visst kittlar det. Det låter faktiskt fruktansvärt bra när vi spelar tillsammans. Om någon arrangör skulle visa konkret intresse för en återförening och kanske vill ha oss på olika klubbar någonstans i världen, så skulle det vara ett spännande projekt. Men då ska det vara alla fyra, annars blir det inget.

När den här artikeln kommer ut lär väl folk i Mönsteråstrakten springa upp på vindar och ner i källare och ut i garage i jakt på ett gammalt bortglömt originalexemplar av "Yes it isn't it" – vilket råd ger ni till de som hittar ett?

– Håll i det. Hårt!