Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: ”Står valet mellan likgiltig och dåraktig – då väljer jag dåren”
IK Oskarshamns nordamerikaner drog på sig fyra matchstraff den gångna veckan: Andrew O'Brien x 2, JC Lipon och Lance Bouma.
Man kan med fog hävda att alla fyra var mer eller mindre onödiga och odisciplinerade.
Samtidigt är det så otroligt lite som skiljer en O'Brien-tackling från att vara fulländad tacklingsperfektion som applåderas till att vara vatten och bröd-ful och fördömd. Den i Ängelholm såg initialt burdus ut, men var, efter noggrant repristittande, mönstergill. Den friades helt i efterhand, men gav ändå matchstraff på isen.
Den mot Örebros Emil Larsson var, utan att vara extrem på något sätt, på andra sidan gränsen och bestraffades med två matchers avstängning. Känns väl rimligt. I domen slår disciplinnämnden också fast att Larsson – Oscar Sundh-tacklaren – förstärker situationen.
JC Lipons tvåmatchersreflexrörelse i ansiktet på Ted Brithén var vad den var. Onödig.
När det kommer till Lance Bouma är det mer komplext. Han skrek alltså , enligt anmälan, "fuck you" till en av de assisterande domarna efter att ha blivit tillsagd att inte hänga ut från båset.
Det i ett läge när matchen nästan var slut och IKO ledde med 5–1.
Klart som korvspad att det är dåraktigt och nu får IKO klara sig utan en av sina absolut bästa spelare i två fajter mitt under brinnande do or die-upplösning.
• • •
Självfallet är det inte bra med dessa avstängningar. Jag ser att folk rasar mot transatlantdisciplinen, eller snarare bristen på densamma.
Jag skulle vilja vända lite på det. Under alla år jag skrivit om hockey har jag sett så ofantligt många importer – i alla lag – glida runt med likgiltig blick, hemlängtan och enkom lönechecken motivator att ens snöra på sig skridskorna.
I lördags var folk arga på IKO:s bristande inställning. Sociala medier badade i krav på desperation och ”spela med hjärtat utanpå tröjan, för helv...”-lyrik.
Det hörsammades. IKO – inte minst då alla nordamerikanerna – spelade på gränsen. Det var en söndagsmatch med slutspelskaraktär. Örebro bjöd upp. Det small, det gick undan, spelarna drogs med.
Spelar man på det sättet får man räkna med att det för med sig kokande känslor.
Brian Cooper kunde mycket väl ha blivit efterhandsanmäld för sin tackling på Glenn Gustafsson – som olyckligt skadade sig när han landade – men slapp undan. Andrew O'Briens spel går ut på att spela på gränsen till det tillåtna. De stora tacklingarna är hans livsluft, USP och spetsegenskap på SHL-nivå. Jag tycker han kontrollerat och balanserat det bra så här långt, han har inte varit vårdslös, men givetvis är det lätt hänt att hamna på fel sida i stridens och hastighetens hetta.
Det går så fruktansvärt fort där ute. Ett beslut som fattas en tiondel för sent kan rendera i en lång avstängning i stället för hyllningar för en perfekt utförd tackling.
Ska IKO ha nytta av Andrew O'Brien måste han fortsätta tackla, vara fysisk och spela på gränsen.
• • •
”Jag köper att Bouma blir avstängd, men kan med en annan tanke i huvudet samtidigt gilla inställningen att bli vansinnig på en linjedomare när laget leder med 5-1.”
Nu får IKO alltså klara sig utan två nyckelspelare under första halvan av chartertrippen.
O'Brien är med tanke på IKO:s backbesättning relativt lättersatt i ett kort perspektiv, medan Bouma är värre.
Nummer 90 är ett unikum på SHL-nivå. Han är katalysatorn i IKO:s klart bästa formation och den som ger snidarna Max Véronneau och Fredrik Olofsson svängrum.
Kanske är det läge att hiva in JC Lipon i hetluften, ösa speltid över kanadensaren och få snurr på ytterligare en tänkt spetsspelare.
Inget ont som inte har något gott med sig.
• • •
I fallet Lance Bouma så finns det delade meningar om vad som faktiskt sades på söndagen. ”I never said fuck you to him”, säger Bouma i domunderlaget. Men oaktat är det dåraktigt att skrika något med fuck i till en domare, i synnerhet när matchen sedan länge är avgjord.
Jag köper att han blir avstängd, men kan med en annan tanke i huvudet samtidigt gilla inställningen att bli vansinnig på en linjedomare när laget leder med 5-1.
Jag menar, vi snackar om en spelare som spelat på högsta världsnivå – NHL – i massor av år. En spelare som sedan han kom till Oskarshamn snarare gjort sig känd för gentlemannabeteende och benhårt, uppoffrande arbete för lagets bästa.
Så långt ifrån strulpelle det går att komma.
Gränsen mellan disciplin, desperation och dåraktighet är hårfin. Det går fasligt fort där ute, det kokar i stridens hetta, känslorna vibrerar utanpå både hjärtan och tröjor – och det är väl så vi vill ha det?
Spelare som bryr sig, som brinner, som kanske går över den dåraktiga gränsen mellan varven.
Hade Bouma sagt något sexistiskt, etiskt kränkande eller rasistiskt hade det varit en helt annan sak. Nu gjorde han inte det.
Hade O'Brien med berått mod jagat huvuden hade det varit en annan sak. Nu gjorde han inte det.
Snarare känner jag att det är spelare som brinner och bryr sig.
Och står valet mellan likgiltig och dåraktig – då väljer jag dåren alla dagar i veckan.
