Frida Lindström: Frida Lindström: ”Det är utan tvekan den fulaste platsen i Kalmar”
Jag växte upp i Lindsdal. Det är en plats som alla andra. Där finns villor, radhus och lägenheter i olika storlekar. Där bor barnfamiljer och pensionärer, höginkomsttagare och sjukskrivna. Det finns flera förskolor, två mellanstadium och ett högstadium. Och så finns det ett centrum också. Matbutiken som ligger där är anmärkningsvärt bra, pizzerian rullar på och biblioteket har nya öppettider. Det är trevligt. Allt är frid och fröjd. Men det finns ett problem: Sedan några år tillbaka är Lindsdal centrum kanske den fulaste platsen på jorden.
Handlar det om förfall? Nej. Skadegörelse? Inte alls. Jag tror snarare att någon på samhällsbyggnadskontoret nickade till vid sitt tangentbord och råkade skicka iväg en halvfärdig skiss till byggherren. Under 2000-talet genomfördes nämligen någon typ av satsning, som innebar att platsen under flera år var en enda renoveringsröra. ”Jaja, det blir väl bra när det är klart”, muttrade jag irriterat de gånger jag var hemma på besök och tvingades sicksacka fram mellan avspärrningar och tillfälliga lösningar.
Lustigt nog märkte jag inte när det blev färdigt. Länge, länge trodde jag att de anskrämliga byggnaderna bara var något slags husgrund, att de skulle täckas med riktiga fasader lite längre fram. Dessvärre hade jag helt missuppfattat konceptet. Tiden gick och inget mer hände. Än i dag är de bländvita väggarna med dekorativt dammgrå partier en verklighet vi lever i.
Nu vill jag inte påstå att platsen var bedårande vacker innan, men den hade i alla fall lite hjärta och själ. Jag minns de charmiga, grönbetsade trähusen med röda fönsterkarmar. Torget var stort och öppet med buskage och rabatter inramade av roströda tegelformationer som mina barnafötter klättrat på tusentals gånger. Sikten var fri från Ica bort till biblioteket och det stod en gul liten lotteribod framför pizzerian. Det såg inte mycket ut för världen, men det var en plats att mötas på. En plats att leva sitt liv.
I dag möts man av stora, vita huskroppar så ovälkomnande att jag i ren förskräckelse lägger benen på ryggen redan före parkeringen. När jag gick på fritids byggde jag små husmodeller av sladdriga A4-papper och placerade ut intet ont anande legogubbar i dem. De gula huvudena såg ut som utomjordingar i den nakna, färglösa miljön. Så känns det. Jag är en sådan legogubbe. Torget är stympat och byggnaderna överdimensionerade. Fasaderna liknar kantiga gipsskivor och den enda färgklicken är de röda siffrorna som förkunnar matbutikens extrapriser. Gud, så deprimerande. Miljonprogrammen från 1960-talet känns med ens käcka och upplyftande.
Jag motsätter mig inte upprustningar och moderniseringar i allmänhet – visst är det härligt med en stor och välfylld livsmedelsbutik och självklart ska den samhällsnära servicen få tillgång till rymliga och funktionella lokaler – men det rättfärdigar ju inte att man gör estetiska val från helvetet. Lindsdals centrum ser mer ut som ett mentalsjukhus än ett mentalsjukhus gör. Byggnaderna är som baracker fast utan hjul. De liknar något byggarbetarna bor i medan de bygger de riktiga husen.
Jag säger ofta att jag bor i en av Sveriges vackraste städer, men varje gång jag sätter min fot i Lindsdals centrum uppstår kognitiv dissonans i min hjärna.
Det är utan tvekan den fulaste platsen i Kalmar.
Kanske på hela jorden.
”Lindsdals centrum ser mer ut som ett mentalsjukhus än ett mentalsjukhus gör. Byggnaderna är som baracker fast utan hjul. De liknar något byggarbetarna bor i medan de bygger de riktiga husen.”Frida Lindström
