Campingveteran står stadigt på den öländska jorden

Vi träffar henne någon vecka innan midsommar, och den stora ruschen har ännu inte satt in. Vi sitter i receptionen och till höger ligger den lilla affären, bokningsdisken är rakt fram och till vänster en liten bibliotekshörna med bord, stolar och böcker och en dator modell äldre.

Intill restaurangen finns hemslöjdshörnan, som kröns av en julbock, där det mesta har tillverkats av Sonja Sturesson själv.

–  Det är tyvärr inte mycket som går åt, nu ska folk bara ha en massa kuddar, säger hon och skrattar.

Intervjun får pausa många gånger när kunder ska checka ut eller in, och när telefonen ringer. Det gör den ganska ofta.

– Än så länge är det lugnt, men det börje boke på, säger hon på sin mjuka, nordöländska dialekt.

Det hörs nämligen att Sonja Sturesson har varit verksam på norra Öland hela livet. Redan som 18-åring tog hon över föräldrarnas campingarrende och 1974, när banken sade nej till ett villalån, köpte hon hela anläggningen.

Men egentligen ville hon bli slöjdlärarinna, men kravet på mer studier satte stopp.

– Jag var skoltrött redan då, så i stället har det blivit en del hantverkskurser. Jag stickar, väver och syr, på vintern.

Några tyska turister kommer in och Sonja Sturesson hjälper dem att hitta rätt. Tyskan är självlärd och hon blandar friskt med svenska.

– Sedan tar man nexte strasse, och sedan links, och därefter zu fuss till die schule, förklarar hon.

Som mångårig egenföretagare har hon lärt sig att lita till sig själv.

– Varken banker eller politiker har tilltro till svenska företagare, de litar mer på kineser och ryssar, säger hon.

Myndighetskrav, inspektioner och kontroller tycker hon heller inte om. Och ökande dokumentation ger merarbete.

– Bara i dag har jag betalat 8 000 kronor för livsmedelstillsyn och avgift för att få sälja cigaretter, säger hon.

– Det finns en misstro mot oss företagare, många tycks tro att vi är fuskare. Visst finns det en del som inte gör rätt för sig, men det är fel att dra alla över samma kam.

Det är kanske därför, och inte bara faktumet att Sonja Sturesson fyller 72 år i år, som hon vill sälja campingen, det finns redan en mäklarkontakt.

– Jag orkar inte på samma vis längre, och kraven har ökat katastrofalt, säger hon.

För även om Sonja Sturesson håller fast vid sin familjecamping, kommer hon inte undan.

– Nej, det har verkligen ändrats, precis som samhället i stort. Förr kom folk hit för lugnet och harmonin, nu blir de panikslagna över lite moln och måste i väg. Många är väldigt uppstressade när de kommer hit.

Den senaste stora investeringen gjordes förra vintern. Nedgrävd fiber i hela området kostade över en miljon kronor.

– Folk måste ju vara uppkopplade hela tiden, säger hon.

– Men det ska vara lugnt, jag vill inte ha en massa hålligång-nästen.

Campingen är samtidigt en av Ölands två femstjärniga anläggningar, Böda Sand är den andra. Den femte stjärnan kom 2002, och den krävde en hel del: Pool, restaurang, butik, olika aktiviteter, fullständiga rättigheter.

– Den stjärnan kräver mycket jobb, men att hålla rent och snyggt är ändå A och O, säger hon.

De senaste åren har Böda Sand byggt ut och fått mycket draghjälp, bland annat i tv, men Sonja Sturesson är inte avundsjuk.

– Nej, det är bara bra, alla kan ju inte bo där, utan många hittar hit i stället, säger hon och intygar att samarbetet mellan Ölands campingägare är gott.

– Vi har trevligt tillsammans i Camping Öland och åker på studieresor, i fjol var vi 25 personer som åkte till Slovenien och tittade på Adrias husvagnsfabrik.

Under vintern har campingen inga anställda, men på sommaren blir det uppemot 27 personer. De första kommer 1 maj, sedan fylls det på och lagom till midsommar öppnar restaurangen.

– Men det är jätteproblem att få tag i kockar, säger Sonja Sturesson.

Säsongen är lång, från slutet av april till och med skördefesten, och toppen infaller från mitten av juli.

– Alla ska ha vecka 29 och 30, säger Sonja Sturesson och suckar lite.

Husbilarna dominerar försäsongen, och Sonja Sturesson är kritisk till kommunernas policy med ställplatser i hamnarna.

– De konkurrerar ut oss. De vore ett komplement om kommunen tog lika mycket betalt som vi, men de lyssnar inte på oss, utan menar att vi är snåla och giriga. Nu är det kommuninvånarna som subventionerar med skattepengar.

Sonja Sturesson har många gäster från Tyskland, Holland, Schweiz och Österrike. Och hon har full koll på den svenska kronans ställning på valutamarknaden.

– Nu är kronan svag, det hoppas jag gynnar turistnäringen i sommar. Samtidigt höjer de ju bensinpriserna, jag förstår inte hur de tänker, våra kära politiker, säger hon.

Vi lämnar receptionen och går mot stranden. Sonja Sturesson tar för säkerhets skull med sig cykeln, ”om det skulle hända något”. Dessutom är hon försedd med två mobiltelefoner.

Hon byter några ord med passerande gäster.

– Ja, man måste gilla att tjattra lite med folk.

Ändå funderar hon alltså på att bli pensionär på riktigt, och säger att hon om fem år bara ska hålla på med den egna trädgården och hantverket. Men sonen Björn, som har bilverkstad i närbelägna Källa, ska inte ta över.

– Nej, redan när han var tio år sa han: Mamma, jag ska aldrig överta campingen, han hade väl sett hur mycket tid jag lade ner.

Vi går genom området, Sonja Sturesson stänger till en öppen stugdörr och visar var det växer nattviol, och när vi når stranden tar hon av skor och strumpor och vadar ut i det grunda vattnet.

I söder syns Högby fyr och i norr Kesnäsudden. Tre campingar, Sandbybaden, Sonjas och Löttorps campingar samsas både om utrymme och städning, men här och nu är vi alldeles ensamma. Sonja Sturesson blaskar med fötterna och vänder ansiktet mot solen.

– Det är härligt med frie ytor, säger hon.