”Det var som en begravning”

I lördags publicerade Barometern ett reportage om Volvofabriken i Kalmar för att uppmärksamma 25-årsdagen av nedläggningen. På en av bilderna rullar Krister Amnér ut den sista Volvon utsmyckad med en sorgkrans.

Krister Amnér blev förvånad när han såg bilden och skrev en kommentar på Barometerns Facebooksida: ”Det var en tråkig dag när jag körde ut sista bilen”. Han tycker det känns konstigt att det redan gått så många år.

Bortsett från sorgedagen den första juni 1994 minns Krister Amnér Volvotiden som en tid av glädje och god kamratskap.

– I början tänkte jag ”jag blir nog kvar här i bara ett år ”. Men så märkte jag att ”kompisandan” var så bra och då tänkte jag ”äh, jag blir kvar ett år till”. Så blev jag kvar där i tio år, ända till slutet.

I dag arbetar Krister Amnér som trafikledare på Bergkvara buss i Borgholm där han trivs väldigt bra. Men den gamla arbetsplatsen ligger honom varmt om hjärtat och han beskriver den sorg han kände när bilen rullades ut ur fabriken för allra sista gången. Utanför fabriken stod ledsna anställda för att ta farväl av arbetsplatsen. Volvon var prydd med både sorgkrans, kors och dödsannons.

– Det var som en begravning, verkligen en riktig begravning, säger han.

Mannen som gjort Volvons sorgkrans är Ingemar ”Kalle” Karlsson som jobbade på Volvo i 20 år.

– Ja, 20 år, 2 månader och 22 dagar för att vara exakt, säger Ingemar Karlsson.

Han berättar att han gjorde kransen för att markera hur sorgsna och bittra de anställda kände sig.

– Jag visste att det här skulle komma ut i tidningar och tv. Jag ville visa dem vår sorg.

Stommen tillverkade han av ett bromsrör som låg i en skrotlåda och blommorna plockade han tillsammans med sina arbetskamrater.

Ingemar Karlsson berättar att det var en tung stämning när de hängde kransen på den sista Volvon.

– Det var så sorgset. Fullvuxna människor stod och grät, säger han.

Trots sorgen över nedläggningen finns det många glada minnen från tiden på Volvo. Ingemar Karlsson vittnar också, precis som Krister Amnér, om den goda kamratskapen. Han berättar att alla ställde upp för varandra om det var någon som behövde hjälp.

– Det fanns alltid hjälp att få om man hade fel på bilen eller om något gått sönder hemma, säger Ingemar Karlsson.

På rasterna spelade arbetskamraterna plump, åt macka och drack kaffe.

Ingemar Karlsson har jobbat med diverse sedan han slutade på Volvofabriken bland annat med att röja vandringsleder för länsstyrelsens räkning. Men Volvo var alltid nummer ett.

– Det var en social och rolig tid. Vi hade också mycket hyss för oss, säger han och skrattar.

En del av den kamratskap som fanns på Volvo får Ingemar Karlsson uppleva ibland eftersom han fortfarande umgås med en av de gamla jobbarkompisarna. Nästa vecka ska de ut och fotografera djur och natur tillsammans.