Mannen är klädd i vita handskar, linne och vida byxor, vars tyg knappt hänger med i de snabba vändningarna. Han pausar bara för att sippa Redbull, och dansar till lamporna tänds.

Det här hade kunnat vara vilken fredag eller lördag som helst på Palace mellan åren 2000–2014. Det var under den här tiden som han blev den mytomspunna figuren ”Palacemannen”.

Ett tag var han så pass ett med stadens uteliv att Linnéuniversitetet informerade sina nya studenter om hans existens på en lista med namnet ”Kalmaritiska för nybörjare”, där de förklarade hur kalmariter uttalade olika ord. Facebook-grupper skapades till hans ära och än i dag kan man läsa blogginlägg från 2010-talet där människor, smått lyriskt, berättar om att de hade skådat honom under den senaste utekvällen.

I år är det tio år sedan hans identitet blev ”avslöjad”, på en dåvarande Kalmar-sajt. Nyheten slog ned som en bomb och sidans förra besöksrekord var ett minne blott – men huvudpersonen själv minns inte så mycket av just den händelsen.

– Jag är inte den pratgladaste människan och när jag är ute bland folk så är jag ganska reserverad. Det har säkert bidragit till att människor har hittat på sina egna historier om vem jag är. Men att öppna dansgolv, det har jag aldrig haft några problem med. Gud vet hur många det har blivit.

Har du märkt av hypen runt dig genom åren?

– Nu har det lugnat ned sig men förut när man var ute var det mycket tissel och tassel bakom ryggen och folk sprang runt och smygfotade med sina mobilkameror. Kändisskapet har två sidor.

Vi har åkt upp till norra Öland för att träffa Björn Sturesson, som han egentligen heter. I den lilla byn Källa äger och driver han en bilverkstad sedan många år tillbaka.

– Den förra ägaren brukade säga att här lagar vi allt från synålar till lokomotiv, inklusive flygmaskiner, och så är det väl än i dag, säger han och skrattar.

Här bodde han även när han dansade i Kalmar varje helg, då körde han den dryga timmen upp och ner för att köra sina träningspass, som han uttrycker det.

– Jag brukade åka hemifrån vid nio-snåret så att jag kunde gå på vid halv elva, säger 48-åringen, som till en början samåkte med två andra men när de senare blev ett par, och hellre stannade hemma, fick han dansa vidare själv.

Trots att han har blivit känd som Palacemannen var det långt innan den nattklubbens dagar som han intog Kalmars dansscen. Det är ungefär 30 år sedan han som 16-åring hittade hem på dåvarande Rederiet, som sedermera bland annat gick under namnen Broadway och Fula fisken.

– Det var där jag upptäckte att jag älskade att dansa, det bara kändes så rätt. När jag började karriären var det enkeltakt som gällde och jag studsade väl som alla andra byfånar. Men helt plötsligt kom jag in i det och började dansa i dubbeltakt, då fick jag ett helt annat flyt i dansen, säger han och tillägger:

– Jag är självlärd men man har ju tittat en del på andra som man har försökt att kopiera. Men jag har fått min egen dansstil, jag hittade någonting som funkade för mig.

Andra har i sin tur försökt att kopiera Palacemannen – med blandat resultat.

– Det är få som har lyckats, konstaterar han.

Fick du många hyllningar för din dans?

– Både och. Just för att jag kunde dansa och syntes så var det ganska många som störde sig på mig och försökte göra sig roliga på min bekostnad. Jag har varit ganska trött på småpojkarna, det var de som försökte förstöra mest.

Men det fanns ett ställe som var hans frizon – Monday bars 40-timmars trance-kryssningar till Riga och Tallinn.

– Hela båten var som ett dansgolv och där var jag inte en udda fågel. Det var på en sådan kryssning som jag slog mitt dansrekord. Jag dansade i 16,5 timmar i trance-tempo, som är 138 till 140 bpm. Jag ville egentligen dansa vidare men fötterna ville inte, sedan kunde jag inte gå på två dagar.

Trance är hans favoritmusik men med åren har det blivit allt mindre av den varan på uteställena.

– Den dog ut och det blev mer house, det funkar men det är lite väl långsamt för min smak.

Palace drog sin sista suck 25 januari 2014. Magnus Ohlsson tog över nattklubben 2003 och gjorde den till Kalmars största livescen. Artister som The Hives, Robyn och The Ark var där, men digitaliseringen kom ikapp framgångssagan. Skivbolagen sålde färre plattor och därför höjdes priset på spelningarna. Från att ha kunnat boka Mando Diao för 40 000 kronor blev det i stället 100 000 kronor, berättade Ohlsson 2014.

Den givna frågan till Björn Sturesson är ju om han saknar Palace.

– Jag saknar Statt (Stadshotellet) och gamla Karlssons (Baronen). Palace var opersonligt, det var för stort. Strand i Borgholm älskar jag däremot, på sommaren brukar jag fortfarande vara där, säger han, och ger sedan sin syn på dagens partyliv i Kalmar:

– Det är ingen rolig stad att gå ut i längre, man ska bara sitta på en pub och dricka öl och det är inte min grej. Harrys dansgolv på övervåningen funkade men de dansgolv som finns i dag tycker jag är mer loungegolv.

I Björn Sturesson bilverkstad, som byggdes på 1940-talet, finns det goda möjligheter till att ta sig en sväng om – i buss-delen är det speciellt lätt att föreställa sig en fest utan dess like. Tv-serien Macken med sina sång- och dansnummer hade kunnat spelas in här bland Volvo 140:s, verktyg och bildäckstorn. Men det blir tydligen sällan några spontan-moves.

– Jag lyssnar på P4 så det är inte så mycket dansmusik.

Hade du kunnat tänka dig att vara dansare till yrket?

– När jag var yngre hade jag drömmar om att åka till Ibiza och jobba som gogo-dansare, men jag brukade alltid jobba på somrarna så det blev aldrig av.

Senast han var ute och dansade var på Olearys i Kalmar hösten 2019 – pandemin och en skada har kommit emellan.

– Fredag den 13 mars förra året skadade jag foten här i verkstaden, så det värker fortfarande när jag går.

Hur har det påverkat dig att inte kunna dansa?

– Den här har växt, säger han och tar sig på magen. Men jag har dansat så mycket i mina dagar så jag har inte saknat det så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Förr om åren kunde jag få abstinens, men inte nu längre.

Men han hoppas att han ska kunna dansa vidare och det finns en grej som han skulle vilja uppleva igen.

– När jag var runt 18 hamnade jag som i trans vid ett danstillfälle, det var ett sådant lyckorus. Den euforin skulle jag vilja känna en gång till. Och jag hoppas att Strand kan ha öppet i sommar så att jag kan börja motionera lite igen.

Har du något råd till någon som vill dansa men som inte vågar?

– Håll dig relativt nykter och våga vara dig själv. Det har en annan varit, jag bar alltid mina scenkläder, trance-klädseln med typisk 70-talslook. De flesta bilder som finns på mig är i de kläderna.