Tänk efter lite nu. 50 år, det är väldigt lång tid. Vad minns ni av året 1974? Året då kompisarna i Mönsterås Blues Band bildade bandet.

Några svar på frågan. 1974 var året då Watergate-skandalen briserade, när Sverige gjorde succé i fotbolls-VM i Västtyskland, oljekrisen var ett faktum, Rubiks kub lanserades och Abba vann Eurovision Song Contest med ”Waterloo”.

1974 var också året då Mönsterås stoltheter, ett av Kalmar läns bästa liveband, Mönsterås Blues Band bildades. När gänget ställer sig på scenen för sin jubileumsspelning är tre av orginalmedlemmarna kvar – Mats Grönqvist, Peo Fahlström och Calle Engström. Trummisen Tommy Medner har suttit bakom trummorna i 28 år medan basisten, Viktor Johansson, är bandets rookie med blott tre år som medlem.

När väl publiken i den fullsatta salongen hittat sina platser och sorlet dämpats. Då rasar bandet igång med ”Nära till skratt” från den nya plattan ”Tåget går” som släpps just under jubileumsspelningen. Skivan är också lite av temat på den första akten av spelningen. Kul men också lite lite festdämpande. Den entusiastiska publiken är ju helt enkelt inte ”kompisar” med de nya låtarna än.

Men. Har man som Mönsterås Blues Band varit med i branschen i 50 år, då vet man hur en slipsten ska dras. När publiken efter fika eller pilsner åter fyller upp salongen, då är det som kvällens konferencier, Eva Bergquist, konstaterar – nostalgifest.

Nu radas bandet gamla hits och godingar upp efter varandra. ”Min bössa”, ”Lugna dagar” och tänder publiken och från denna minut är det party-party som gäller.

På scenen har gänget nu skruvat upp två-tre snäpp. Calle Engström och Mats Grönqvist sjunger och låter gitarrerna yla ut över salongen. När Grönqvist river av ”Drömde att jorden var platt” och Engström blåser loss i ”Industrigata” då kokar publiken av glädje.

Men inte bara publiken. Gänget på scen ler, skrattar och njuter. Jubileumsfesten blev verkligen den bluesfest som var målet. Mönsterås Blues Band visar på något sätt att gammal är äldst. Trycket i salongen är mäktigt och musiken fantastisk.

När själva konserten närmar sig sitt slut uppmanar Calle Engström alla som är på plats att följa med på efterfest/mingel på krogen intill. Där utlovas jam, god dryck och fullt ös till sent in på småtimmarna.

När spelningen avslutas med en tuff suggestiv tolkning av ”Solsken” då poppar den ständigt irriterande frågan upp igen. När länet har en liveband av MBB:s kaliber, hur kommer det sig att bandet aldrig fått vara en toppakt på Kalmar stadsfest? Helt obegripligt! Vem kan svara på varför?