Dokument: Latitud 57: Hela historien – från nedlagt till utsålt om och om igen

Allting tar sin början 2006. Oskarshamn fyller 150 år och bestämmer sig för att fira med pompa och ståt. Kommunen engagerar Stockholmsföretaget Utsikt Event, med hemmasönerna Patrik Lanner och Stefan Ruud i spetsen, för att fixa festen.

Lasse Holms familjepizzakoncept Diggiloo bokas och hela 5 800 personer dyker upp på Norra kajen. Omkring hälften av biljetterna har dock Scania fått köpa billigt och delat ut gratis till sina anställda.

Premiärfesten, som föregås av offshorebåtstävlingar, blir därmed ett ekonomiskt fiasko.

Lanner och Ruud får ändå blodad tand och anordnar 2007 åter igen båtrace med vidhängande festival. Den får namnet After Race Party och arrangeras nu för första gången på Brädholmen, då Norra kajen är belamrad med stormved.

The Ark, Veronica Maggio och Nanne Grönwall bokas som dragplåster. Publiksiffran landar på 7 500 personer. 4 000 av biljetterna är återigen köpta av Scania. Trots den fina publiksiffran, går arrangemanget än en gång med brakförlust.

– Det låter kanske konstigt. Men vi sålde medvetet biljetterna väldigt billigt, för att det skulle komma mycket folk. Och för att få ett sådant här evenemang att gå runt måste man ha stora sponsorer. Vi gjorde en rejäl förlust och likviditetsmässigt har vi haft en tuff höst på grund av det, sa Patrik Lanner i en intervju med Barometern-OT efter 2007 års festival.

Men Utsikt Event ger sig ändå inte. Till 2008 bokas bland annat E-Type och BWO.

12 000 biljetter släpps – samtliga säljs.

Festivalen är slutsåld. Det dyker till och med upp svartabörshajar på Brädholmen.

Inte ens det räcker. Trots lapp på luckan går festivalen back – för tredje året i rad.

Stryktåliga Utsikt planerar emellertid för en festival även 2009. Allt enligt principen att anfall är bästa försvar. Det bullas upp för en superlineup.

Artister som Orup, Lena Philipsson, Måns Zelmerlöw och Eldkvarn preliminärbokas. Men när både Scania och kommunen väljer att inte köpa biljetter till sina anställda finner Utsikt Event, som vid den här tiden är ekonomiskt tyngt på grund av festivalen i Oskarshamn, ingen annan utväg än att ställa in.

I februari meddelar Patrik Lanner att After Race Party läggs ned.

–  Jag har lånat pengar på Handelsbanken i Oskarshamn för att täppa igen hålen för bolaget. I princip kan man säga att jag tagit 700 000 kronor ur egen ficka för att Oskarshamn ska få en fin händelse som sätter avtryck i omvärlden, sa Lanner i en intervju med Barometern-OT i augusti 2009.

Slutet är kommet. Tre år av folkfester i hamnen är över.

Tror alla.

Men beskedet är också, ska det snart visa sig, början på något annat.

I Oskarshamn finns nämligen ett antal personer som vägrar låta det som byggts upp bara försvinna.

– Vi var några stycken som ville ha kvar det här i Oskarshamn. Vi gjorde ett upprop gentemot företagen på Företagscentrums lokaler i Stadsparken. Alla som dök upp ville att det skulle finnas en stor festival i Oskarshamn, säger Christian Åberg när Barometern-OT träffar honom i början av juni 2017.

Att kalla honom Mr Latitud 57 är nästan ett understatement.

Gotlänningen Åberg har varit festivalgeneral och bokningsansvarig samtliga nio år. Han är ordförande i den ideella föreningen och vd i aktiebolaget Brädholmen Event AB.

– Vi bildade Brädholmen Event på våren 2009, det var snabba ryck. Det var jag, Janne Hardebrant, Sofie Gunnarsson, Eva Hjälmered, brorsan Anders (Åberg), Sofia Hellström och Klas Häll, som tidigt kom in som projektledare. Vi var inne i mars och alla artister som den tidigare arrangören bokat var avbokade. De gjorde ingen överlämning, utan det var typ: ”Försök ni, det går inte att göra en festival i den här stan”.

Då artister till sommarfestivaler vanligen bokas under hösten, så var det naturligtvis inte optimalt att försöka sno ihop ett startfält i mars.

Den 8 april hålls en presskonferens.

Den nya festivalen får namnet Latitud 57, efter Oskarshamns geografiska läge. Timbuktu presenteras som huvudartist. Lili & Susie, Rongedal och H.E.A.T. är andra artister på affischen.

Artistbudgeten ligger på 550 000 kronor.

– Tittar man tillbaka på det nu så var det ett svagt startfält, men det var starkt för Oskarshamn vid den här tiden. Som tur var fick vi Timbuktu. Hade vi inte fått honom så hade det nog inte blivit någon festival.

Men även om det är snabba ryck så gör Latitud 57 redan första året något som festivalen har levt efter sedan dess.

De kartlägger invånarna, ringar in potentiella besökare in i minsta detalj.

– Vi gjorde en noggrann målgruppsbeskrivning. Så här många bor det här, så här gamla är det, det här vill de nog se. Varje målgrupp måste få något. Redan första året tänkte vi så. Vi hade Timbuktu som var både kreddig och stor, Rongedahl hade gjort Mello, Lili & Susie täckte in de övervintrade 80-talarna, säger Christian Åberg.

Han tror att många som bokar artister tänker för mycket vad de själva vill se i stället för vad publiken vill se.

– Vi har hela tiden brottats med och levt efter devisen att vi ska boka med hjärnan, inte med hjärtat.

Hur tänker du annars när du bokar artister?

– Det finns så många parametrar. Varje målgrupp ska ha sitt, kombinationen måste bli rätt. Genusperspektivet är viktigt. Sedan måste det naturligtvis vara artister som dels är ute på turné, dels säljer biljetter. Det är ett pussel in i minsta detalj för att få till det.

Premiäråret klaras av med hedern i behåll. 5 500 personer kommer och ekonomiskt går det plus/minus noll.

Tanden är blodad. Den relativa succén ska följas upp.

– Vi var euforiska efter första året. Det kändes som att vi hittat oskarshamnarna snabbt. Vi gjorde vår grej av det och satte prägel med nattklubb under bar himmel och Kids rock. Konserter hade aldrig funkat i den här stan, men det kändes som att vi hittat vår publik.

Melodifestivalvinnaren Martin Stenmarck och Hoffmaestro bokas som toppnamn 2010.

Det funkar inget vidare. Rättare sagt inte alls. Latitud 57-gänget stöter på sin första motgång.

– När vi analyserade insåg vi att det var ett för svagt startfält. Vi hade inte toppnamnet som sålde biljetter. Sedan är det så att de flesta evenemang går minus år två och vi gick väl i fällan att boka mer med hjärta än hjärna. Det var många i festivalledningen som gillade Hoffmaestro, men det funkade inte.

Det som hade varit guld och gröna skogar var nu något helt annat.

Panik.

– Vi hade gått minus 150 000-200 000 kronor och vi fattade ju att det var vi sex, sju som var med i den ideella föreningen som hade fått punga ut med egna pengar om vi lagt ner. ”Hur fan gör vi nu?”, liksom. Hade vi gått back första året så hade vi nog lagt ner direkt, då hade vi inte vågat köra vidare. Det var asjobbigt.

Lösningen blir att visa upp en åtgärdsplan för kommunen, som går med på att ge vissa garantier. Ett antal mindre, men lyckade, arrangemang genomförs under hösten och får festivalen på fötter.

År tre, 2011, blir ett nyckelår. Latitud toppar med Jerry Williams och The Soundtrack of our lives, som gör en av sommarens blott tre Sverigeframträdanden i Oskarshamn.

– Vi ville väl tro att vi var ett namn ute i landet, men det var vi inte. Ingen utanför Oskarshamn visste vad Latitud 57 var för något. Men med bokningen av Soundtrack så kom kredden. De gjorde nästan bara oss, det var nästan exklusivt. Vi fick rikspress och spridning. Plötsligt visste fler vilka vi var.

2012 fortsätter resan uppåt. Magnus Uggla bokas, 6 500 personer kommer och festivalen gör ett litet plus.

– Vi märkte att gensvaret ute i artist-Sverige var stort. Uggla är en sån som pratar med rätt folk och folk lyssnar på honom. Han gillade verkligen att spela hos oss och pratade gott om oss, säger Åberg och drar fram en Ugglaanekdot ur bakfickan.

– Oftast sticker huvudartisterna i väg så fort de har spelat, men Uggla är en skön snubbe. Han hängde kvar på området och ville gå vidare ut på stan. Han frågade Conny Holmström i festivalorganisationen vilken som är närmaste krog. Conny svarade: ”Det måste vara Kråkan”. ”Driver du med mig?”, svarade Uggla om flygfäliknelsen.

Till 2013 års festival går det trögt att hitta toppnamn. Efter många om och men landar det i en repris. Magnus Uggla högst upp på affischen för andra året i rad.

– Det var ju så klart inte bra, men det funkade. Det gjorde det.

Den här gången säljs drygt 7 000 biljetter.

Men det är först ett år senare som det ska explodera.

Ulf Lundell och Stiftelsen toppar affischen 2014. För första gången får festivalgeneralen sätta lapp på luckan.

Alla 9 000 biljetterna krängs. Det är fullt. Utsålt. Fullspikat.

Det har det varit sedan dess.

Även 2015, med Tomas Ledin och Carola som dragplåster, och 2016, med Europe som toppnamn, säljs samtliga biljetter.

Där är vi nu.

Latitud 57 står på toppen av sitt eget berg.

Festivalen har genom åren inte haft någon artistbudget att yvas över. Inte i sammanhanget åtminstone. Länge låg den stilla på strax under miljonen. Med tanke på att många artister kostar en bra bit över samma summa att boka, så är det lätt att förstå att matematiken är svår.

Tack vare de tre slutsålda festivalerna har artistbudgeten kunnat utökas rejält.

Till årets festival ligger artistbudgeten på drygt 1,5 miljoner kronor.

Christian Åberg är ganska säker på vad det är som gjort att Latitud 57 kunnat boka stora, breda och många artister – trots att pengapåsen varit liten.

– Vi gillar att ta hand om både publiken och artisterna. Det är det inte många arrangörer som gör. Jag har turnerat själv och har sett en del skräckexempel. Inställningen på många ställen är att artisterna typ ska känna sig glada att de får komma och spela.

Att skämma bort artisterna har varit Latituds ledord.

– Vi gör allt för att pleasa dem. Sånt där sprider sig. Målet är att de ska leva som kungar och drottningar hos oss.

Berätta vad ni gör för att skämma bort artisterna?

– Vi har artisttaxi som hämtar och lämnar artisterna och kör dem vart de vill egentligen. Vill någon åka och bada så fixar vi det. Vi har flera artistkoordinatorer som tar hand om artisterna. Vi uppfyller deras raider. På backstageområdet har vi flipperspel, biljardspel och sådant. De kan gå och hämta vad de vill ha att dricka i baren. Det blir go stämning och artisterna dröjer sig gärna kvar backstage även efter att de har spelat.

På backstageområdet finns också ett helt koppel kockar.

– Att slänga till artisterna en hamburgare är inte vår grej. De får önska vilken mat och dryck de vill ha och vi försöker fixa det.

Åberg berättar om att Cookies 'N' Beans gillade Latitud 57-backstagen så mycket att de satt kvar och höll en privat spelning in på morgonkvisten. En annan gång trivdes The Soundtrack of our lives-frontmannen Ebbot Lundberg så bra att han inte ville gå hem.

– Han spelade flipper och drack vin och hade det bra. När vår artistkoordinator skjutsade honom till hotellet slutade det med att han fällde ner stolen i bilen – och somnade...

Latitud 57 har varit synonym med strålande väder och i princip varit befriad från skandaler hela vägen.

Egentligen bara med ett undantag.

2014 prövas festivalledningen med Christian Åberg i spetsen rejält.

På lördagen ska hiphopartisten Ken Ring spela.

– Huh, det var en besvärlig afton. Jag hade nästan glömt bort den, säger Christian Åberg och ser genast obekväm ut.

Sent på fredagskvällen sipprar nyheten ut att Ken Ring gripits för narkotikainnehav i samband med en spelning på festivalen Putte i parken i Karlstad.

Nyheter blåses snabbt upp enormt i riksmedia.

För Latitud innebär det trubbel – något de inte var vana vid.

– Vi hade haft några år där det inte hade hänt något speciellt, det hade rullat på och det var enkelt att vara festivalgeneral.

Plötsligt står de inför ett delikat dilemma.

Lördagen ska inledas med Sveriges största barnkalas.

Direkt efter ska skandalomsusade och narkotikainnehavsanklagade Ken Ring ställa sig på samma familjefestivalsscen.

– Jag ringde upp bokaren, han hade ett utländskt bolag, så det var inte helt enkelt, och sa: ”Hur fan gör vi nu?”, säger Christian Åberg.

Påtryckningarna kommer från alla håll. Allt från samarbetspartners som inte vill bli förknippade med en knarkande artist, till Ken Ring-fans som är oroliga att spelningen ska ställas in.

– Jag minns att jag sa till bokaren: ”Kan du garantera att Ken är ren, att provet inte visar positivt, och jag får skriftligt på det, så är det inga problem, då kör vi”. ”Det förstår du väl att jag inte kan”, svarade han.

Latitudledningen kallar till krismöte på lördagsmorgonen. Det slutar med att Ken Ring avbokas.

– Det blev ett jäkla liv. På nätet blev det riot på en liten klick, som ville ha pengarna tillbaka. Det var tusen åsikter.

Ken Ring å sin sida går i taket och skriver ett öppet brev på Facebook om att han är oskyldig och att han verkligen vill spela i Oskarshamn.

Det får han också. Historien – som vid det här laget är en riksangelägenhet – tar nämligen en ny vändning när nattklubben Harrys bokar Ken samma lördagskväll.

– Jag tyckte det var bra och gick ut med att vi stod för inträdet för de som kunde visa upp en Latitudbiljett i entrén. Det var väl fyra, fem stycken som gjorde. Men det var ett jäkla liv. Flera artister tyckte att vi tog fel beslut. En artist lämnade till exempel området och sa att hon skulle gå och titta på Ken i stället.

Hur ser du tillbaka på den kvällen?

– Jag minns ingenting, mer än att jag åkte runt på min elmoppe i cirklar runt stan som en stolle. Jag ville inte vara på festivalområdet.

Med några år på nacken – tog ni rätt beslut?

– Det är svårt. Artistbranschen är komplex när det kommer till droger. Artisterna har ofta öl och sprit på sina raiders. Är det okej att dricka sprit på jobbet? Med det sagt, nej, jag är inte säker på att vi tog rätt beslut. Det var jävligt jobbigt när det hände och förmodligen var det förhastat. Hade det hänt i dag så hade vi kanske låtit honom spela. Man lär sig av allt.

Christian Åberg har alltså varit festivalgeneral i snart nio år. Han jobbar som lärare på Oscarsgymnasiet, men är åretruntanställd på 20 procent, en dag i veckan, av Brädholmen Event för att jobba med festivalen.

– Latitud 57 har gett mig så otroligt mycket. Samtidigt äter det upp mig. Varje vecka måste jag prioritera bort någonting. Jag jobbar som lärare 80 procent, men alla som varit lärare vet att det ändå blir 100 procent. Sedan är jag musiker (bland annat i coverbandet Fake) och spelar ganska mycket. Och Latitud bara växer för varje år. I bland känner jag bara för att vara en vanlig tvåbarnsfar som går till mitt lärarjobb och sedan kommer hem och kastar upp fötterna på bordet och tar hand om min familj och planerar en semester eller så. Men så är det inte. Jag lever inget normalt liv.

Hur länge kommer du fortsätta?

– Jag vet inte. I den bästa av världar skulle vi kunna inrätta en heltidstjänst så att man kan jobba med Latitud året runt. Det skulle behövas för att kunna sköta det professionellt. Det är heller inte bara att lämna över till någon annan. Det är liksom inte bara att ringa Live Nation och säga: ”Hej, jag har tagit över som artistbokare för Latitud 57, jag skulle vilja boka Orup”. Det funkar inte så, säger Christian Åberg.

– Sedan har jag fått ut otroligt mycket under de här åren också. Dels alla kontakter jag skapat, dels jag personligen har fått en kostym, jag är nästan synonym med festivalen. Jag kommer ju från Gotland och är inte oskarshamnare, men festivalen har hjälpt mig att skapa mig ett namn här. Jag är någon folk känner igen och det boostar egot så klart.

Han ser framtiden an med en sedvanlig år för år-filosofi.

– Likaväl som jag inte trodde att vi skulle hålla på i tio år, så tror jag inte att nästa års festival är den sista.

Att det blir en festival 2018 är emellertid redan klart. Då är det nämligen tioårsjubileum. Något som ska firas med pompa och ståt.

– Jag hoppas att vi kan boosta artistbudgeten med någon miljon. Att vi kan hamna uppemot tre miljoner.

Planen är att bygga intresset med tre Latitudkopplade konserter under höst, vinter och vår.

– Ett Latitud Winter Rock eller ett Latitud Spring Edition, om jag får spåna fritt. Kanske en spelning med någon Så mycket bättre-aktuell artist. Allt för att bygga upp förväntningarna inför sommaren.

Christian Åberg har ett drömscenario.

– Drömmen är att göra ett ”best of Latitud 57”. Ta tillbaka stora artister som varit här under åren. Det ryktas att Ledin ska ut nästa sommar och så klart hoppas jag att Lundell ska ut på vägen igen. Det vore häftigt att kunna ta tillbaka dem. Kanske Uggla också. Det är klart att det blir dyrt, men vi vill verkligen satsa på tioårsjubileet och gör det till något exceptionellt. Det roligaste sceneriet vore att bara säga till bokningsbolagen: ”Här har ni budgeten, hjälp oss att bygga en jäkligt bra line up med era största namn.

2018 kan också bli sista året på Brädholmen. Hamnen i Oskarshamn ska förvandlas. En helt ny stadsdel, Inre hamnen, ska växa fram. Det gör att Latitud får flytta tillbaka dit där allt började, till Norra kajen på andra sidan vattnet.

– Vi kommer flytta festivalen till den nya parken på Norra kajen. Jag sitter med i arbetet med den och har synpunkter. Till exempel måste kapaciteten vara minst lika stor som vi har nu.

Ni tar 9 000 nu och har sålt flera år – vill ni växa?

– Det är klart att det skulle vara kul att bli 15 000, men det går också en brytpunkt vid 9 000. Annars måste vi ha fler toaletter och vakter. Utifrån de artister vi bokar, så kanske det inte finns så många fler som vill komma. Det kanske är lagom som det är nu.

Har ni funderat på att boka utländska artister?

– Nja, vi har sneglat lite, men det bär sig inte. En världsartist vore skitkul, men om vi bokar en Rod Steward eller en Tom Jones så får vi inte igen pengarna det kostar. Ska du komma in på den internationella delen av exempelvis Live Nation så måste du vara en kreddig festival och det blir du aldrig som stadsfestival. Däremot har jag kikat på att boka ett band som The Hooters eller något i den stilen, bara för att få sätta ett annat lands initialer på affischen.

Du har varit festivalgeneral i nio år – hur många konserter har du sett?

– Hela? En. Ulf Lundell 2014. Vi har som sagt alltid haft devisen att boka med hjärna och inte hjärta. Enda gången jag egentligen frångått den principen fullt ut var när jag bokade Lundell. Egentligen har hela mitt engagemang i Latitud byggt på att jag skulle hålla på till jag hade bokat Ulf Lundell...haha. Det var ingen given succé på förhand, men det känns underbart att det lyckades. Allt blev så bra och han var på så bra humör. Jag såg hela spelningen och det är den bästa vi har haft under alla år. Sedan har jag inte sett så mycket. Halva Europe, lite av Ledin, några låtar på The Soundtrack of our lives. Mer är det inte.

Finns det några bokningar som spruckit i sista stund?

– Det gör det så klart. Håkan Hellström har varit nära. Hade han inte bytt bolag så hade han nog spelat här. Lena Philipsson sprack. Miriam Bryant likaså. Orup har spruckit flera gånger. Björn Skifs har vi haft på gång. Det är många.

Du säger att ni kommer koncentrera er på stora svenska artister även i fortsättningen – vilka drömartister finns kvar?

– Det är klart att det vore gött med en Håkan Hellström eller en Zara Larsson. Eller Maggio, Winnerbäck och Orup. Men alla de där är dyra och bokas upp av stora festivaler. Bråvalla köper ju allt. Det handlar om extremt höga gager.

Till sist. Vad skulle du, ur ditt förvisso lite partiska, perspektiv säga att Latitud 57 betyder för Oskarshamn?

– Jag tror inte att det går att sätta ord på det. Det är det största vi har i den här staden i den kategorin. Det är frågan som ofta är högst upp på medborgaragendan. Folk planerar sina semestrar efter Latitud, utflyttade oskarshamnare åker hem för den helgen, vi får in mycket folk utifrån som är här bara för festivalen. Det betyder massor för staden och kommersen. Jag är så klart väldigt färgad när jag säger det här, jag lever ju med festivalen dygnet runt, året runt. Men min känsla är att vi har satt Oskarshamn på Sverigekartan. Åtminstone lite.

• • •

2018, jubileumsfestivalen, sålde Latitud ut alla biljetter. 2019 blev ett regnigt mellanår med biljetter kvar innan två inställda pandemiår tog vid.

2022 var festivalen tillbaka – och återigen slutsåld. Precis som 2023, när biljetterna tog slut redan torsdag morgon.