Daniel Bogefors: Daniel Bogefors: "Hur går du hem när en sexåring är borta?"
Själv satt jag på en utbildning i den lokala idrottsföreningen där jag är ungdomsledare. Klockan närmade sig 21 när kursledaren bad oss ta upp mobiltelefonerna. Plötsligt konstaterar någon ”fy fan, en sexåring är försvunnen här i Färjestaden.” Det bränner till i huvudet och första tanken går till min egen rymningsbenägne sexåring. Tänk om...nej...det hade jag väl fått veta...eller? Fiskar upp mobilen ur jackfickan. En handfull missade samtal från mina föräldrar. Sekunderna senare kan jag konstatera att det inte var min pojk. Skäms lite samtidigt som jag pustar ut.
Snart vänder vi oss till varandra. ”Vi måste dit.” ”Vi måste göra något.” ”Vi kan inte sitta kvar här.”
Fem minuter senare är vi på väg mot Färjehallen. Vet att pojken varit borta sedan klockan 15, men inte mycket mer. Jag tror att räddningsinsatsen är igång sedan länge.
Möter en bekant utanför hallen. ”Hittad?” ”Inte?” ”Otäckt som tusan”.
Får en liten chock när jag kommer in i Färjehallen. Alla är ju här. Vid en första blick ser det ut som en stor mingelfest bland goda vänner men med skillnaden att kavajen är utbytt mot reflexväst och cocktailglaset har ersatts av en ficklampa. Och det här är inte kul. Men det betyder inte att det inte kan vara vackert för det.
Vi lever i en tid där empati ibland ses som flum. Där godhet har blivit politiskt. Jag tror att det var det som gjorde invasionen i Färjehallen extra speciell.
Folk ville ut och hjälpa till, ville göra nytta. Men. Det tog tid, det var väntan och åter väntan. Frustration. Men ingen gjorde något väsen för det. Ingen ville tjura, bråka eller ifrågasätta en sådan här kväll.
När man trodde att det var dags var det ännu mer väntan. Klockan tickade och var och en började så smått räkna ner. Hur lite kommer jag få sova i natt innan jobbet? Kanske två-tre timmar eller i sämsta fall inget alls.
Jag har ingen aning hur Missing Peoples och polisens gemensamma arbete går till och tänker inte för en sekund kritisera att det tog tid. Klockan 00.30 fick äntligen vår grupp bege oss ut. Vi var inte många kvar i Färjehallen då. En kvinna från Missing People kom fram. ”Alltså vi måste hitta pojken. Nu. Vi har inga fler kartor. Dammsug Färjestaden. Leta på gator där vi redan letat. En sexåring rör på sig. Ut. Kör och lycka till.”
Och som Färjestaden dammsögs av alla frivilliga. Ner till Eriksöre i söder, hela vägen mot Glömminge och upp mot Arontorp och Torslunda.
Hur går man hem när en sexåring är borta? Hur kan du motivera för dig själv att din sömn är viktigare än att leta efter en stackars pojke som kanske finns där ute någonstans. Ensam, rädd, kall och troligen fara för sitt liv. Till slut måste du ta det beslutet och det är inte ditt stoltaste ögonblick som människa.
Ganska tidigt på kvällen hade sms börjat trilla in som på fredagen skulle bekräftas. Att pojken hade förts bort av anhörig.
Det finns såklart ett totalt mörker och en tragik bakom hela historien men på kort sikt fick det ett lyckligt slut.
