Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”De stirrade på min krukväxtförsedda dotter och en ansträngd tystnad infann sig”
Mest ojade hon sig över att det är så svårt att hitta en lämplig höjdnivå att sätta datorn på för att så få dubbelhakor som möjligt ska synas.
Inget nytt under solen, tänkte jag, puttade vänligt fatet med ballerinakex närmare henne och frågade om hon ville ha mer kaffe. Det ville hon inte.
För att lätta upp stämningen berättade jag om min dotter som bor på Nya Zeeland. Där är man just nu inne i den fyrtioelfte lockdownen vilket innebär att man måste jobba hemifrån och därmed delta i oändliga rader av diverse möten på nätet.
Dotterns kunskaper i den digitala världen är, om man jämför med mina, på en nivå motsvarande en nobelpristagare (om man tänker sig att jag exempelvis är en sten i ett röse i skogen) och hon brukar inte ha tekniska problem. Däremot har hon klampat i klaveret ett par gånger när det gäller andra delar av den här världen av Skype, Zoom och Teams.
På hennes arbete har kollegorna bestämt att försöka göra tillvaron lite roligare genom att anordna små tävlingar och annat trevligt någon gång i veckan när de har digitala möten. En gång utlystes en tävling om vem som hade den roligaste huvudbonaden och min dotter fick den något bisarra idén att ta en krukväxt som hänger i en så kallad ampel, knyta fast den på huvudet med ett band under hakan och därmed få ”hår” av gröna blad som hängde ner från växten.
”Tyvärr hade hon inte uppfattat att denna bakgrund sparats och nu dök upp igen vid ett nytt möte.”
Det hade kunnat innebära succé om det inte varit för att hon anslöt sig några minuter före alla andra. På skärmen fanns, än så länge, högsta chefen på avdelningen samt en inbjuden konsult vars existens hon inte kände till i förväg. Ingen hade tänkt på att informera dessa två om tävlingen.
De stirrade på min krukväxtförsedda dotter och en ansträngd tystnad infann sig. Dottern klickade snabbt – men för sent – bort sig själv och därmed var hennes medverkan i både tävlingen och mötet slut.
En annan gång skulle hon medverka vid en rättegång där hon hade en klient och hade som uppdrag att delge de höga domarna en rad uppgifter om den åtalade, varvid hon noga klätt upp sig i lämpliga kläder såsom snygg blus, kavaj och snyggt smink.
Det var bara ett problem; vid ett annat möte hon hade haft med några kompisar hade de tävlat om vem som hade den mest irriterande bakgrunden, och dottern hade valt en cyklande tvättbjörn som hysteriskt for fram och tillbaka på skärmen. Tyvärr hade hon inte uppfattat att denna bakgrund sparats och nu dök upp igen vid ett nytt möte. Den beskådades nu av ett gäng högt uppsatta domare på storbildsskärmen i rättegångssalen.
Inget av dessa tillfällen resulterade i någon övrig kommentar från cheferna men dottern är rädd att hennes trovärdighet minskat väsentligt, och jag är böjd att hålla med.
Apropå trovärdighet måste jag delge er det senaste vad gäller min ekologiskt ultrakorrekta väninna E infogat i sin samling av miljövänliga föremål. Hon har rensat ut allt vad plast heter, inklusive disktrasor och väver dem nu i stället själv. Det exemplar jag har fått i gåva använder jag som duk och fortsätter med Wettex-trasor trots att hon blänger surt.
Men nu har hon överträffat sig själv i miljövänlighet genom att slå ihjäl flugor med en hemgjord, vävd flugsmällare. Jag misstänker att jag ska få en i julklapp.
Tills vidare surrar en övervintrad fluga bakom en av mina krukväxter - som jag inte ska använda som mössa vad som än händer.
