– Jag kom hit i morse. Det är verkligen bråda dagar just nu men jag kände att jag vill prioritera det här. Jag gjorde verkligen allt för att få loss den här tiden.

När workshoppen avslutats slår vi oss ner vid ett bord i matsalen. Robert Fux berättar om sin intensiva tillvaro, som på sistone fyllts av projekt han tidigare aldrig kunnat drömma om.

– Jag gör tre saker i vår, och alla är sådant jag aldrig gjort förut. Första saken är att jag är kostymdesigner för Stockholms Stadsteaters uppsättning av ”Lysistrate – återkomsten”. Tidigare har jag bara gjort kostym till mig själv så det är en helt ny erfarenhet. Den andra saken är att jag spelar i ”En midsommarnattsdröm” på Kungliga operan. Det är en enorm utmaning, jag arbetar med operasångare och Hovkapellet med 70 musiker. Jag har en talroll men den är skriven på noter, så det är ett helt nytt sätt att arbeta för mig. Och den tredje saken är alltså det lilla pysselprogrammet på SVT.

Robert Fux skrattar. Uppståndelsen kring hans programledardebut i SVT:s ”Drag race Sverige” har varit stor. Inför premiären, som ägde rum den 4 mars, slet folk i honom från alla håll och kanter, och trots att jobbet är något av ett drömuppdrag var det aldrig självklart att han skulle tacka ja.

– När jag fick frågan blåste det mig av stolen lite grann. Jag blev väldigt hedrad, men insåg också att det inte är vilken fråga som helst. Det är ett uppdrag som handlar om mer än själva tv-programmet – jag ska också bli en ambassadör för svensk drag ute i världen. Och det måste man orka. Priset man betalar är att träda fram som en offentlig person, vilket jag tidigare haft förmånen att slippa. Nu ska man försvara, hylla och föra talan för en hel subkultur.

Programmet går ut på att tio svenska dragqueens tävlar mot varandra, och i potten finns både 100 000 kronor och den åtråvärda drottningtiteln. Förlagan är den amerikanska succéserien ”RuPaul's drag race” som sänts sedan 2009. I samband med tillkännagivandet av den svenska motsvarigheten – där Robert Fux axlar den ikoniska dragshowartisten RuPauls roll – var det många som oroade sig för att programmet inte skulle leva upp till hajpen kring originalet. Men Robert Fux ser det inte på det viset:

– RuPaul är RuPaul, han är en legend och en av mina stora förebilder. Jag dansade liksom till hans musik på RFSL Kalmars fester när jag var 16–17 år, så han har funnits med i hela mitt vuxna liv. Det finns inga jämförelser att dra mellan oss över huvud taget. Han har delat ut programledarrollen till tio personer runtom i världen, och vi förväntas göra något eget av den. Vi ska inte kopiera honom, utan göra vår grej.

Att ta sig an ett program som aldrig tidigare gjorts i Sverige kommer med både för- och nackdelar, tycker Robert Fux. Å ena sidan får man möjlighet att skapa något i princip från grunden, å andra sidan känns det lite som att behöva uppfinna hjulet.

– Min största utmaning har nog varit att allt görs för första gången. Även om programmet finns i många andra länder är det lite som att skapa ett alfabet från början. Den här första gruppen queens är pionjärer, och de har inte någon att snegla på. Här har konceptet inte hunnit smalnas av och det finns ingen norm för hur man ska vara i programmet, utifrån den svenska kontexten. Det är ett öppet fält med plats för olika uttryck och erfarenheter, vilket varit den största utmaningen men också det roligaste.

Programmet kretsar till stor del kring glitter, glamour och avancerade utstyrslar – men det rymmer mycket mer än så. Redan i det första avsnittet fick vi stifta bekantskap med några av drottningarna, och ta del av deras ofta gripande livshistorier. Många har haft svårt att bli accepterade som de är, både av samhället och av den närmaste familjen.

– Det är oerhört viktigt att folk förstår att drag inte är vilken typ av rotslöjd som helst. Man vänder ut och in på sig själv och visar verkligen upp sitt innersta – sedan sprinklar man lite glitter över det. Man står där i all sin ofullkomlighet, all sin smärta, säger Robert Fux.

Han tror att ”Drag race Sverige” kan vara en viktig pusselbit i att öka förståelsen för personer med normöverskridande könsuttryck, eller som lever utanför heteronormen.

– Jag själv kom ut på ett mittuppslag i Barometern när jag var 16–17 år, då trodde jag att jag var ensammast i världen. Bara några dagar senare började folk komma ut på skolan, och plötsligt blev vi fler och fler. När man märker att man inte är ensam vågar man ofta lite mer. I ”Drag race” vill vi visa att i varje familj, i varje stad och i varje liten by finns det människor som inte följer normen, men som är lika betydelsefulla för det.

Han är tyst en stund innan han fortsätter:

– Det finns alltid människor som vill begränsa, stänga in, tysta ner och få alla att passa i en och samma form. Allt från politiker som protesterar mot sagoläsningar på bibliotek till debattörer i offentligheten. Men jag tror inte på det. Vi, som människor, är större än de små pappkartonger som samhället försöker pressa in oss i.

Oavsett bakgrund och livshistoria är alla deltagare i ”Drag race Sverige” med i programmet av samma anledning: för att kamma hem vinsten. Så, vad krävs egentligen för att bli den första, svenska vinnaren? Robert Fux förklarar att han som allsmäktig domare tittar på flera olika kriterier – allt från outfits och smink till hur man för sig på scenen.

– Drag är ett hantverksyrke i allra högsta grad, och en del av det svenska kulturarvet. Vi borde se på det på samma sätt som hemslöjd. Vi skapar med händerna, men är också artister. Om något oförutsett händer på scenen, hur löser man det? Det handlar om planering och genomförande men också improvisation och kaospiloteri. Allt smälter samman till en helhet.