Frida Lindström: Latitud 57 är en svinbra festival – som fler kalmariter borde upptäcka
Innan jag åkte upp till Oskarshamn frågade jag några Ölands- och Kalmarkollegor om de någonsin besökt Latitud 57. Nej, blev svaret. Samma tongångar möttes jag av i mitt kompisgäng. Varning för anekdotisk bevisföring, men min slutsats är följande: trots att festivalen bokar stora artister tycks södra länets invånare inte ha hittat hit. Det är obegripligt. Är utbytet mellan Kalmar och Oskarshamn inte bättre än så?
Årets lineup var stark. Namn som Molly Sandén, Darin, Sven-Ingvars, Theo, Avantgardet och The Wannadies lockade mängder av människor till Brädholmen under helgen. Jag hängde på låset och har sedan fredagseftermiddagen sett om inte hela, så åtminstone delar av varenda konsert. Det har varit en ynnest. Oavsett vad man tycker om musiken går det inte att komma ifrån att bokarna gjort ett bra jobb. Blandningen var klockren för den här typen av evenemang.
Båda dagarna inleddes med något för den yngre publiken. Barn i alla åldrar diggade loss till Theo och Smash into pieces och det var full rulle på lekområdet ända in på tidiga kvällen. En riktig familjefest. Sedan byggdes stämningen upp successivt och publiken blev allt större fram till de stora dragplåstren gick på scen vid 21.30. Där nåddes klimax. Därefter lämnade barnfamiljer och en del äldre besökare området, och stämningen blev mer nattklubbsaktig. Detta upplägg fungerade mycket bra, liksom förflyttningarna mellan de två scenerna som hela tiden flöt på.
Överlag var jag imponerad av logistiken. Många festivaler har mött sitt öde av en och samma anledning – de tar på sig för stora skor och klafsar rakt ut i klaveret. På Latitud har man inte gått i den fällan. Här försöker man inte bli något man inte är, utan satsar istället på att bli bäst inom sin genre. Evenemanget är precis lagom omfattande, festivalområdet är lätt att ta sig runt och man har byggt upp en väl fungerande infrastruktur där besökarna kan röra sig fritt mellan scener, barer och matställen. Vakter och poliser finns enkelt till hands och – plus i kanten – det finns ett tält där man när som helst kan gå och dricka en mugg vatten.
Musiken, då? Festivalens bästa framträdande står Molly Sandén för. I min recension kan du läsa mer om det. I övrigt hade jag roligast vid den lilla scenen. En för mig ny upptäckt var Oskarshamnsbandet Gamkören som bjöd på ett jäkla röj med känsla, passion och pulserande intensitet. Indiemusik när den är som allra bäst. Nybrorockarna i Avantgardet var lika energiska som vanligt och Rasmus Arvidsson vred ur både sig själv och publiken som en disktrasa. Fantastiskt. Lördagens spelning med Ludwig Hart blåste hatten av oss allihop. När han och körsångerskan Mikaela Holmberg sjöng tillsammans såg man mängder av förbluffade blickar utbytas i folkhavet. Vilka röster! Låt mig gissa att många la till en ny artist i sina spellistor när de kom hem den kvällen.
”Låt er inte luras av att Oskarshamn är en mindre stad. Här vet man uppenbarligen hur en festival ska arrangeras.”Frida Lindström.
Ellen Krauss spelning på den stora scenen var habil men hade kanske gjort sig bättre i ett mindre format. Trots ”Så mycket bättre” i ryggen är hon ännu inte så stor att hennes musik fyller ut det gigantiska utrymmet. The Wannadies, vars publik var ungefär lika stor som Ellens, bjöd däremot på ett rejält drag som krävde sin plats. Här var medelåldern av förklarliga skäl lite högre, men vem har sagt att 70-talister inte kan dansa? Inte jag, i alla fall.
Sven-Ingvars drog storpublik men det blev inte så mycket pardans som jag hade hoppats. Maskinen, som spelade sent på fredagsnatten, var fenomenala. Säga vad man vill om Frej Larsson och hans provokationsmetoder – när det kommer till att rappa är han en ohotad mästare. Vilket jäkla hantverk. Tillsammans med kollegan Afasi rev han stället.
Latitud 57 är och förblir oskarshamnarnas festival, men jag förundras alltjämt över hur Kalmarborna lyser med sin frånvaro. Här spelar några av Sveriges största artister en knapp timme bort, och många verkar inte ens veta om det. När jag var 16 år lyckades jag (efter månader av påtryckningar, skall erkännas) övertala mina päron om att få åka till Hultsfredsfestivalen. Jämfört med den krigszonen är Latitud 57 en walk in the park. Här hade jag gladeligen sett att mitt eget framtida barn gör sin festivaldebut – även om det givetvis förekommer skit på alla större evenemang.
Så till nästa år vill jag se åtminstone några ytterligare KLT-bussar fulla med peppade kalmariter. Låt er inte luras av att Oskarshamn är en mindre stad. Här vet man uppenbarligen hur en festival ska arrangeras.
