Det som varit genomgående bra i båda matcherna är offensiven. IKO skapar mycket, har ett eget, kreativt spel och har vunnit skotten relativt klart i båda matcherna.

Zohornakedjan och Fredrik Olofsson-diton turas om att lokomotivdra laget offensivt. Det är bredd på spetsen. Många spelare kan göra det lilla extra, dra sin gubbe, slå den oväntade passningen. Det finns en skicklighet i laget, även om det borde blivit minst ett par mål till på alla chanser som skapades.

Men även om viss killerinstinkt, direkthet, desperation och sikte saknades, så är jag rätt säker på att IKO-tränarna var tillfreds med vad de såg mot Malmö.

Det finns höjd, kvalitet, fantasi och grundskicklighet anfallsmässigt, som jag inte sett de två tidigare SHL-säsongerna.

Men det är ju som ordstävet säger: en bra offensiv vinner matcher, en solid defensiv vinner mästerskap. Eller, om ni så vill, säkrar SHL-kontrakt.

För det var ju det här med den andra huvudbeståndsdelen i ishockey.

Försvarsspelet, defensiven.

En sak som ingår i de begreppen är att inte dra på sig utvisningar och framför allt att inte släppa in mål om man nu ändå gör det. I premiären drog IKO på sig fem utvisningar och släppte in tre mål. På torsdagskvällen gjorde Malmö två mål på fyra powerplay. IKO är sämst i SHL i numerärt underläge. Håller icke.

Två av målen mot Malmö får dessutom beteckna som rena bjudningar.

Vid 0-1 räknade IKO-spelarna fel, frångick systemet och gick totalt bom i markeringen, varpå Carl Söderberg enkelt kunde vinkla in pucken.

2-3-målet – när IKO hade powerplay – var etter värre. Lukas Pilö – som är bra framåt, men har det kämpigt i egen zon – och Cam Brace strulade på offensiv blå och bjöd Christoffer Forsberg på ett fritt läge. Dock tycker jag att Tim Juel ska ta den pucken med tanke på att Forsberg bara hade backhand som avfyringsalternativ och enkom bortre hörnet att avsluta i.

Två totala bjudningar, ett allmänt darrigt försvarsspel och i slutet av dagen skulle jag säga att Malmö vinner den här matchen för att de – även när de sätts under hård press – är solidare än IKO i egen zon.

Samtidigt kan jag ha viss förståelse att allt inte sitter än. Bortsett Brian Cooper och Philip Samuelsson är alla backar som spelat hittills nya. För de flesta är det också en nivå upp mot vad de varit med om tidigare.

Givetvis skulle den här ganska gröna backbesättningen inte må dåligt av en erfaren fältherretyp som kan avlasta Brian Cooper, men jag tror att sportchef Thomas Fröberg vill avvakta och ge sina backar chansen över lite tid innan han agerar.

• • •

Nu väntar ett i hockeysammanhang – ni minns fyra matcher på fem dagar och sådant i slutet av förra säsongen – evighetslångt uppehåll, med anledning av att en hel hoper matcher har flyttats, för att lagen ska kunna fylla sina hallar när restriktionerna släpps den 29 september.

För IKO:s del innebär det att nästa match spelas först om en dryg vecka, nästa lördag, när Frölunda kommer till Be-Ge Hockey Center.

Jag skulle föreslå att samtliga spotlights under uppehållet riktas egen zon, evigt nötande av allmänt safety first-tänk och ryggmärgsdefensiv.

Det handlar om att hitta vägar att vinna.

Den vägen går sällan via givmilt, darrigt försvarsspel och att snitta över fyra insläppta mål.