Kalmars jägarinnor är tillbaka – på scen: ”Längtat efter en återträff”

Jenna, Linden, Jossan, Sudden och Eva Zackrisson är Kalmars jägarinnor i boken med samma namn. Det är slutet av 90-talet, de går på gymnasiet och står utanför det normativa Kalmarlivet. Sin identitet söker de i utanförskapet och varandra med mantrat ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga”.

Romanen kom 2014 och Kalmarbördiga Tove Folkesson hyllades för sin poetiska prosa. Boken följdes upp av ”Sund” (2015) och ”Ölandssången” (2017) där läsaren fortsätter att följa Eva Zackrisson genom livet. Tove Folkesson har fått flera priser för böckerna, bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris och Svenska Akademiens pris.

Tio år efter succédebuten har Folkesson återvänt till sina jägarinnor och skrivit manus till pjäsen ”Jaktlycka” för Byteatern Kalmar länsteater. Pjäsen är en fri uppföljning och handlar om fyra vänner som 20 år efter studenten återförenas i Kalmar för en begravning. Två av dem bor kvar i Kalmar och umgås regelbundet, en bor i USA och den fjärde bor någonstans norrut i Sverige.

Premiären för ”Jaktlycka”, den 5 oktober, närmar sig. Vi träffar hela teamet bakom pjäsen på Byteatern och efter att en intensiv scen har spelats upp, när de fyra vännerna ses igen efter 20 år på restaurangen Ernesto, förklarar Tove Folkesson hur pjäsen föddes.

– Det började med en idé från teaterns håll, ”ska vi be Tove skriva någonting?”. Det ska handla om Kalmar och utspela sig i vår region, på vår plats, i vår samtid. Så då började jag tänka ganska fritt utifrån det och hamnade faktiskt tidigt i de här böckerna som jag har skrivit, trilogin som börjar med ”Kalmars jägarinnor”. Jag har haft en längtan efter att få skriva om en återträff. Jag hade någon slags skiss där jägarinnorna möts med anledning av en väldigt sorglig begravning. Jag tyckte att det hände så fina grejer i de dialogerna.

Men Tove Folkesson betonar att pjäsen är en ny skapelse.

– Jag skriver om människor i min samtid, om att vara kvinna mitt i livet. Boken slutar med att de står på studentflaket och skriker ”Fy fan vad vi är bra” och ”My future is so bright I gotta wear shades”. Hur möter man upp det när livet har utsatt en för saker? De ska mötas 20 år senare och försöka stå för det som livet har gjort med dem. Det var väldigt roligt att gå tillbaka till jargongen. De har ju med sig någon typ av jargong och det tror jag att man uppskattar mer och mer i livet. Att vara med människor som verkligen har känt en länge. Någonstans längtar vi alltid efter dem som kan klä av oss allting och där vi kan stå utan mask.

Kalmarkoppling har också pjäsens regissör Elin Skärstrand. Hon bor i Stockholm och är konstnärlig ledare för Månteatern, men föddes i Kalmar och bodde i stan till 15 års ålder.

– Jag växte upp i Kalmar under samma tid som Tove. Jag visste vilka jägarinnorna var. Så det finns ju en stor igenkänning för mig i många delar av det här verket. Kalmar är min hemstad och hemlängtan tror jag alltid bor i oss alla så på något sätt har det varit förlösande för mig att gå runt här i stan. Det relaterar så mycket till pjäsen.

I arbetet med ”Jaktlycka” har alla fått gå tillbaka till tonårskänslor. En process som väcker saker till liv.

– Att komma tillbaka till den stad man växte upp i är att möta alla de där tonårskänslorna och känna, nej just det, jag är inte klar. Jag går fortfarande runt här och vrider in och ut på mig själv och försöker växa upp, säger Elin Skärstrand.

Skådespelarna i ”Jaktlycka” kommer från olika delar av landet. Edvin Bredefeldt, som spelar Poeten, är fast anställd på Byteatern. Han kommer från Luleå och har bott i Kalmar i flera år. De övriga har fått lära känna stan.

– Jag tycker att det har varit väldigt kul och fint att jag har fått känna mig som en kalmarit. Det är en milstolpe för mig, säger han med ett skratt och fortsätter:

– Ofta spelar man en karaktär på en plats och så väl karaktären som platsen är abstraktioner, men här är platsen hemma för mig, det är speciellt.