– Köttet skulle kokas så det blev genomkokt och såsen redas på kokvattnet, berättar Richard Edlund på Länsmuseet, som har hittat den noggranna angivelsen på vad fångarna fick äta på julafton, och påskafton, i ett cirkulär från Kungliga Fångvårdsstyrelsen.

I jul serveras internerna på fängelset säkerligen något helt annat, men årets julaftonsmiddag kan vara en av de sista i anstaltens snart 170-åriga historia. I höstas bestämde nämligen Kriminalvårdsstyrelsen tillsammans med regeringen att ett nytt fängelse ska byggas i Kalmar, och att det gamla ska läggas ner.

– Kalmaranstalten är landets äldsta så kallade cellfängelse som fortfarande är i bruk. Det är alldeles för gammalt för att man ska kunna bedriva modern fångvård där, och har varit på fallrepet i 30 år, men alltid fått fortsätta, säger Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet som skrivit avhandling om svensk fångvård, ”En välbyggd maskin, en mardröm för själen.”

En nedläggning av Kalmarfängelset innebär det definitiva slutet för svenska cellfängelser, en historia som började redan på 1840-talet, då riksdagen beslutade om att bygga nya fängelser i alla Sveriges residensstäder.

Det var en av de allra största reformerna under 1800-talet, och föregicks av het debatt kring fångvården, där dåvarande prins Oscar anonymt skrev den så kallade Gula boken.

– Boken fick osannolikt stort genomslag på riksdagens beslut, och man anslog 1,3 miljoner riksdaler, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara nio till tio miljarder kronor, berättar Katarina Kallings, antikvarie vid Sveriges Fängelsemuseum i Gävle.

45 nya cellfängelser byggdes mellan 1846 och 1880, och fängelset i Kalmar var ett av dem, det stod klart 1852.

Här är historien i några korta avsnitt:

Togs av riksdagen 1840-41, och innebar att alla landets residensstäder skulle få ett eget fängelse. De första stod klara 1846 i Linköping, Kristianstad och i Stockholm, vid Norra Bantorget

Förebilden var en internationell rörelse som utvecklades i USA och kallades Philadelphiametoden. Fångarna skulle ”förbättras” av fängelsevistelsen genom att hållas helt isolerade i egna celler. Där skulle de begrunda sina brott i ensamhet.

– Satsningen byggde på en gammal upplysningstanke om att förbättra människan, och man ville bygga modernt och hälsosamt, säger Roddy Nilsson.

– Allt var minutiöst uträknat, och fången skulle inte träffa någon. Det skulle vara ett humant system med ett modernt framåttänk, det måste man hela tiden komma ihåg och understryka, säger han.

– Men i slutet av 1800-talet tvingades man ändå ge upp de förhoppningarna.

Carl Fredrik Hjelm fick det stora uppdraget att rita de nya fängelserna. Han föddes 1793 och blev fortifikationsofficer i Karlskrona. Han studerade fängelser i bland annat England, Holland och Belgien innan han skred till verket.

Från 1845 hade han det formella uppdraget som chef för Byggnadskontoret vid Kungliga Fångvårdsstyrelsen och alla byggnaderna utformades ungefär likadant.

– Vilket uppdrag, säger Katarina Kallings.

– Han stred för att få in nymodigheter som han hade sett i Europa, till exempel vattenburen golvvärme. Jag tror att han dog i förtid 1854 eftersom han jobbade ihjäl sig, säger hon.

Inte ens fängelsemuseet i Gävle har någon bild eller teckning på honom.

Fängelserna var väldigt moderna för sin tid, och Carl Fredrik Hjelm drev bland annat igenom att det skulle finnas ett värmesystem med inbyggd golvvärme.

– Han ville också ha vatten och avlopp i cellerna, men där fick han ge sig, det blev i stället toalettbänkar med pottor, berättar Katarina Kallings.

Från början fanns drygt 100 celler i fängelset i Kalmar, men det var enligt Roddy Nilsson nästan aldrig fullsatt. Beläggningen gick upp och ned, men under nödåren 1867-69 dömdes många för stöld.

Celldörrarna stod omlott för att fångarna inte skulle kunna se varandra. Och längst upp i varje cell fanns ett litet fönster, men fångarna fick inte titta ut.

– Det var ett raffinerat system, och tanken var att fångarna aldrig skulle kunna få ögonkontakt med varandra, säger länsmuseets Richard Edlund.

– Vid inspektioner kontrollerades till och med att dammet låg kvar på fönsternischen, berättar han.

Fängelset byggdes som ett T i tre våningar med en öppen del i mitten. Vid huvudingången fanns en mer administrativ del, med kokerska och vaktkur. Och på andra våningen bodde fängelsedirektören och hans familj.

Kalmarfängelset var ett så kallat länsfängelse, och fångarna som satt där var småbrottslingar, dömda till kortare straff som slagsmål och stölder. Blev man dömd för allvarligare brott hamnade man på centralfängelse på Långholmen eller i Göteborg.

Fångarna fick sitta isolerade upp till tre år i en egen cell.

–Där skulle man sitta och ånga sina synder. Synen var djupt religiös, och i cellen fanns en psalmbok och en andaktsbok för fångar, berättar Roddy Nilsson.

Fångarna fick arbeta i sina egna celler, med allt från att tillverka borstar till att sprita ärtor.

– Det allra värsta var den enorma tristessen, många blev psykiskt sjuka av isoleringen, säger Roddy Nilsson.

Fångarna försökte trots isoleringen kommunicera på olika sätt.

– Från början fick fångarna sjunga med i psalmerna, men då det ledde till att de i stället sjöng meddelanden till varandra, fick de sluta sjunga, berättar Katarina Kallings.

Ett annat sätt var med knackningar i de tjocka väggarna enligt ett internationellt knackspråk.

– Lite som morse, säger Roddy Nilsson.

Kalmarfängelset var länge ett länsfängelse, och fångarna som satt där var småbrottslingar som var dömda för kortare straff, som slagsmål och stölder. Blev man dömd för allvarligare brott hamnade man på centralfängelse, som Långholmen i Stockholm eller i Göteborg. Men fångarna i Kalmar sattes alla i isolering i var sin cell, i upp till tre år.

På 1950-talet blev Kalmar ett interneringsfängelse där fångarna satt på obestämd tid. I dag är det en sluten anstalt där många är långtidsdömda, ofta för sexualbrott.

På Kalmarfängelset fann sju, åtta vaktkonstaplar, en direktör, en kokerska och kanske en vaktkvinna för de kvinnliga fångarna.

– Det satt även kvinnor i Kalmarfängelset, 20 procent av de dömda var kvinnor, berättar Roddy Nilsson.

Från början var det en liten personalstyrka, det behövdes inte så många eftersom fångarna var inlåsta nästan dygnet runt.

– Men det var väldigt många arbetstimmar. De kunde jobba 120 timmar i veckan, och deras familjer fick komma med mat till dem, berättar Katarina Kallings.

Kyrkan hade stort inflytande över synen på fångarna och fångvården. Varje söndag hölls gudstjänst och då öppnades alla celldörrar lite med hjälp av en kyrkhake, så att fångarna kunde höra prästen som stod i mitten och predikade.

– Då skulle fångarna stå i givakt innanför dörren i sina celler och lyssna på prästen som stod ute i mittskeppet, berättar Katarina Kallings.

Från början fick fångarna bara arbeta i den egna cellen, men framåt början av 1900-talet fick de flesta fängelser gemensamma arbetssalar. Ofta handlade det om olika legojobb, men eftersom Kalmar inte var så tidigt industrialiserat var det svårt att få in arbete som fångarna kunde utföra.

– Fångarna vid Kalmarfängelset arbetade länge inom skrädderi, dessförinnan tillverkades tändstickslådor, cirka 10 000 lådor per vecka. Under första och andra världskriget tillverkades mycket uniformspersedlar, berättar Katarina Kallings.

Cellfängelser hade sin höjdpunkt 1880-1910, och isoleringen började luckras upp runt första världskriget. Fångvården humaniserades under 1930-talet. men först 1945 kom en stor straffreform, som förbjöd fångvård i isolering.

– I juli 1946 öppnades därför samtliga dörrar på alla fängelser. Personalen var oförberedd, det var väldigt dåligt planerat av Kungliga Fångvårdsstyrelsen, och på en del fängelser blev det nästan upplopp, berättar Katarina Kallings.

– Men det var dödsstöten för cellfängelserna och välfärdsstatens intåg, säger Roddy Nilsson.

Clark Olofsson satt internerad på Kalmarfängelset 1973, samtidigt som även Janne Olsson satt där. Han avvek under en permission, medan Clark Olofsson försökte spränga sig ut ur sin cell, till Olsson som väntade utanför i en bil.

Clark Olofsson förflyttades till fängelset i Norrköping, medan Janne Olsson så småningom tog gisslan på banken vid Norrmalmstorg i Stockholm, det så kallade Norrmalmstorgsdramat. Då begärde han också att Clark Olofsson skulle släppas fri och föras dit, vilket också skedde.

Livstidsdömde och sedermera frisläppte Kaj Linna satt också på Kalmaranstalten. Han dömdes mot sitt nekande till ett rånmord i Kalamark utanför Piteå 2004, men fick resning i Högsta domstolen och frikändes 2016.

Fängelset i Kalmar är för närvarande en klass 2-anstalt med 57 interner. I oktober kom justitieminister Morgan Johansson (S) till Kalmar och meddelade tillsammans med Kriminalvårdsstyrelsen att det gamla fängelset ska ersättas med ett nytt, med plats för 300 interner.

Kommunen har köpt in ett markområde i närheten av Halltorp där man hoppas att det nya fängelset ska kunna byggas. Det nya storfängelset är tänkt att tas i bruk 2027 och ska ersätta den nuvarande Kalmaranstalten. Vad som händer med gamla fängelset är oklart.

– Byggnaden möjliggör inte längre en modern kriminalvård. Det är en byggnad som inte tillåter expansion eller större fastighetstekniska åtgärder alls, sade Niklas Bellström, chef för region öst på Kriminalvården till Barometern.

Det nya fängelset ska inte invigas förrän om tidigast sju år, samtidigt som bristen på platser inom kriminalvården just nu är skriande. Det betyder förmodligen att interner kommer att få fira fler jular på Kalmaranstalten. Men de slipper i alla fall gångna tiders pepparrotskött.