Möt Putte Svensson Sahlin – den evige rebellen: "Jag kom till skolan i morsans klänning”

Patrik Svensson var en rebell, en småländsk tonårsrevolutionär, redan i skolan. Lyssnade på punk, levde punk.

Det värsta som kunde hända var att allt skulle bli som i den där Ebba Grön-låten.

– Ebba Grön var ju det stora bandet när jag växte upp. Vad ska du bli? var den stora låten för mig. Thåström sjunger ”Vad ska du bli när du blir stor? Ska du bli som far och mor?”. Deras egenskaper tar jag gärna efter, men inte deras jobb. Båda jobbade på Hultsfredshus och jag visste redan från början – dit ska jag inte! säger Putte Svensson Sahlin.

Det är så han heter numera.

Sahlin för att han gift sig. Putte för att ingen visste vem Patrik var.

– Jag gjorde ett officiellt namnbyte när jag gifte mig. Jag satt i svenska ESF-rådets styrelse och vi hade väl hand om nån miljard eller så. När jag skulle skriva på årsredovisningen så stod det Putte. De fick ändra hela jävla årsredovisningen bara för det. Inte ens på den nivån visste någon vem Patrik var.

Vi ses där Putte trivs bäst. Mitt i Hultsfred, på hans eget hotell. Hulingen är draperat med Hultsfredsmemorabilia. På en stor tavla i entrén är 2 500 artister som spelat på festivalen listade. Alla rum är inredda – det kan vara fotovägg, vinylskivor, böcker eller filmer – efter artister och band som spelat i Hultsfred.

– Det är jätteviktigt att alla bilder är tagna i Hultsfred. Du hittar inget på AC/DC här.

Vi ska snart återvända till nutid. Men för att förstå dagens Putte Svensson Sahlin måste vi backa bandet.

I slutet av 1970-talet var Hultsfred en ort där du skulle spela fotboll eller handboll, du skulle jobba på batterifabriken, pappersbruket eller Hultsfredshus.

Kort sagt: du skulle vara som alla andra.

Putte Svensson Sahlins tonårsjag köpte aldrig den tanken.

– Jag kände att det måste finnas andra saker man kan göra, saker som utvecklar samhället och oss som är unga. Hade du frågat mig då hade jag nog inte sagt det med de orden, utan något i stil med: ”Jag vill att de där jävla vuxna ska lyssna på oss, att de ska ta oss på allvar – det är så tråkigt att bo här”.

För att nå fram och få uppmärksamhet började han provocera vuxenvärlden.

– I nian hade jag en grej för mig, att i en månad skulle jag ha olika kläder varje dag. När mina egna tog slut kom jag till skolan i farsans snickarbyxor från Hultsfredshus och morsans klänningar och byxdressar. När jag gjorde det så märkte jag att folk började fråga saker. Lärarna sa: ”Varför har du de där kläderna, Putte?”. Då svarade jag: ”Jo, för att jag tycker att den här engelskalektionen är så jävla dålig.”. Det var ett sätt att få folk att se mig, jag fick möjligheten att säga saker jag annars inte hade sagt.

Vad sa klasskamraterna när du kom till skolan i klänning?

– Äh, de hade vant sig. Det var mer folk runt omkring som tyckte jag var jättekonstig. Jag minns att jag sprang skol-DM i orientering i kvinnokläder. Alla tyckte det var konstigt när jag sprang där i lång kjol. Men det var ett statement redan då. ”Jag är från Hultsfred, här är vi inte som alla andra.”. Det har alltid varit så för mig, jag har alltid velat att omvärlden ska veta att Hultsfred inte är som andra ställen. Till viss del har jag fått rätt.

Redan som 14-åring engagerade han sig som fotbollstränare. Men inte för killar, som alla andra vid den här tiden.

– Jag ville visa att det fanns annat än herrfotboll. Det fanns inget damlag i Hultsfred då, så jag började träna ett gäng tjejer. För mig har det alltid varit så: hela Hultsfred ska leva, alla ska få vara med. Vi skapade en tjejsektion och så småningom ett damlag. Jag var tränare för det i 15 år, men när festivalen blev för stor fick jag lägga av.

Den unge Putte Svensson Sahlin gled allt mer in på musiken. Tillsammans med några kompisar bildade han bandet Destroyed future.

– Vi bytte snabbt namn till Djuren från vidderna. Min kompis kallades ”Jocke Djuret” och vi som punkare hörde inte hemma någonstans, tyckte vi, så det var nog därför vi hette så. Vi lät som Torsson ungefär. Jag spelade bas och var inte duktig för fem öre, det slutade oftast med att jag var konferencier i stället. Jag var mer den typen, en fixare. Men jag älskade uttrycket. Det var ett sätt att vara någon, att få säga vad man ville.

Den 16 december 1981 är ett datum som för alltid ska förändra allt för Putte Svensson Sahlin som person, Hultsfred som ort och musik-Sverige i grunden.

Rockparty bildas.

Där och då vet ingen att föreningen under de kommande decennierna ska arrangera 24 festivaler, tusentals konserter, locka hundratusentals människor till Hulingens strand, ställa världsartister på scenerna och bli landets centrala plats för livemusik och festivalkultur.

Hur började det?

– På gymnasiet fanns det ett gäng som arrangerade egna konserter. Det var bland andra Per Alexandersson och Håkan Waxegård. De hade gjort Ebba Grön och Dag Vag i Lindblomshallen. De var några år äldre än mig, men ville samma sak: förändra. Så de kom och frågade om vi skulle bilda en förening och göra något ihop.

Var det givet att ni skulle ägna er åt att arrangera konserter och festivaler?

– Inte alls. Det råkade nog mest bli så. Vi kunde lika gärna ha arrangerat traktorpulling. Hade inte punken kommit så hade det nog inte blivit musik, punken gjorde att man kunde använda musiken för att visa att man ville något. Vi fick en möjlighet att påverka samhället och ju större vi blev, desto mer fick vi vara med och tycka och tänka.

Rockparty, med Putte Svensson Sahlin som ett av ansiktena utåt, blev en folkrörelse i Hultsfred. Allt fler ungdomar anslöt sig. 1983 tog föreningen över Folkets park.

1986 var det så dags för första festivalen. 7 000 personer löste entré.

– Vi hade gjort lite mindre festivaler och så innan, men 1986 var det på riktigt. Vi hade Nils Lofgren, The Triffids, Erasure och Reeperbahn, som återförenades, på festivalen. Vi blev ett begrepp runt om i hela Sverige.

Ni var väldigt unga, ändå startade ni festival, ordnade konserter och bokade stora utländska band för stora summor – hur var det möjligt?

– Jag var 15 när vi bildade föreningen, 20 när vi startade festivalen. Jag tyckte att jag var så vuxen man kan bli. Det var inga som helst problem...haha. När jag ser kompisars barn som är 15 i dag, jag kan inte se dem starta och driva en förening som vi gjorde.

Den här intervjun ska primärt inte handla om den i spaltmil redan avhandlade Hultsfredsfestivalen, men det är omöjligt att berätta historien om Putte Svensson Sahlin utan att tangera det ikoniska arrangemanget.

Festivalen växte geschwint. Större och större band stod på scenerna, större och större publik parkerade framför desamma. Black Sabbath, Amy Winehouse, Oasis, Björk, Emmylou Harris, Radiohead, Mary J. Blige, Snoop Dogg, 50 Cent, Rage Against The Machine, The Killers, Lou Reed, Alicia Keys, Van Morrison och Ramones var bara ett axplock av alla berömdheter som gästade.

Rockparty chartrade plan och fraktade över hundratals brittiska popstjärnor.

1994 hade britpopen slagit i genom fullt ut. Hultsfred hade alla giganterna – Oasis, Blur, The Verve, The Stone Roses och Primal Scream – på sina scener.

– Det var hela eliten. Jag vet att vi pratade med engelska journalister som sa att om vi hade haft det artistutbudet i England så hade en sådan festival lockat 150 000 besökare.

Landets samlade journalistuppbåd slog läger i Hultsfred en sommarvecka varje år. SVT och ZTV körde maratondirektsändningar. Hultsfredsfestivalen var störst och bäst och först.

Rockparty hade en intern paroll som löd: ”Inga svenska band skulle få slå igenom i Sverige utan att ha spelat på festivalen först”.

– Det tycker jag vi efterlevde bra, åtminstone de 20 första åren.

Bob hund mer eller mindre upptäcktes på en spelning på Stora dans, Petter gjorde sin första spelning utanför Stockholm i Hultsfred, ett helt okänt band som hette Kent fick, för att det var fullt på scenerna, spela i ett öltält 1994.

Och så vidare.

– När jag fyllde år i våras fick jag en tavla med gamla biljetter. En av biljetterna var till Robyn på Metropol 1995. Under hennes namn stod det: ”...med hitten Do you really want me”. Det behöver inte direkt läggas till längre. Men det säger en del om hur tidiga vi var med saker.

1991 blev Putte Svensson Sahlin heltidsanställd på Rockparty. Han sade upp sig från pappersbruket.

– Jag minns att farsan sa: ”Hur kan du säga upp ett fast jobb och börja på den där jävla rock´n´rollen?”. Det var nog lite med allvar, lite med glimten i ögat.

Festivalen hade vid den tiden blivit en självklar riksangelägenhet. Men kanske hade den inte ens funnits om det inte varit för en socialdemokratisk landstingspolitiker från Oskarshamn.

Putte Svensson Sahlin vill berätta om Ulf Nilsson och hans gärning, som han beskriver som helt avgörande.

Saken var den att festivalen och Rockparty under de första åren inte var något positivt, åtminstone inte i politikernas ögon.

– Bankerna trodde inte på oss, politikerna var emot oss, säger han.

Ja, alla förutom Ulf Nilsson, då.

1987 hade festivalen gått med brakförlust. Festivalen var på väg omkull, nästan innan den börjat.

– Ulf var landstingsråd eller något sådant då och han tyckte fenomenet med festivalen var så bra att det skulle stöttas. Han kom till oss och frågade: ”Vad kan jag göra?”. Det var jätteovanligt att få den typen av stöd från politiskt håll. Det brukade vara precis tvärt om. Han gjorde det på eget initiativ.

Rockparty hade skulder på 75 000 till Hultsfreds kommun. Ulf Nilsson bakband kommunen genom att säga att om kommunen avskrev sina skulder så skulle landstinget gå in med ytterligare 75 000 i ett förlustbidrag.

– Efter många om och men gick kommunen med på det, de kunde inte säga nej.

Räddade hans initiativ rent av festivalen?

– Ulf var the tipping point. Hade han inte gjort det så vet i fan hur det hade gått. Vi har Ulf Nilsson att tacka för mycket.

Tiden gick. Festivalen växte.

Putte Svensson Sahlin hade titlar som festivalchef och områdesansvarig. Han levde med festivalen. Året runt, dygnet runt.

Saknar du den här tiden?

– Jag drömmer mig inte tillbaka, men det finns vissa saker jag saknar. En månad före festivalen så jobbade jag alltid nere på festivalområdet. Alla ideella som var där och hjälpte till, vi jobbade dagar, kvällar, helger. Det var skolungdomar och pensionärer. Hela spektrat. Det var den bästa tiden för mig. Det engagemanget. Det saknar jag så jäkla mycket.

Minns du några konserter extra väl?

– Av någon anledning hamnade jag uppe på scenen när Sven-Ingvars spelade 1991. När jag tittade ut över publikhavet och fick se i ögonen på alla dessa människor hur lyckliga de var, det var ett häftigt ögonblick. Överhuvud taget minns jag sådant bättre än själva konserterna. När jag har mött personer som kommer från en konsert och det är som att de tindrar. Tänk att jag har fått vara med och gett dem den här upplevelsen. Det är så häftigt. Jag blir upprymd och stolt när jag tänker på det.

Som mest lockade festivalen 31 800 besökare 2005. Därefter gick det snabbt utför. Sista festivalen hölls 2009. Året efter skulle festivalen ha firat 25-årsjubileum.

Men publiken svek, pengarna var slut.

Den 29 juni 2010 blåstes allt av.

Rockparty försattes i konkurs.

– När festivalen gick omkull så hade jag ett halvår när det bara var ett svart hål. Jag har ingen aning vad jag gjorde.

Var det en sorg?

– Det var en sorg. En jättesorg. Det som höll mig vid liv var det som fanns kvar med studenterna och Rock City, som vi hade byggt upp.

Hultsfredsfestivalen fortsatte i ytterligare ett par år, nu i tyska Scorpios regi. År som inte räknas i Puttes värld.

– Jag var inte ett dugg involverad. Jag var på festivalerna som besökare, fast jag upplevde dem aldrig. Jag minns inte vad jag såg för konserter. Det är som att det inte har funnits. De hade pengar och kontakter, men fick inte med sig bygden. De skulle ha hittat ett sätt att få med sig hela andan och Hultsfredsborna.

När sorgen lagt sig bestämde sig Putte Svensson Sahlin för att landa på fötter. Han började föreläsa, något han gjort tidigare också, men då hade pengarna gått till Rockparty. Nu kunde han samla in pengar för att starta något nytt.

I januari 2013 tog Putte Svensson Sahlin och hustrun Jenny över Hotell Hulingen.

– Dåvarande ägarna, Gösta och Lillianne Albertsson, ringde upp och frågade om vi ville ta över. Det var aldrig ute på marknaden. Jag bestämde mig på en gång, jag har alltid velat ha den här typen av ställe där man kan bo och göra konserter. Jag kan inte sälja dammsugare, utan måste jobba med saker som jag älskar och gillar.

Hotellet är 2 800 kvadratmeder och 47 rum stort. Hultsfred är 4 500 invånare litet.

– För en ort av Hultsfreds storlek är det gigantisk. Inga andra så här små orter har hotell i den här storleken. Det är absolut ingen självklarhet att det ska fungera, varje dag är en strid.

Putte och Jenny har byggt upp sin dröm – ett musikhotell.

– Jag hade två bilder i huvudet. Dels att det måste vara ett levande ställe. Det ska vara livemusik året runt, helst varje kväll, det ska vara öppet för alla. Rockmyten måste leva, man ska kunna träffa mig vid frukosten och höra mig berätta om hur det var på festivalen. Det ingår, liksom, säger Putte Svensson Sahlin.

– Den andra bilden jag hade var: Kan landsbygden åka till Stockholm och London för att gå på teater och musikal, så borde man kunna göra samma sak fast tvärt om med rock och pop. Jag vill få folk att åka till Hultsfred för en rockweekend, för att – utan att bli ett Hard Rock Café – uppleva historien.

Något i den stilen har det blivit. Hulingen arrangerar konserter och minifestivaler året runt. Förra året hölls 120 konserter – inte sällan mitt i veckorna – på Hulingen. Totalt kom uppemot 15 000 besökare.

Hultsfred är litet – vilka är det som kommer på konserterna?

– Lokalbefolkningen kommer. Sedan jobbar jag stenhårt för att dra hit publik, jag är väldigt aktiv. Jag vet vad folk gillar, skickar ut sms och så drar de med sig någon. De som bor på hotellet får konserterna som bonus. Sedan åker folk som är intresserade från Oskarshamn, Kalmar, Västervik och Linköping. Det brukar vara förvånansvärt mycket publik. De utländska artisterna vi har spelar ofta även i Stockholm och vi drar ofta mer folk.

– Vi har haft gäster som åkt från London bara för vår countryhelg. Folk har faktiskt åkt från Nya Zeeland för att gå på dödsmetallhelgen Mörkaste Småland. För mig är det fascinerande bara att vi kan få folk att åka från Västervik till Hultsfred för att se en konsert. Det är ju en uppoffring att resa sig från soffan, stänga av Netflix och åka ända hit.

Ditt företag heter Hultsfredsrebellen – på vilket sätt är du en rebell i dag, som 54-årig hotellägare?

– Att jobba med kultur och göra det vi gör är fortfarande ingen självklarhet. Det är fortfarande så att andra saker är viktigare. Industrin har en speciell plats i Hultsfred. Men den kommer inte alltid att finnas. Jag är helt övertygad om att vi måste ha ett helt samhälle. Vi kan inte göra skillnad på utbildning, sjukvård, industri, kultur och näringsliv. Ska ett samhälle må bra måste sjukvård och näringsliv finnas – men också kultur. Det är det som är samhället, det är det som driver mig, säger Putte Svensson Sahlin och tar ett exempel.

– Dackarnas speedwayförare bor alltid på hotellet. I våras så bodde Oliver Berntzon här samma kväll som vi hade Carson McHone, en amerikansk artist, här. Han var helt lyrisk. Jag vill tro att han kanske kör lite bättre för att han fick den upplevelsen, att han mår lite bättre, att han pratar med andra förare och att det sprider sig. ”Kör du för Dackarna får du vara med om det här”. Allt kan inte handla om att spela fotboll eller att jobba på industri. Jag är livrädd vad som skulle hända med Hultsfred om inte vi gjorde det vi gör. Det säger jag inte för att skryta.

Visionerna för framtidens Hultsfred är stora. Ett nytt bibliotek byggs, Svenskt rockarkiv får nya lokaler som ska länkas samman med Hulingen. I Putte Svensson Sahlins värld ska musiken genomsyra hela orten.

– Hultsfred byggde Hultsfred. Det tycker jag är ett vackert sätt att uttrycka det. Om du åker förbi ute på riksvägen så ska du säga till din fru eller man att: ”Hultsfred, det är det där musikstället, där är det musik överallt, vi måste åka in”.

Hur ofta har du haft nytta av att kunna säga: ”Jag var med och grundade Hultsfredsfestivalen”?

– Oftast har dörröppnaren varit att kunna säga: ”Jag är från Hultsfred”. Det räcker. Hultsfred är fortfarande en av Sveriges mest kända mindre orter. Undersökningar visar att runt 95-98 procent känner till Hultsfred, säger han och drar ett exempel.

– Kommunen var på besök i Helsingfors för att titta på ett bibliotek som hade byggts för en miljard. Plötsligt ringde kommunchefen upp mig och frågade om jag kunde fixa fram en t-shirt från festivalen 1989. Han som tog emot dem i Finland ville inte prata ett dugg om biblioteket och hur de använde den där miljarden. När han fick klart för sig att de var från Hultsfred ville han bara prata om festivalen. Han hade varit här 1989 och sett Union Carbide Production och Van Morrison. Det var inte hus eller batterier han ville prata om, det var Union Carbides spelning. Då fattar man vilken impact festivalen haft och vilka intryck vi gjort. Man känner bara: Wow!

Putte Svensson Sahlin driver alltså hotellet tillsammans med sin hustru Jenny Svensson Sahlin.

De träffades på festivalen 2004 – under en Morrisseykonsert – tack vare Jennys mamma: Mona Sahlin.

– Mona är jätteintresserad av musik och var alltid på festivalen. Hon kunde säga: ”Kom nu, vi måste till rookiescenen och se Maia Hirasawa”.

Några år senare var det så dags att ta klivet in i det äktenskapliga ståndet. Putte friade som det anstår en festivalgrundare.

– Jag friade på festivalområdet. Det var mitt i vintern. Jag grävde upp en plats för en lägereld mitt framför där stora scenen, Hawaii, brukade stå. Jag hade en bandspelare som spelade First of the gang to die med Morrissey när jag friade. Samtidigt låg min polare gömd och sköt raketer.

Hur är det att ha Mona Sahlin som svärmor?

– Det är...speciellt. Jag är så otroligt imponerad av henne och vad hon står för. Sedan är det speciellt med tanke på alla hot och hur utsatt hon varit i media. Det har inte varit så jävla kul. Framför allt inte allt det som min fru fått utstå när hon växte upp. Det var hot och allt möjligt. Vi har fått hotbrev hem och folk har trakasserat hotellet bara för att Jenny är Monas dotter. Det är en jobbig sida som tyvärr hör politiken till. Jag är otroligt imponerad av de som engagerar sig politiskt.

Hur mycket kontakt har du med Mona?

– Jättemycket. Vi pratar ofta, vi tipsar varandra om band och artister.

Du har tydliga åsikter, du är duktig på att uttrycka dig, du brinner för Hultsfred – har du inte funderat på att själv engagera dig politiskt?

– Jodå. Jag funderar och funderar och tänker varannan månad att jag borde engagera mig. Men det är någonting som säger stopp i mig. Det finns inget rum som jag mår så dåligt i som det rummet där kommunstyrelsen har sina möten i Hultsfred. När jag kommer in där, om det så bara är för att informera politikerna om något, så får jag stickningar i händerna. Det är i de miljöerna jag har blivit som mest sårad och motarbetad av politiker, egentligen bara för att jag trott på och brunnit för saker.

Putte Svensson Sahlin avslöjar att han faktiskt har blivit headhuntad för rollen som kommunalråd.

– Det är typ tio år sedan. Jag har inte berättat det för någon förut. Jag blev uppringd av valberedningen i Socialdemokraterna. Det är ju inte säkert att jag hade blivit vald, men jag tackade nej i alla fall.

Var står du politiskt?

– Många tror väl att jag är vänster. Och det kanske jag är. Men jag är väldigt bred. Jag har inte alltid röstat på samma parti. Jag tror på människors lika värde och att göra saker tillsammans. Jag värnar om landsbygden och småföretagande. Jag litar på allt och alla tills motsatsen är bevisad. Frågorna jag brinner för är svåra att förena i ett enda parti. Och nu på senare år har miljöfrågorna kommit in i mitt liv också.

Han berättar att han vill sluta flyga och har köpstopp för kläder.

– Ja, jag har blivit miljöaktivist, hur fan det nu kom sig... Det är min fru som har fått mig att inse att man kan göra aktiva val. Förr tänkte jag inte alls så. Men om alla gav fan i allt så skulle det inte bli bättre. Det kan ju inte bli sämre av att jag gör någonting. Så resonerar jag.

Så du köper inga kläder längre?

– Nä. Från oktober förra året har jag inte köpt något. Jag älskar att köpa kläder, så det var en utmaning, men det har gått bra. Jag har så in i helvete med kläder. Tanken var köpstopp ett år, men vi får se. Jag kan ju inte shoppa loss som en idiot, då faller ju allt. Vi får se hur jag gör.

En annan aktivitet som satt nytt rampljus på Putte är hans livesända söndagspromenader. Varje söndagsmorgon sätter han i gång livesändningsfunktionen på Facebook och avhandlar sina tankar inför öppen ridå. Flera hundra tittar när han pratar om sin hundrädsla, relationen till kyrkan, skidåkning, Hultsfreds framtid, sin aversion mot 7-16-samhället (”Varför ska ungdomar gå i skolan från åtta när vi vet att de fungerar som bäst 11-18?”) och allt annat mellan himmel och jord.

– Det är jag och den danske statsministern som gör det där. Jag vet inte hur det kom sig, men jag älskar att jobba på söndagar. Det är stängt, ingen telefon ringer, jag behöver inte spela någon roll. En söndag tänkte jag att jag kan lika gärna säga något när jag ändå promenerar. Sen har det blivit en grej. Jag pratar fritt ur hjärtat. Jag får många kommentarer. Det blir som en liten föreläsning.

Åren som arrangör har gett Putte Svensson Sahlin massor av ljusa, fina, oförglömliga minnen.

Ett av de starkaste är emellertid allt annat än ljust och fint.

För nästan exakt 20 år sedan inträffade det som inte fick inträffa. Under Holes konsert på Hawaiiscenen uppmanade sångerskan Courtney Love plötsligt publiken att komma upp på scenen. Ett så kallat surftryck uppstod. Publiken pressade på bakifrån. Allt resulterade i en okontrollerbar massrörelse.

Någon timme efter konserten hittades en 19-årig kvinna livlös i höjd med mixerbordet. Hon fördes till sjukhuset i Vimmerby, där det konstaterades att hon var död.

Vi har förflyttat intervjun ner till festivalområdet, till platsen där olyckan inträffade. Med tårar i ögonen berättar Putte Svensson Sahlin.

– Fy fan... Det är så hemskt. Jag kan fortfarande knappt prata om det, trots att det gått 20 år. Det värsta som kunde hända hände.

Rockparty hade planer på att avbryta festivalen direkt, men valde att låta den fortsätta som planerat.

– Efteråt hade vi jättestora diskussioner om vi över huvud taget skulle göra fler festivaler. Man gör något som är så bra och fint för så många, men samtidigt, hade vi inte arrangerat festivalen så hade hon ju inte dött. Vi arrangerade något som blev för jävligt för henne och hennes familj. Det var sådana tankar vi brottades med.

En minnesfond instiftades, som i dag förvaltas av Linnéuniversitetet. Trots att två decennier har gått, så är händelsen fortfarande ett öppet sår för Putte Svensson Sahlin.

– Det sitter kvar än. Det är jättejobbigt att prata om det.

Vad känner du inför Hole och Courtney Love?

– Jag har inte lyssnat på en låt med Hole sedan dess, ser jag henne (Courtney Love) på tv, så byter jag kanal.

• • •

Vi är tillbaka på hotellet. Kaffekoppen är tom. Sedan jag sa: ”Nu är vi strax klara” första gången har det gått två timmar. En förmiddag har förlupit. Lunchgästerna börjar strömma in på hotellet och vi bryter lätt motsträvigt upp från den långa vandringen längs minnenas Hultsfredsallé.

Rockparty hade en klassisk slogan som löd: ”Går det inte, så går det ändå”. Innan vi skils åt frågar jag om Putte Svensson Sahlin har några personliga visdoms- och framgångsord att dela med sig av.

Han funderar en bra stund, innan han säger:

– Don´t take no for an answer.