Från kälkhockeylandslaget till IKO

Det är en lång väg från kälkhockeylandslaget till IK Oskarshamns J18-lag. Erik Vikström vet. Han tillträdde posten i augusti, men har ett långt förflutet som hockeytränare i bland annat Leksand, Vallentuna, Danmark, Mjölby och Björklöven.

Vikström insåg tidigt att han själv aldrig skulle bli en särskilt bra hockeyspelare och inledde karriären som hockeytränaren i 16-årsåldern. Kärleken till sporten har alltid funnits där.

– Jag var en jättebra andramålvakt, skrattar Vikström och fortsätter:

– Sedan sa Björklöven att de gärna ville behålla mig i föreningen och jag fick välja mellan att vara domare, materialare eller att bli tränaren. Då tyckte jag det var spännande att ha en Trygg Hansa-polo, kavaj, och stå och skrika på spelarna. Nu har jag väl mig mer hittat mig själv som tränare.

Efter många år som hockeytränare beslöt sig Vikström för att testa något annat.

– Jag hade gjort en resa i Mjölby i tre år och den fick ett litet abrupt slut. Domarna kunde inte riktigt tiden i overtime… och det kändes som att jag lagt all själ och hjärta i det uppdraget. Efter det hade jag inte riktigt energi att ta över något nytt lag, även om det fanns lite intressen.

Mitt i bedrövelsen efter att Mjölby missat en plats i Hockeyettan dök en annons om att Paraförbundet sökte en ny tränare till kälkhockeylandslaget. Vikström skickade in sin ansökan direkt.

Efter två intervjuer stod det klart att han fick jobbet.

– Först då insåg jag att okej: ingen kan åka baklänges, alla sitter i kälke och vi ska kvala till Paralympics som är ett av världens största idrottsevenemang. Då förstod jag att det inte skulle bli en ”walk in the park”. Sedan stod jag inför 12 000 personer i Sydkorea i en kostym snyggare än när jag gifte mig och tänkte: ”Wow, nu är jag inte Åsedas ishall”.

För den som inte är så insatt – hur funkar kälkhockey?

– Vissa kan gå, vissa går med protes, vissa har olika typer av benskador, vissa är födda med ryggmärgsbråck, någon har varit med om en trafikolycka och blivit av med benen. Då klassas man i olika typer av handikappklasser och därefter kan man bli uttagen i landslaget.

Vikström tog Sverige till Paralympics och ledde sedan laget till en sjundeplats. En av de största framgångarna i just kälkhockey på många år. Nu brinner han för att utveckla IK Oskarshamns J18-lag, som siktar på att ta steget tillbaka till landets högsta serie – J18 Elit.

Och det har börjat bra. Laget är nio matcher in på säsongen fortfarande obesegrat och har redan säkrat en plats till allettan som inleds om ett par veckor. Vikström lockades av utmaningen.

– Jag har haft kontakt med Daniel Stolt under åren och har tidigare haft diskussioner om ett jobb i Vimmerby. Nu hörde han av sig och jag lockades av deras spelsystem, man får tänka om och nytt. Här följer vi samma spelplan från a-laget till J18. Sedan får man alltid förfina, spelarna i mitt lag håller inte samma klass som de i a-laget. Jag gillar att man får svettas lite grann, säger Vikström och fortsätter:

– Sedan är det skönt att bara få vara tränare här. I Danmark gjorde jag allt och i Mjölby gjorde jag väl allt utom att spola isen, haha. Jag kan vända mig till någon och fråga och det finns en organisation.

Hur skulle du beskriva dig själv som tränare?

– Väldigt social, kunnig och jag tycker att jag är närvarande, ser individen före spelarna. Man får har respekt för att det är unga individer som flyttat hemifrån och för mig är det viktigare att veta att de fått mat i magen för då kan de leverera på isen. Det är viktigare att fråga hur de mår, om de pratat med mamma och pappa än att prata om back- och forecheck.

Det är viktigt?

– Det tycker jag. Mår människan bra mår spelaren bra. Jag vill vara där för spelarna. Det tror jag kan spegla av sig på laget.

Vad är ditt ”mission” den här säsongen?

– Att ta tillbaka laget till elit. Det visste jag om redan när jag skrev på och det hade jag koll på när jag skrev på. Jag attraheras av det jag får chansen att göra – och gillar utmaningar.

Hur viktigt är det att få upp laget i elit?

– Jag tror att det skulle vara bra. Vi blir lite mer attraktiva, hör hemma i elit och är ändå en SHL-föreningen. Och det är mitt uppdrag, men samtidigt får det inte kosta för mycket, killarna får inte känna att de inte blir sedda och det gäller att ha en bra balansgång. Men målbilden är att vi ska stå på en is någonstans och ha en tv-puckshög.