”Nu hoppas jag på ett mirakel. Det gick ju en gång.”

I ett helt annat ärende, som inte alls handlar om Cementa, snubblade jag i förra veckan över uppgiften att fabriken avvecklar sitt stenbrott i Albrunna. Ska Cementa lägga ner?, frågade jag chefen förvånat. Men nej, det hade vi inte hört något om. Tvärtom har det ansökts om tillstånd för att bryta på ett nytt område.

Men nu vet vi. Även om det talas om ett övervägande, så är det väl ingen som kan tvivla på vad det är som vankas. Att det är tuffa miljökrav som är anledningen bakom flytten, tror jag vad jag vill om.

Nej, det handlar nog till syvende och sist om pengar. Fabriken är gammal och för liten säger företagsledningen. Jag tycker det ringer klockor från förr.

Det finns, som alla Degerhamnare över en viss ålder minns, ett gammalt beslut om att lägga ner fabriken. Det var 1982. Jag gick på Alunskolan och var så 11 år. Teve kom dit och gjorde reportage, en mycket stor händelse för oss barn. En kompis, vars pappa jobbade på fabriken, skrev brev till kungen. Kort sagt - kampandan var stor - och det märkligaste av allt - företagsledningen ändrade sig.

Fabriken fick vara kvar. Det var en särskild sorts cement, som fick extra hög kvalitet då stenen i kalkbrottet hade de rätta egenskaperna, som blev biljetten in i framtiden. Kalkstenen i Degerhamn hade särdeles bra egenskaper. Efter det andades alla ut. Klockan 16 ljöd fabriksvisslan och sedan var det som vanligt fabriksarbetare i full fart på cykel upp för backen, (den som i Ironmansammanhang kallas för "monsterbacken") på väg hem till middagen.

Åren går, och livet går vidare. Nedläggningshotet föll i glömska. Det är kanske därför chocken blev så stor. Även för mig som inte bott i Degerhamn på decennier. Hur ska det gå för alla som blir av med jobben, deras familjer, affären, biblioteket och allt annat som gör att Degerhamn är mer än en kuliss för turister.

Det är naturligtvis barnsligt, men jag hoppas på ett mirakel. Det gick ju en gång. Varför inte två?