De räddade ett ödehus– och tar det tillbaka till sina glansdagar

Där vägen slingrar sig mellan skogsmark och Mieån ligger den lilla byn Jeppshoka. Det var på vägen tillbaka från en husvisning av en äldre gård norr om byn som Johan Gyberg och hans sambo Hanna Marcolin såg ännu en “till salu”-skylt.

De kunde inte låta bli att svänga in på den lilla grusvägen och in till ett övergivet hus som infriade alla drömmar om en plats där tiden stannade när gårdens människor lämnade den.

Här finns spåren kvar av det liv som var och mycket är orört, både i boningshuset och i kringliggande byggnader. Kvar finns möbler och i det gamla stallet väntar spiltor och gamla vagnar under lager av spindelnät medan det stora karet där man skållade grisarna skvallrar om det arbete som utfördes på gården.

Med den tillhörande skogen på 15 hektar och 1 hektar åkermark föll bitarna på plats.

– För mig var det första skogsköpet och en dröm som slog in, både med den orörda gården längs Mieåns dalgång och den variationsrika skogen med jakt- och fiskerätt, berättar Hanna.

De hade ju letat flera år efter ett äldre hus att ta tillbaka till dess glansdagar. Faktiskt ända sedan den där gången Hanna köpte ett drängskåp av antikhandlaren Johan och de blev ett par för snart fem år sedan.

Då var tanken att deras renoveringsobjekt skulle ligga någonstans mellan Karlshamn och Kuggeboda/Ronneby, med närhet till bådas barndomshem. Men det visade sig att det inte var riktigt så enkelt att hitta rätt plats och hus. Att de dessutom hamnade på Öland för tre år sedan var mer eller mindre en slump.

– Jag visade Hanna ett inlägg om ett “ödehus” som var till salu. Vi bodde inte ens tillsammans då och konversationen den sena kvällen innehöll allt från väggmålningar, portaler, otroliga dörrar och beslag till fakta om bygdemålaren och allkonstnären Jöns Larsson. Hanna svarade att det var visning kommande helg och oavsett utgång skulle vi få se detta häftiga ställe i verkligheten om vi åkte dit, berättar Johan.

Väl där blev de hänförda över den 1800-tals gård som klassats som en riktig kulturskatt. Både för att den är så sällsynt välbevarad och för dess speciella historia.

– En del blev förfärade av det de såg på visningen, men vi kunde inte låta bli att köpa det. Vi ser det som ett lån under vår korta stund på jorden. Det huset kommer att överleva oss också, vi förvaltar det bara till framtida generationer, säger Hanna.

Första projektet på Ölandsgården blev en restaurering av potatiskällaren, som hade ramlat ihop och mist sitt ursprungliga tak och flera väggar av kalksten. Det var ett arbete som gjordes tillsammans med Länsstyrelsen i Kalmar län, antikvarisk expert på Kalmar läns museum, snickare och stensättare med specialkompetens.

– Ett sådant projekt ger enormt mycket kunskap om de äldre byggteknikerna och de material de använde lokalt. Men man blir aldrig fulllärd och det är fantastiskt att ta del av andras erfarenheter. Nu bidrar potatiskällaren till den kringbyggda gårdens tidstypiska karaktär, precis som det var förr i tiden, säger Hanna.

Men att vårda ett byggnadsminne under länsstyrelsens vakande öga är inte samma sak som att göra en egen tidsresa med ett ödehus.

I Jeppshoka har de möjligheten att fritt välja bland detaljer, färger och material.

För exakt ett år sedan skrev de på köpekontraktet på ytterligare ett hus. Och sedan dess har de funderat, planerat och påbörjat sin räddningsauktion av den lilla gården, som är lite för stor för att klassas som torp.

Under vintern har de sågat eget virke till takstolarna. Nu börjar den verkliga renoveringen.

Den här augustieftermiddagen när regnet hänger i luften ska delar av taket på. Det är på håret att det blir klart i tid innan utlovat åskväder.

Som under resten av semestern har de jobbat hårt. Eller så är det just detta som är semester för sådana som Hanna och Johan, som nog alltid varit intresserade av gamla saker och deras historia. Var och en på sitt håll.

Hanna är uppvuxen i lilla Sörgården i Kuggeboda, i ett hus med stor trädgård tillsammans med sin kreativa familj. Hon flyttade till Stockholm för att plugga media- och kommunikationsvetenskap. Det skulle dröja nästan tio år innan hon flyttade tillbaka till Blekinge.

–Under många år bodde jag i olika lägenheter på flera platser i vår huvudstad. Men varje resa hem till familjen i Blekinges skärgård fick mig att inse hur fantastiskt vi Blekingebor har det. Det var inget alternativ att stanna kvar i Stockholm, berättar hon.

I dag arbetar hon som Market Coordinator på Shape Process Automation och har fokus på nutidens automationsteknik och robotar. På kvällar och helger sadlar hon om till byggnadsvårdare tillsammans med Johan, som växte upp alldeles i närheten av deras hus i Jeppshoka.

Han hoppade av IT–jobbet för 14 år sedan och har sedan dess arbetat på Stensnäs herrgård och Sikö auktioner. I dag är han sin egen i skogen därhemma. Båda han och sambon gillar att arbeta och jaga i skogen. Intressen som de delar med många av sina vänner i närområdet.

Det de inte hunnit med är att söka mer fakta om Jeppshoka-husets historia. Enligt deras uppgifter är gården, som på bygden går under benämningen ”Jämnet” från 1875. Men Johan tror att den är betydligt äldre.

– Det är svårt att säga exakt hur gammalt huset är eftersom man ofta byggde med återbrukade delar. Här finns dörrar som är från mitten av 1800-talet men också från 1700- och tidigt 1900-tal, säger han.

–Vi vet att en ensam man bodde på gården under många år ända in på 90-talet. Han klarade sig utan vatten och med utedass. Efter det har gården varit ett fritidshus åt en annan familj och inte heller de har renoverat eller moderniserat. Nu snurrar tankarna en del kring uppvärmningsval och avlopp eller förbränningstoalett. Det gäller att välja alternativ som passar både gården och framtidens utmaningar.

En ledtråd skulle kunna vara de kilsågade golven, som var vanligast före mitten av 1800-talet. I ett sådant golv fick plankorna sin kilform av stockens avsmalnande form och bredden varierade utifrån stockens förutsättningar. Golvet lades sedan med den bredare rotändan och den smalare toppändan växelvis.

Dessa golv kommer givetvis att behållas. Precis som den vackra sättugnen, som var vanlig i södra delarna av Sverige förr och som anses vara mer effektiv än en kakelugn. Huset har också en ovanligt stor bakugn, något som kittlar fantasin lite. Kan det har varit försäljning av bröd på gården en gång i tiden?

När det blir dags för tapetsering framöver tänker de, bland annat, att testa eget tryck på papper.

– Det är så roligt att se hur bra man kan lyckas återskapa ett mönster, säger Hanna. Hon älskar att fantisera om de människor som en gång valt de tapeter som nu ligger i lager på varandra likt ett blädderblock mot den stadiga timmerväggen – som blickat ut genom handblåsta fönster och som lämnat en brudkista på vinden med initialerna HJ, MS och årtalet 1883.

– De är så vackert att man gjorde initialer på så många saker. Vi är så digitaliserade att vi inte lämnar några spår till eftervärlden på samma sätt, säger Johan.

Men renoveringsprojektet får inte gå överstyr så att det inte går att fullfölja. Ett stort nej för Hanna och Johan är att riva ut originaldelar och renovera efter 2020-talet, samtidigt som de menar att man måste kunna bo i sitt hus, till exempel med belysning som funkar.

– Det är en ständig kompromiss mellan det genuint bevarade, det som ska återskapas och de bekvämligheter vi behöver för att bo året runt i ett hus, menar Johan.

Här är planen att verkligen lära känna huset och förstå varför det är konstruerat på ett visst sätt innan man ger sig på och renoverar. Hannas och Johans erfarenhet är att de första åsikterna man har om förändringar som känns som “måsten”, de ändras över tid medan man bekantar sig med ett hus.

– Man får inte ha för bråttom.En vän sa till oss att största hotet mot orörda äldre hus är nya ägare med för mycket pengar och för lite tid. Det är ju en inspirerande och positiv tanke för oss som försöker klara det mesta på egen hand under en längre tid med de pengar vi fått ut från små delar av skogen här, säger Hanna.

Hon tycker att det är roligt att allt fler människor, och då inte minst ur den yngre generationen, är intresserade av historia och drömmer om att gå tillbaka något ursprungligt – till exempel genom att rädda ett ödehus med allt vad det innebär.

– Vi behöver nog alla ett komplement till 2020-talet för att bli riktigt lyckliga, säger hon.

Fotnot: Hanna och Johan har inte hunnit ta reda på så mycket om sin gårds historia, men de tar gärna hjälp av BLT:s läsare. De hoppas att det ska finnas fotografier eller annan information som kan berätta hur den har sett ut genom åren. Vet du mer mejla gärna Kerstin.porshed@blt.se så skickar vi informationen vidare.