Kalmarhusen som stod i vägen

Jag tänker på det Thernströmska mitt i Västra Sjögatan och Wilmahuset som stoppade upp vid Storgatan. Vi hade också några småhus vid Tullslätten som under en tioårsperiod tog illa vid sig. För att inte tala om Götagården som också var en bromskloss på gränsen till Kattrumpan.

I dag är det svårt att förstå att Thernströmska en gång fick byggas i Västra Sjögatans norra ände och kunde stå kvar ända till 1938. Rivningen föregicks av en 15 år lång kamp mellan fastighetsägaren och stan. Redan runt 1920 då Fredriksskans stod klar började huset ifrågasättas. Men det dröjde till 1925 innan stans styrande tog i med hårdhandskarna. Fredriksskansbron hade då just byggts. En bitter strid i domstol och överklaganden inleddes och den blev än mer intensiv när läroverket, Stagneliusskolan, invigdes 1933. Men som sagt det dröjde ytterligare fem år innan huset var borta.

Det hade varit en dominerande och snickarglad byggnad ungefär i höjd med där HSB nyligen har byggt dyrt. Också kostsamma landstingshuset ligger i området just väster om Thernströmskas plats och norr om Fiskaregatan vilket länge var Kvarnholmens slumkvarter. Exempelvis fanns det 1860 planer på en stor skola med plats för 300 elever ungefär vid Strömgatan. Men den stoppades med motiveringen att läget inte var bra med tanke på ruskiga gränder och rännstenar med dåligt avlopp.

Wilmahuset hade adressnummer 13 vid Storgatan som sedan 1970 var gågata. Namnet kom sig efter det konditori som hade startats vid Larmtorget 1866 och flyttats till Storgatan 1930. Tidigare kallades huset det Sundbergska efter familjen som där och i angränsande hus hade tillverkat och sålt snus sedan i slutet av 1700-talet. Wilmas var på sin tid ett mycket populärt kafé i lite gammaldags stil, ungefär som Kullzénska i dag. Men det gamla huset, från jag vet inte när, var nedgånget och fastighetsägaren ville ha bort det då det stod i vägen för något nytt. Men rivningen motsattes av länsmuseet och höga tjänstemän i stan. Efter flerårig kamp revs huset 1978. Därefter följde ny strid om hur nybygget skulle se ut. Det dröjde ända till 1987 innan nuvarande Gallerian stod färdig. Den löper genom kvarteret till Norra Långgatan 8.

De tre små trähusen vid Södra vägens slut vid Tullslätten vilka i dag är i stort sett bortglömda hade en lång glansperiod med småbutiker och ett par lägenheter fram till och med 1970-talet. Men en byggjätte köpte stor del av kvarteret och lät bli att underhålla i väntan på att den fick som den ville, uppföra storslaget åt Kalmarhem. Under tiden fram till slutet av 1980-talet förföll de tre husen och gömde sig mot slutet bakom förspikade plattor och annat. Även det större Peterssonska, en gång med populära Södra basaren, och ett mindre i hörnan med Smålandsgatan tvinade bort. Jag har ett speciellt förhållande till det större där jag under några månader som ung journalistvolontär hyrde vindsrummet med utsikt in mot centrum. I det humana priset ingick att plåtslagarmästare Petersson eller hans hushållerska Viola varje morgon kom upp med ett glas mjölk, en kopp kaffe och en smörgås med ost eller prickig korv. Inte sällan bjöd det vänliga paret också på middag.

Om Götagården vet jag egentligen ingenting mer än att det låg i Proviantgatans norra ände mot Fiskaregatan. Kanske reagerar några på att jag inledningsvis skriver att det låg på gränsen till Kattrumpan. En del finlirare vill göra det populära bostadsområdet mindre och dra gränsen i Landshövdingegatan. Andra åter vill utvidga till Östra Sjögatan, det vill säga Stortorget. Men någon måtta får det vara. Jag förlitar mig på Skotte Linde som bodde i stort sett hela sitt liv på Kattrumpan. Han höll på Proviantgatan på vars östra sida han växte upp.