Nikki Berglund driver gymmet tillsammans med Carl Jonsén, Robin Strelitz och Mikael Johansson, är personlig tränare och friidrottare och vet vikten av återhämtning och vila.

– Vi kämpar nog mer för att våra klienter ska få in mer återhämtning än mer träning. För oss är det så viktigt att de mår bra och därför måste vi dra i handbromsen ibland, precis som andra gjorde åt mig nu. Man får hjälpas åt att vara varandras handbroms ibland.

Att trycka på pausknappen är inte lätt, speciellt inte om man som Nikki brinner för sitt arbete och älskar alla möten med människor. Men har man gasat för mycket och för länge tar det till slut stopp – även för den som alltid står i mitten och sprider energi till andra.

– Många har sagt att det är en enorm styrka att våga pausa. Många tror att vi är superhjältar, men i slutänden är vi bara människor och det är jag med, säger hon.

I julas blev Nikki sjuk, hon fick feber och var helt utslagen. Det var början på något, för efter det blev hon bara tröttare och tröttare. Hon trappade ned på jobbet eftersom hon trodde att det skulle vara lösningen, men kroppen fortsatte att säga ifrån och hon var ofta sjuk.

– Jag möttes av varningssignaler men tog inte till mig dem, jag försökte sova mer men blev aldrig bättre. Till slut tog jag mig inte upp ur sängen rent fysiskt och det var så ovanligt för mig som är van att hålla hög växel, men där blev det så konkret att kroppen och huvudet sa ifrån.

Hon tappade träningslusten och fick svårt att fokusera på vad andra sa till henne. Hennes sambo och hennes kollegor sa att hon skulle ta en paus, själv förstod hon inte vad de menade. Varför skulle inte hon, som alltid gav hundra procent, orka?

Signalerna var många och tydliga och när Nikki ser tillbaka i backspegeln blir allt så självklart; hon hade startat ett gym, gått upp 04.15 på morgonen och varit på jobbet tolv timmar om dagen, kört träningspass och drivit företag.

– Det svåra för mig har varit att sätta en gräns mellan jobbet och privatlivet, att veta vilket som är vilket. När jag sätter upp målsättningar ska allt bli så bra det bara kan bli. Vi har haft öppet i snart två år och jag lagt så mycket av mig själv för att skapa den miljön vi har på gymmet idag, jag har jobbat utan att känna någon gräns.

Läkarens ord ”kör du på så här får du pausa ett år” skrämde henne dock och till slut förstod hon att hon behövde bromsa.

– Det som var mest kämpigt var att acceptera att jag behövde en paus. Att erkänna det för mig själv kändes tuffare än att ta sig igenom värsta träningspasset. Jag är en tävlingsmänniska, men till slut kände jag att jag inte kan ge den energi jag vill ge till våra klienter och då var det bättre att ta en paus.

Du är van vid att prestera från friidrotten – gjorde det det ännu svårare att våga trycka på pausknappen?

– Ja, det tror jag absolut. Det har alltid funnits med mig. Jag ser inget annat än hundra procent och då kostar det också något. När jag väl accepterade det blev det lättare att ta pausen.

Nikki kände att hon behövde hjälp av andra för att dra i handbromsen.

– Det gäller att ha fina människor runt sig när något sådant här händer. Jag samlade mina kollegor, min sambo och min lillasyster och sa ”jag behöver hjälp” och så satt vi och gjorde en plan vad som skulle vara bäst för mig, hur jag ska komma tillbaka och hur jag ska få återhämtning. För dem är det inga konstigheter att backa upp mig. Min kollega Robin sa: Jag vill ha tillbaka gamla Nikki, och det kändes så skönt.

Hon tog en vecka, åkte till ett lantställe i Skåne där ingen kände henne, för att vila.

– Det var så bra! Jag kunde släppa alla rutiner, jag slapp vara social, jag hade ingen telefon och jag var ute i naturen. Att jag fick undvika att vara social gjorde mig så mycket starkare. För mig var det ett stort steg.

Efter den veckan började hon följa planen som hon lagt upp tillsammans med sina nära och kära.

– Den första veckan skulle jag fortsätta som i Skåne och ta promenader, laga mat och börja socialisera mer. Efter den veckan valde jag att ta några klienter på gymmet, men jag var öppen med dem om att känns det inte bra så bryter vi direkt.

Planen är att skynda långsamt och steg för steg komma tillbaka till det vanliga livet igen.

– Det där är ju så individuellt. Jag är väldigt aktiv annars och för att jag ska må bra behöver jag ha någon typ av rutin och sätta en plan för dagen. Det var bra för mig att stänga av under den där veckan i Skåne, men det blev också så olikt mig. Jag började tänka tankar som vem är jag utan Träningsklubben och andra saker och det blev hjärnspöken för mig och därför ville jag hitta en plan att smyga tillbaka till ett liv som passar mig. Jag vill in i mitt vanliga liv, men med så mycket återhämtning jag behöver, säger hon och fortsätter:

– Jag tror att det är viktigt att ha kvar lite av sin identitet och att våga vara social, att våga träffa kompisar och att ta en promenad. Jag vill försöka utmana mig själv, men det handlar om att ta dag för dag. Gymmet är en trygg plats för mig och det är på jobbet jag vill vara, men det har helt enkelt blivit lite för mycket.

Just nu ligger fokus på vila och återhämtning.

– Jag prioriterar sömn jättemycket nu, kroppen skriker efter det.

Hon är ofta ute i skogen och promenerar. Där har hon också upptäckt att hon gillar frisbeegolf och att tillbringa en stund med att kasta frisbee har blivit en skön avkoppling.

– Jag har hittat småaktiviteter där jag får röra på mig och där jag får tävlingsbiten men samtidigt kan släppa kraven kring mig. Det har varit en stor vinning för mig att hitta saker som är jag, men som inte sätter krav på mig eller huvudet.

På Träningsklubben har hon tidigare haft spelarna i Kalmar FF som klienter och nu har hon tid att följa deras matcher.

– Mitt intresse nu är att åka runt och heja på Kalmar FF! Det har blivit som ”min idrott” fast jag sitter på läktaren och det har varit rätt skönt.

Tränar du något själv idag?

– Jag har valt att skaffa en personlig tränare, vår naprapat, och det är skönt att överlåta träningen åt någon annan. Han är med mig hela tiden och han har lagt ett mer rimligt program än jag själv hade lagt. Det känns jätteskönt att han har koll på min träning. Han förstod mig direkt, jag behövde inte berätta så mycket.

Hur går det med friidrotten?

– Jag har gått igenom fem knäoperationer och väntar på en ny operation, men jag släpper inte friidrotten. Om det blir för nöjes skull eller för att prestera vet jag inte, men jag ska tillbaka.

Att hon som själv är personlig tränare nu behöver hjälp av någon annan tror hon är positivt.

– Jag ser det som en vinning. Det låter kanske lustigt, men jag tror att allt jag går igenom och tar mig igenom ger mig mycket även som coach. Jag kan förstå mina klienter bättre nu och ibland behöver man bara hålla någon i hand.

I vintras flyttade Nikki och sambon Elias från lägenheten på Larmgatan mitt i Kalmar till en bostadsrätt i Ljusstaden.

– Det var ett medvetet val. Jag hade känt länge att jag behövde lämna stadskärnan. Jag orkade inte ha den miljön runt mig när jag var ledig, det blev för socialt.

Kroppen sa ifrån efter för hög växel för länge och nu vill Nikki landa i att hon är på en trygg plats i livet och njuta av att vara här och nu.

– Jag försöker att tänka att alla har mött någon motgång och att ingen har gått igenom livet smärtfri. Jag tror att alla har sitt bagage. Nu har jag förstått att det här tar nog längre tid än jag trodde och planen jag la. Jag kommer att jobba litegrann, med det som inte kräver så mycket energi. Min målsättning nu är att kunna kicka igång hösten med ny energi.

För några veckor sedan berättade hon i ett inlägg på Träningsklubbens Instagram om sin situation. Reaktionerna blev många och kärleksfulla.

– Genom att vara öppen med att jag vågar pausa, vågar kanske någon annan också pausa. Mitt tips till andra är att stanna upp, känn av, lyssna på dina nära, acceptera, ta med dig dina svackor och motgångar och låt dem göra dig starkare. Framgång kräver också motgångar och det gör oss starkare.

Hon påminns ofta av sköldpaddan, gymmets logga.

– Det är så lätt att säga det till alla andra, men att skynda långsamt är verkligen det jag får göra nu.

Sommaren närmar sig och Nikki ser fram emot sköna dagar.

– Den här sommaren ska jag släppa allt och njuta av att det är sommar. Det tror jag att jag behöver. Jag ska njuta av en sommar utan krav för min egen träning och av jobb och lägenheten, två fina miljöer som jag älskar. Det kommer nog att läka mig väldigt bra.