Frida Lindström: Frida Lindström: ”SVT:s nya kultursatsning blir en intern och enögd ankdamm”

Till sin form har programmet mycket gemensamt med satirsuccén ”Svenska nyheter” där man snackar och skojar om händelser från veckan som gått. Vid rodret sitter P3-profilen Christopher Garplind, och i första avsnittet hade han radiokollegan Linnéa Wikblad samt Emil Persson från ”Fördomspodden” vid sin sida. Det är tre kvicka, sympatiska mediepersonligheter som jag i andra sammanhang har stor behållning av. Men att som SVT marknadsföra dem som ”några av Sveriges vassaste kulturhjärnor” känns inte rättvist – varken mot dem eller mot de många författare, konstnärer, dramatiker, skådespelare, poeter, musiker och kulturvetare som finns i det här landet.

Garplinds sidekicks byts ut varje vecka, och programmet gästas under säsongens gång av Moa Wallin, Messiah Hallberg, Assia Dahir, Amie Bramme Sey, Evelyn Mok, Tone Schunnesson och Angelica Cisalli. Man kan fråga sig vad de har gemensamt, men det skulle nog gå fortare att redogöra för vad de inte har gemensamt. Den som följer de inblandade i sociala medier vet redan att många av dem umgås privat, eller i bästa fall figurerar i utkanten av varandras bekantskapskretsar. Dessutom har en rungande majoritet en yrkesmässig bakgrund på P3, vilket kan jämföras med hur många som själva är att betrakta som någon form av etablerad kulturutövare (en av dem, författaren Tone Schunnesson).

Problemet ligger inte i att dessa profiler var och en för sig skulle vara okvalificerade för uppgiften. Problemet ligger i den ofantligt tråkiga dynamik som uppstår när ett gäng personer från samma lilla ankdamm ska sitta och diskutera. Nog för att Kultursverige inte är hur stort som helst, men så här litet är det faktiskt inte. Varför inte kasta in Ernst Billgren, Tove Folkesson, Greekazo, Hanna Hansdotter, Johannes Anyuru, José González eller Suad Ali i studion? Varför inte bjuda in gäster som kan bidra med perspektiv bortom Mediesveriges mest retweetade 30-åringar? Varför inte diskutera kultur med någon som faktiskt försörjer sig på sitt skapande – utöver att svamla om samtidsfenomen i radio och på Instagram?

Likriktningen bland paneldeltagarna leder till grunda samtal och en intern jargong. Jag som tittare tar inte med mig särskilt många nya insikter från programmet, istället känns det mest som att jag tjuvlyssnat på en konversation mellan tre kompisar som sitter och dricker öl vid bordet intill. Avsaknaden av kontraster och intressanta möten är påtaglig. Den här typen av löst och ledigt snack lämpar sig betydligt bättre för en podd än för ett tv-program vars syfte är att erbjuda ”både sammanhang och oväntade perspektiv för att orientera sig i kulturvärlden”, som SVT själva beskriver det.

Med det sagt vill jag inte såga hela konceptet vid fotknölarna. Redan i första avsnittet fanns stunder då programmet glimrade till – inte minst i det röda mattan-inslag från Kristallen-galan där Christopher Garplind frågade välkända tv-profiler vad de gjort för att minska sexismen inom branschen, för att sedan följa upp med att be dem svara på vem som är Sveriges sexigaste kvinna. Den typen av djärv och samhällskritisk humor hoppas jag få se mer av.

”Cyklopernas land” kanske växer i sin kostym under säsongens gång. I och med att det spelas in ett nytt avsnitt varje vecka finns det alla möjligheter att laborera med upplägg och ingredienser. Då kan den enögda satsningen mycket väl få vem som helst att lyfta blicken.