Svenska glasets nya stjärna finns i Boda Glasbruk: ”Någonting måste provocera”

– Fy fan alltså, jag har så mycket att göra att allting bara snurras ihop.

Orden är Hanna Hansdotters, men trots det tydliga budskapet låter hon inte det minsta stressad. Förberedelserna inför hennes soloutställning ”Rabbit Hole” på Kalmar konstmuseum närmar sig sitt slutskede, och det har på många sätt varit en annorlunda – och ovanligt intensiv – process.

– Vanligtvis brukar man planera en utställning i kanske ett och ett halvt år, men nu skulle vi få ihop det på en och en halv månad. Så det har varit en stor omställning. Allt blev bestämt i sista sekund så jag har fått inkludera en massa andra människor och jobba på ett annat sätt än jag brukar.

På grund av coronaviruset valde Kalmar konstmuseum att ställa in den planerade internationella samlingsutställningen som skulle ha visats i sommar. I stället frågade man Hanna Hansdotter om hon ville ställa ut, och trots en utmanande kort deadline tackade hon ja.

– Innan har jag jobbat mycket med glasskulpturer och nu kommer det vara mer installationsmässigt. Jag har undersökt min egen process och estetiken runt den – vilka moment den har och hur de kan representeras i utställningen utan att det blir för pedagogiskt. Min ingång har varit att jag tolkat industriella tekniker ur ett samtidsperspektiv – hur repeterar man ett objekt utan att det blir likadant varje gång? Jag har jobbat med mycket tankar kring repetition i utställningen.

Vem är egentligen Hanna Hansdotter? Den som är intresserad av glaskonst – eller samtidskonst i allmänhet – har sannolikt inte missat henne. Med sina svulstiga och färgstarka skulpturer har hon uppmärksammats såväl utomlands som hemma i Sverige, vilket än en gång riktat strålkastarljuset mot Boda Glasbruk. Det är nämligen där hon är stationerad.

Men att hon skulle bli glaskonstnär var långt ifrån självklart, och beror faktiskt mest på en tillfällighet.

– Jag var ändå ganska gammal när jag började, 23–24 år. Jag jobbade på en bensinstation i Oslo och kände att gud, jag måste göra någonting med mitt liv. På sommaren var jag hemma hos min morsa i hennes sommarstuga och såg något klipp på tv:n, det kanske var från Kosta till och med. Jag tänkte bara ”ja, det där blir det”.

Och så blev det. Dagen efter ringde hon till Kosta glasskola, men fick höra att det inte fanns några platser kvar inför höstens terminsstart. Ett år senare gjorde hon ett nytt försök, och påbörjade strax därpå sin utbildning. Därifrån tog hon steget vidare till Konstfack, och i dag arbetar hon heltid som konstnär.

– Jag har alltid varit praktiskt lagd och det var inte aktuellt med en teoretisk utbildning. Jag kände att jag måste göra någonting fysiskt, jag måste hantverka. Men det hade nog lika gärna kunnat bli metall eller trä eller textil. Att det blev just glas var nog en väldig slump.

Trots att hon nu arbetat med glas i flera år är det inte främst materialet i sig som tilltalar henne. Istället återkommer hon till något vi pratat om tidigare – nämligen skapandeprocessen.

– Jag tycker mer om förarbetet, att göra formar och jobba i negativ och andra material. Och glas är omständligt, det gillar jag. Det betyder att man verkligen måste vara engagerad för att göra det här. Men det jag föll för från början var just processerna.

Hon utvecklar vidare:

– Jag har alltid varit otålig som människa – snabb, hetsig och kanske lite jobbig. Jag tyckte att glaset var jobbigt, och det gick fort. Det passade mitt temperament väldigt bra, speciellt på den tiden. Det har varit bra för mig.

Sin inspiration hämtar hon från många ställen – allt från arkitekturhistoria till färger, former och människor.

– Det behöver vara någon slags krock för att ett verk ska kännas intressant. Kontraster, så det uppstår en friktion. Jag tycker att det taktila är väldigt viktigt, alltså hur något upplevs genom kroppen. Det viktigaste är att de färdiga objekten säger någonting.

En gång fick hon höra från en prefekt på Konstfack att ett av hennes verk var ”för mycket”. Det är en beskrivning hon känner sig tillfreds med.

– Ja, för då är det ju någonting som skaver – eller hur? Det värsta med objekten är om de blir för tillfredsställande. Någonting måste provocera, någonting måste kittlas så att vi utmanas och utvecklas. Det handlar nog om att jag gillar ytterligheter – att det blir för glansigt, för guldigt eller för kitschigt. Det blir ett sätt att kommentera det överdådiga.

Hanna Hansdotters liv är fullt av kontraster. Efter arbetsdagen i ateljén på The Glass Factory åker hon hem till gården i Skruv där hon bor tillsammans med sin son. Att ta hand om såväl huset och trädgården som djuren och sonen är något helt annat än att arbeta konstnärligt. Men det är också nödvändigt för att hålla rastlösheten stången.

– Det fungerar jättebra, man får ställa om lite när man kommer hem och då är det hus- och djurgöra som ska ordnas med, vilket jag tycker är väldigt skönt. Jag behöver bli bortkopplad från mitt arbete och tycker om att separera det från min vardag. Det handlar nog också om att göra saker som inte blir någonting, att det inte skapas något fysiskt. När man hela tiden håller på att materialisera världen behövs det andra grejer.

I kölvattnet av den rådande coronapandemin har hon dessutom införskaffat två nya familjemedlemmar.

– Jag har aldrig haft så mycket att göra som jag skulle haft den här våren, jag hade jättemånga olika projekt på gång. Men på två dagar blev allt inställt. Det bara försvann. Då åkte jag hem och köpte en häst och en åsna och tänkte att nu blir jag heltidsbonde istället.

Hon skrattar:

– Skämt åsido, det fanns planer på åsnan och hästen redan innan men nu blev det verkligen att det fanns tid. Mitt privatliv betyder väldigt mycket, och mitt enda intresse är inte att vara konstnär. Jag har massa andra intressen också.

Att vara framgångsrik konstnär och samtidigt värna om sitt privatliv kan stundtals vara en utmaning. Hanna Hansdotter berättar att de gånger hon tvivlar på sin yrkesbana har det oftast att göra med den offentlighet som på sätt och vis kommer på köpet.

– Ja, men typ sådana här grejer. Att göra intervjuer. Jag vet inte, det känns offentligt på något sätt. Jag förstår själva grejen men tycker att det är lite jobbigt.

Känner du att det innebär något slags hot med den privata sfären?

– Hmm... nej, man får balansera upp det där på något sätt. Nu bor vi ju ute i skogen i Småland så vi har det väldigt lugnt. Man behöver jobba med olika balanser och vara i sammanhang där man mår bra.

Trots pågående pandemi och en vår full av inställda åtaganden ser både sommaren och hösten ut att bli betydligt mer intensiv för Hanna Hansdotter. I slutet av maj invigdes samlingsutställningen ”Palatset” på The Glass Factory – där hon är en av utställarna. Efter ”Rabbit Hole” på Kalmar konstmuseum är tanken att flera av vårens evenemang ska äga rum, och det innebär allt från konstmässor till utställningar i både Ronneby och Barcelona. Men basen, den vill hon ha i Boda Glasbruk även framöver.

– Jag trivs jättebra här och tycker om att det rör sig en massa folk. Det har flyttat hit en del människor och The Glass Factory är verkligen en plats som förtjänar mycket respekt. Jag är så sjukt tacksam för att få vara här.