Kenneth Ottosson: Flanören: ”Skämtet som fick Barometerns chefredaktör att be om ursäkt”
Det var till och med så pass att nye chefredaktören Gösta Thalén fick be om ursäkt dagen efter för att han hade låtit publicera en lurig artikel tisdagen den 1 april. Det hade aldrig hänt tidigare i Barometerns 78-åriga historia. Kalmarbor och andra läsare hade inte väntat sig att deras tidning skulle ägna sig åt någonting så simpelt som aprilskoj. Det hjälpte inte att det var ett skämt av högsta rang. Genom åren har det framhållits som det bästa någonsin, oslagbart helt enkelt. Journalister har senare försökt återskapa det men med andra vinklingar men dessa försök har fallit platt jämfört med det den lättsamme och glade rimsnidaren Gösta Thalén åstadkom. Det intressanta är att han hade tänkt sig en fortsättning i onsdagstidningen men stoppade undan det manuset. Jag hittade det gulnat och sprött när tidningshuset byggdes om för några år sedan och ska längre ner berätta om vad som står där.
Men först om grundhistorien. En dansk turist hade i en väggspricka i Erik XlV:s gemak på Slottet funnit några anteckningar om att kungen hade gömt rikets guldskatt och myntfoten i brunnen på borggården. I dag, 1 april, stod det i tidningen att brunnen skulle tömmas och rikedomen tas upp i närvaro av finansministern och Vitterhetsakademins ordförande. Kalmarbor strömmade till Slottet för att få se men förstod snart att de blivit lurade. Många blev heligt förbaskade, andra skrattade.
Barometern hade på nyåret 1919 fått ny ledning och kanske var det så att den ville försöka bryta med det gamla. I 31 år från 1875 hade Hjalmar Petersson varit ägare och ansvarig utgivare och hållit allt i herrans tukt och förmaning. Inga utsvävningar! Efter patriarkens död tog sonen Gustaf över och anställde Gösta Thalén som chefredaktör, det första proffset på tjänsten, samt Ragnar Holmkvist som redaktionssekreterare. Vem av de tre som skrivit nämnda opublicerade fortsättning av skämtet framgår inte av de gamla nästan smulnade pappren jag har bevarat.
När guldskatt och myntfot hissats upp ur Slottsbrunnen togs de om hand av finansministern och vitterhetsprofessorn. Efter övernattning på Stadshotellet åkte de med första morgontåget mot Berga för byte till Nässjö och stambanan. Men i Förlösa blev det fel på loket och ett längre stopp. Många nyfikna samlades. Efter tre timmar tuffade tåget igång. En stund senare fick stinsen i Förlösa ett telegrafiskt meddelande från kollegan i Berga. Myntfoten tappad! Leta vid stationen! Nära nog skallgång budades men ingen myntfot hittades.
Som barn och yngling besökte jag ofta kusiner i Förlösa. Även senare har jag många gånger träffat trevliga personer i kyrkbyn och i Lindsdal. Och jag begriper inte hur en till i dag opublicerad artikel från 1919 genom åren haft sin egen fortsättning. Det har berättats mig att en ung dräng hittade myntfoten och sålde den till en storbonde bortåt slätten mot kyrkan. För pengarna for han till Amerika och köpte sig en litet lantställe i utkanten av staden Wilmington. Hans dotter blev en ledande politiker i den nya hemorten och var i Kalmar den 28 mars 1963 då hon undertecknade vänortsavtalet städerna emellan. Kanske någon minns henne från den dagen. Några Kalmarbor som varit Wilmingtonstipendiater, exempelvis Iffe Lundkvist och Lage Ohlsson, har däremot säkert träffat henne. Men ingen av dem har då vetat att hon bodde där tack vare en borttappad myntfot i Förlösa.
För att chefredaktör Anders Enström inte ska behöva be om ursäkt så vill jag klargöra att myntfoten inte är en sak som man bär omkring hur som helst. Den är ett begrepp, ett mått på mängden metall i kronan. Men, vem vet hur det var på Erik XlV:s tid?